Den inte så vackra vägen mot utbrändhet...
Just nu tänker jag att i morgon ska jag ringa VC.
Men så vet jag ju att om jag kommer så långt som till att träffa en läkare, så kommer jag göra ett väldigt piggt och fräscht och friskt intryck. Just då. Sen kommer jag vara helt slut och bara säcka ihop.
De senaste 8 åren av mitt liv har varit väldigt stressiga. Självmordsbenägen partner, skilsmässa, en hel del olika brott (jag som var brottsoffret) i samband med skilsmässan. Domstolsförhandlingar (jag vann dem alla). Fick flytta långt ifrån allt pga trakasserier. Har flyttat flera ggr under dessa år, nu troligen landat. Ny relation, strul med barn (särskilda behov), inte fått jobb inom min branch. Sjukdomar inom familjen, jobbigt med ekonomin. Jag klarade allt detta, men nu... nu är det vägs ände. Mitt nuvarande jobb är krävande. När jag är ledig har jag hela tiden mer och mer ont i magen för att jag snart ska tillbaka på jobb igen. Ju mer det närmar sig desto värre. Hade kunnat ta saker mer med en klackspark om jag hade varit i bättre skick, men är för trött. Orkar inte ta konflikter öht. Det blev riktat gnäll mot hur jag gjorde matpauserna (5 min/timme = 30 min på ett 6-timmarspass, fick höra att det inte var okej att slå ihop det och man behöver inte käka mer än 20 minuter i alla fall). Orkade inte ta den diskussionen, så nu är det sällan jag öht tar paus på jobbet. När jag kommer hem från jobb somnar jag sittande på första stället jag sätter mig på. I en affärsrelation avsa jag mig ansvaret och bad alla kontakta min affärspartner i stället. Två dagar senare blev jag utan förvarning kontaktad i alla fall - kunde självklart inte komma med några bra svar, då jag trodde att jag skulle slippa detta engagemang. Nu är jag fortfarande kvar i den sitsen. Min partner blir inte kontaktad alls, utan alltid bara jag. Blir bara tyst eller så. Orkar inte ta konflikterna, diskussionerna.
När jag var som mest brottsutsatt kunde jag inte läsa längre texter. Funkar bättre idag, men jag orkar inte med samspel med andra människor. Blir bara trött. Slutar oftast med att jag bara låter dem få som de önskar, vilket ju i slutändan gör att jag blir väldigt exploaterad. När jag gick upp i heltid på mitt jobb, accepterade jag detta på vissa villkor (för att jag skulle orka och inte bli utbränd, vilket jag sa rent ut). Kan väl inte säga att jag blev så väldigt hörd där. Men orkar inte kräva struktur, för det tar för mycket energi. Är mån om min professionalitet, dock, så jag biter ihop på jobbet. Väl hemma ballar jag ur i stället. Orkar inte. Har humörsvängningar. Ibland känns det som jag bara vill döda av alla husdjur, säga upp jobbet, avsluta affärsförbindelsen osv. Är mycket medveten om vilka åtgärder jag borde göra i mitt liv (mindfulness, gymnastik mm) för att må bättre, men orkar inte göra dem. Om jag har en sekund ledig sover jag hellre. Och det är inte ofta. Har inga problem att sova, men kör full fart från ca 05-24 varje dag. Sällan jag sitter ner. När jag gör det somnar jag. Somnar ofta vid matbordet när jag äter, eller på toa. När jag kör bil funkar det rätt bra, men somnar ofta direkt när jag har parkerat bilen.
Pga tidigare erfarenheter (förföljelse och trakasserier) vill jag inte visa några som helst svagheter. Vill inte ge någon möjligheten att hitta något att kritisera. Att bryta ihop är därför inte riktigt min grej. Men nu är det slutet av denna resa känner jag. Har gått från att vilja gråta men inte kunna till att vara lite tårögd alltför ofta varje dag. Men det är korta gråtattacker, bara minuter. Mer tid går åt till att älta, funder på hur jag ska lösa allt.
Jävlar vad jag är djupt nere i skiten.
