Svåger och svägerska mobbar för min skånska dialekt

Jag är jättetrött på det här verkligen jättetrött!

Jag har försökt skämta bort det. - Pratat om att ja, ja jag borde komma i textatformat men ni vet de "subtexterna" hade kanske inte varit så roliga..."

Jag har frågat min man om jag låter så förfärlig är så svår att förstå. Han menar att jag inte är det.

Det lustiga är att både min man och hans systers mamma är invandrare och långtifrån brytningsfri. Min svärmor har tydligen under många år varit väldigt ledsen över att folk haft svårt för att förstå henne. Nu gör hennes dotter precis samma sak mot mig! "Låtsas" att hon inte förstår min dialekt.

Min svågers föräldrar är också invandrare och enligt min man bryter de. Ändå tycker min svåger att han har rätt att påpeka min dialekt! Jag tycker att det haltar.

Tack för den spydigheten!

Jag har inga ord kvar från skånskan, jag använder inte rullebör, pantofflor etc.

Min svägerska har slipat bort sin småländska fullständigt och har en jättemärklig dialekt eller icke-dialekt.

Känner mig inte stolt över min skånska, men skäms vanligtvis inte över den heller.

Har under ett par år nu jobbat uppåt landet och det har inte varit några "problem" att göra sig förstådd.

Alltså människor brukar förstå mig utan att sitta och se ut som att de måste läsa på läpparna eller kommentera.

Deras sätt att kommentera gör mig så ledsen - det är som att de vill markera. Förlöjliga mig.

Vet inte vad jag skall säga till dem.

Det märkliga är att min man också tror att det är en sak de använder för att nedvärdera mig. Men att han menar att det bästa är att försöka tig ihjäl problemet (no pun intended). Att det här är en del av som han uttrycker det "revirpinkande".

Jag förstår ingenting - vad är poängen med det de gör?

Ja, jag vill säga ifrån men min man säger att hans syster har en tendens att leta upp folks svaga punkter.
Och o jag "säger ifrån" så blir det bara värre då letar hon efter nästa....

Åh, jag är så less på det här.
Jag skulle egentligen åkt med min man till hans föräldrahem i helgen.

Men nej - nu tänker jag inte göra det. Utan stannar i Skåne där folk förstår mig!

Argggghhhh......Grrrrrrrr

Jag vill bara inte mer! Barnsligt eller ej. Jag vill bara inte sitta och se på folk som låtsas att de inte förstår mig
men utmärkt förstår invandrare. Både svåger och svägerska är varma anhängare av "Gilla olika kampanjen" - men
den gäller tydligen inte för infödda svenskar!

Låter lite motsägelsefullt - att vara stolt över sin dialekt.
Och att bjuda på att man låter rolig?

Jag hade gärna velat at folk lyssnade på vad jag sa inte hur jag sade det.
Nu , när träffar de här människorna ligger hela mitt fokus på att artikulera tydligt så att de förstår.
Nöjet med attt konversera är helt borta!

Jag känner det som att vårt umgänge försiggår på engelska, eller tyska eller franska där jag måste anstränga mig maxiamlt för att vara klar och tydlig för att inte bli missförstådd.

Ingen hade drömt om att påpeka för en invandrare hur den bryter - VARFÖR är det okej att förlöjliga hur jag låter?

Det jag inte kan förstår är VARFÖR beter två välutbildade människor sig så här?

Såväl min svåger som svägerska har universitetsexamen.

De skulle aldrig drömma om att påpeka för sina föräldrar som är invandrare hur de låter.
Att de bryter.

MEN det är het okej att tala om för mig hur jag låter.

Och att förminska mig.

VAD är skillnaden?

Säga ifrån....verkar vara det råd som flest ger här.

Ja, det skulle jag vilja göra.

Men dels vet jag inte riktigt hur. Som läget är nu så har jag bara blivit tyst när de börjar....jag liksom bara tystnar, och svarar så kort som möjligt och undviker att själv lägga ut texten om något eftersom de då måste fråga om och inte förstår eller skall påpeka hur vissa ord och ljud låter. Jag blir så vansinnigt ledsen så att jag liksom...bara tystnar...känner mig dum och obildad. Som något katten har släpat in.

Jag undviker att träffa min mans familj så mycket som jag kan.

Han säger att jag inte skall bry mig. Att han tycker om hur jag talar.

Jag var i Stockholm i helgen och träffade en väninna som kommer ifrån Klippan i Skåne. Hon har bott i Stockholm i femton år och hennes skånska är än mer utpräglad än min. Hon säger atthon aldrig haft några problem. Jag kommer ifrån Lund. Jag kan höra hur hon låter. Några av de vi umgicks med kommenterade hur olika skånska kan låta. Så att nej, jag låter inte helt oförståelig och vidrig.

Det här gör mig så otroligt ledsen. Jag kan inte förstå det. Jag känner mig som en andra klassens människa när min svåger och svägerska sätter igång.

Min man säger bara att hans syster är sådan. Han säger att hon alltid måste positionera sig i förhållande till andra. Visa att hon är bättre. Hon har haft anorexi och det verkar vara en central problematik eller ursäkt i familjen för att hon får...ja vad ska man säga bete sig lite hur som. Jag vet inte om anorexi kan påverka människors psyke och beteende, även "efteråt".

Usch. Det hela bara gör mig så otroligt ledsen.

Jag har aldrig tidigare tänkt så mycket på hur jag talar.

Det är klart att någon, någon gång har sagt att typ, Varifrån i Skåne kommer du?

Men det här. Det här att de beter sig som att vi satt i ett Babels torn.
Och att jag är apan som ingen förstår.

Det gör mig så deppig. Och jag skulle vilja kunna umgås med min mans släktingar och vara till
min fördel inte bara tystna och sjunka ihop till en grå tyst mus som helst vill försvinna in i väggen.

Ja, det är skönt att skriva av sig lite i alla fall.