Är ni BARA lyckliga tsm

Vilka är "de flesta" du pratar om, ts? Jag har inte den erfarenheten du har.

Vi har haft flera svackor, det har majoriteten av alla par. Det är bara inte alla som vågar stå för det.
Men visst har vi haft perioder med mycket gräl och osäkerhet kring förhållandets framtid. Men vi vet ju att vi vill vara tillsammans så vi har arbetat oss igenom det, och kommer förhoppningsvis att arbeta ogg igenom framtida svackor också.

Jag skulle aldrig få för mig att säga att allt är en dans på rosor. Ibland är det inte så jäkla kul, men jag har inte tvivlat på att det är min sambo jag vill vara med hittills.

Självklart går man inte igenom ett livslångt förhållande utan svackor! Det är vid dessa svackor många flyr medan andra ser lite längre och tar fighten. 

Jag har varit ihop med min man i 29 år och att säga att de 29 åren bara varit himlariket är en stor lögn. Vi har gått genom mycket tillsammans och alltid löst allt tillsammans. Just nu är det dock himlariket .

Nej, inte bara lyckliga tillsammans, men inte heller olyckliga. Oftast är det bra, då myser man i hela hjärtat. Ibland bråkar vi som galningar, och då kommer tanken smygande "skulle jag komma undan med att hiva min man av balkonggen?" (skojar bara). Ibland fastnar man i vardagslunket och behöver lite egentid från ungarna för romans.

Jag är lyckligare med honom än utan honom och jag älskar honom till döds, men vissa dagar beter han sig som en tjurig treåring och då driver han mig till vansinne. Ibland beter jag mig som en trotsig tonåring, och då driver jag HONOM till vansinne. Thats life. Och tur är väl det, annars skulle livet vara väldit tråkigt. 

Det som det hela handlar om när man skaffar familj, är att man får hitta "ödmjukheten". Och vad betyder det? Det betyder att man får ta så mycket mera hänsyn till andra människor, och samtidigt hitta sin egen viktiga roll, i det fantastiska samspelet.

Ta hänsyn: Till den du lever med, till de små barn ni har satt till världen. Alla är vi unika, och alla kräver vi ett ideligt hänsynstagande.

Ibland kan man bli galen, just därför att man hela tiden måste "offra" sig för den man har valt att leva med, och för de små man ev. har fött fram. De nya små människorna som är allas vår framtid.

Men det går! Bara man tänker på rätt sätt!  "Jag är så jätteviktig i mitt sammanhang, och därför skall jag göra mitt bästa", för dem och för mig själv.

Jag tror inte att de som aldrig bråkar inte har det så värst roligt heller, men kanske ändå är nöjda. Människor är olika.

Tänker på den där tråden/omröstningen där man skulle svara på ifall man bråkade med sin partner. Tyckte att majoriteten svarade "nääää aldrig! Har varit tillsammans i sjuttioelva år och inte bråkat en enda gång!" Så ska man utgå från FL som sanning så är det jätteovanligt att man har svackor i ett förhållande men faktum är att ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och då har det förmodligen inte varit rosa moln och lull lull och sedan plötsligt en dag tar man ett gemensamt beslut att gå skilda vägar.

Vi har svackor hela tiden. Höga berg och djupa dalar, men det är en del av vårt förhållande och något iaf jag tror håller kvar en spänning oss emellan. Jag var 13 år när vi blev "ihop". Vi har blivit vuxna tillsammans men tagit med oss våra larviga och muckiga "syskonbråk" in i vår vuxna relation.

Personligen finner jag inget skamligt i att ha svackor, vara oense och ha lite bråkiga perioder. Däremot tycker jag att man ska passa sig för att prata om det med andra, såvida man inte känner sig ganska färdig med varandra. Risken är att det enbart blir det negativa och dåliga som förs fram och att det man säger och reaktionen man får tillbaka blir en sanning. Jag tycker man ska vara lojal så länge man väljer att stanna.

Nu har det hux flux gått 19 kärleksfulla, och ibland lite gräliga, år. 

Vi bråkar mest om städning och bristen på tid. Ibland om matlagning.