Avundsjuk på min perfekta bästa vän

Hej alla.

Jo jag är en bra vän. Jag vill inte att hon i n t e ska ha allt det hon har. Hon är värd allt och lite till.

Handlar mer om mig och mitt huvud.

Vi var väldigt tajta under en stor del av våra liv. Vi levde nästan parallellt. Eller i symbios. Ibland kanske vi var beroende av varandra.

Kanske saknar jag henne. Vi har båda fått relationer och barn väldigt snabbt. Och även om vi pratar varje dag, så är det ändå min man som är min bästa vän.

Asch jag vet inte. Men när jag läser era svar, och tänker efter, känner jag att jag saknar henne. Jag saknar känslan av att vara hennes främsta. Och att hon var min främsta. Det var vi två mot världen förr. Det fanns ingen som kunde komma emellan.

Vad snurrigt det här blev.

Oj vad kloka svar.

Jo det kan nog vara så att jag är svartsjuk, precis som någon skriver här ovan.

Funderade inatt på allt detta, och jag ska nog säga något till min vän. Alltså, mer säga att jag saknar henne.

Fasen på 25 år har man hunnit gå genom så mycket som ens snubbe (3-årigt förhållande) aldrig skulle fatta. Vi har genom åren haft konflikter, som vi ibland har dealat med, men som vi ibland har släppt. Lite som ett äktenskap. Man stångas inte på alla punkter.

Det gör ju att man känner varandra på ett sätt som kan vara lite "kantigt" och flerdimensionerat.

Det där med komplimanger låter som en bra grejj. Vi borde nog vårda varandra lite bättre.

Om jag börjar så kommer hon säkert också ge mig några.

Ska testa det.

Skönt detta. Ni är kloka ni.