Är ni BARA lyckliga tsm

Det finns nog ingen familj som aldrig "bråkar", eller är osams på något sätt. Det är en del av utvecklingen, att man kan hantera varandras olikheter!

Men om bråken och skriken, tjatet och alla de otrevliga "momenten" blir ett problem, det är då man måste tänka till: Vad vill JAG med det här? Vad ville jag från början?

Vi som är vuxna måste lära os att prata med varandra, djupt och ärligt. Ge os tid att LYSSNA på det den andra har att säga! Ta till os det, och försöka prata fram en kompromiss.

För alla vill vi med våra familjer, att vi skall ha det så lugnt och roligt som det någonsin går, eller?

Det vi måste lära os är alltså att LYSSNA, RESPEKTERA, de de andra i familjen har att säga.

Gillar man inte något, måste man kunde framföra det, utan att det skall bli världens bråk. Bråk kan barn tåla till en viss grad, men det är vi som är vuxna, som skall leda dessa små på en väg, som vi kanske aldrig själva kunde hitta?

När barnen är små tror vi att de alltid skall vara det. Men plötsligt har man tonårsbarn? Och då blir det en hel annan femma skall jag lova! Då är de människor som är skapade och formade av OS som skall vara den/ dem som stöttar och gör den sista justeringen. De kan tåla mycket de små, men inte hur mycket som helst!

Så vist skall vi bråka och tjata, det hör till. Men kan vi hitta en väg, en samhörighet, då kommer vi att lyckas som föräldrar! Och även dem som är ensamstående, där den andra föräldrar har valt att sticka/ lämna.

Då är vi den enda stöttepelaren som är kvar, och det ansvaret vi har tagit på os.

De där på facebook Nej, vi är inte alltid lyckliga jag och min man, men vi VILL vara det så vi jobbar på

ingens liv, ensamt eller tillsammans, är någonsin bara rosa moln och fluffigheter (om man inte går på starka lyckopiller)
däremot är mitt liv rikare av att mannen finns i det, och vardagen och de problem som uppstår, även när vi själva orsaker dem , löser vi tillsammans.

Ha, ha, ja just det! Det är sådant man vill höra! Förmedla det du, kanske genom Fejan?

och "bråkar" förresten?
nej, vi skriker inte på varandra, men åtminstone jag kan sura ihop över saker tills jag kommer på att andra människor inte är tankeläsare, och bara för att jag tycker att mannen borde veta vad jag tänker så gör han ju inte det och jag måste prata...

gud, vilken bra text!

Jag tror inte på att man ska vara tvungen att kämpa hårt i ett kärleksförhållande. Ett förhållande ska vara övervägande rosa moln annars kan man lika gärna leva själv eller hitta någon annan.

Man ska leva ihop med en partner för att livet blir bättre, inte för att det ska vara kämpigt. Jag tror att allt för många nöjer sig och stannar i relationer som egentligen är döda. Hur kul kan det vara att kämpa i ett förhållande utan sexliv och med en massa gräl exempelvis? Nä ut och hitta den rätta i stället!
Kärlek ska vara kul, enkelt och underbart!    

Jag bor med min sambo på en stor gård med mycket arbete. Vi jobbar båda heltid dessutom. Visst kan vi bli irriterade på varandra.. men det håller i ungefär 10 minuter sen är vi sams igen. Vi visar varandra kärlek varje dag och vi har aldrig behövt kämpa med varken sexliv eller kvalitetstid.  Vi lever ihop för att vi VILL och för att vi ÄLSKAR varandra! Ja, jag svävar på moln, jag uppskattar min underbara sambo varje dag!

Ja, ungefär så skall det kännas om man lever tillsammans! Varför leva i ett förhållande med en massa gnäll och bråk? Fy fan så jobbigt det måste vara!

Jag älskar verkligen min partner och är lycklig, många ser oss som det självklara paret som har kul med varann och gör saker.. Vi jobbar på samma jobb och är alltid glada osv.

Solskens historia trots att han är 15 år äldre med barn.

Men även om vi ser glada ut är jag öppen med att det går skit ibland.

Jag är psyiskt stressad just nu av inte bara jobb utan även hemmet.

Jag har vart mycket ensam i känslomässig kommunikation ett tag.

Jag har även stått för 80% av hushålls arbetet och orkar inte med det snart.

Jag litar inte riktigt på honom då han smsat sexuella anspelningar med sitt vuxna barns mamma så jag har just nu full koll på vad de pratar om för att även om han sagt förlåt och vi talat igenom allt och att han inte vill ha något sådan relation med henne är tiliten brusten just nu.

Ex nummer två med de mindre barnen som bor hos oss vv ena heltid tar mycket tid och energi då hon anser att han är skyldig henne ett nytt liv och massa pengar och förstår inte mitt uppe i allt att hon hamnat hos soc för sina handlingar utan det är hans/vårt fel.

Det är fan inte solsken men de stunder vi stänger allt annat ute och visar varann våra känslor även när jag skrev ett brev om hur jag mådde och kände för realtionen där de negativa lyftes fram så stärker det allt och vi har solsken om vi slutar stirra på de där mulna tunga molnen.

Jag håller inte alls med. Jag tror snarare att allt för många ger upp för fort därför att de har en tro på allt allt ska vara rosa och fluffigt och aldrig svårt.

Vidare tycker jag att det är naivt att tro att det finns en "den rätte". Jag tror inte att det bara finns en person man kan ha en fungerande relation med, och jag tror verkligen inte på att den relationen skulle vara 100% problemfri och ingenting skulle någonsin kännas kämpigt i den.