Alice i underlandet syndrom, någon?

Exempel...?

Nu vet jag inte om det är samma sak, men jag kan, när jag är helt avslappnad i hela kroppen, uppleva mig själv som en jätte och allt runt omkring är superlitet. Soffan jag sitter i är en miniatyr, min hand håller i en pyttepytteliten sak mm.

Jag tror inte att jag har hjärntumör

Det låter som förstadiet till utanförkroppen-upplevelser. Jag har haft det några gånger, fruktansvärt obehagligt. Några gånger när jag var liten och hade feber, en gång som tonåring och en gång när jag skulle opereras. Först den där känslan av att kroppen är jättestor, alltså enormt stor, och allt annat pyttelitet och man inte kan röra sig. Sedan kommer ett obehagligt ljud.

Äsch, jag googlade på det nu, det är inte alls samma sak.

Ville veta om du hade ett exempel så att man vet hur det känns...

Ja, det har hänt att jag upplevt liknande när jag varit påväg in i sömn, eller när jag haft som värst migrän. Har också upplevt sömnparalys ett antal gånger och har överlag rätt mycket problem med min sömn i perioder. Min hjärna är inte som den skall alla gånger med andra ord ^^

När jag har feber, händer inte så ofta men speciellt när jag var liten så kunde jag vara helt hysterisk. Mina händer kändes som att de var smala som stickor och förminskade. Det kändes som att jag krympte i mig själv och var tvungen att bära på all vikt ändå...

Jag har upplevt det fast tvärtom, dvs att saker och ljud blivit större/högre. Speciellt som barn, i samband med att jag skulle sova eller just vaknat.

Jag har letat efter ett namn på detta!
Hade så jättemycket när jag i min ungdom rökte hasch och sedan låg i sängen. 

Ja, det har hänt mig när jag varit trött, fysiskt eller mentalt. Jag tror iaf det handlar om det. När jag blundat har jag liksom inte kunnat känna avståndet från mig till andra objekt i rummet. Eller min egen storlek. Det är som om jag kan vara jätteliten eller jättestor. Att det är 15 meter till den där stolen som står 2,5 meter bort. Eller att den står 10 cm från mig.

Vad jag minns har det bara varit när jag blundat. Det har räckt med att jag öppnat ögonen för att få koll på verkligheten igen.

Ibland kan jag se bilder i "negativ" när jag blundar. Typ en vit blomma mot en svart bakgrund. Sedan byts den till en svart blomma mot vit bakgrund. Eller skarpa former som sedan blir runda. Mycket svårt att förklara!

Men vad jag minns har det bara skett när jag blundat. Så det kanske ändå inte är samma?

Japp när jag var liten och var sjuk fick jag nästan alltid så. Obehagligt.
Funderadeför ett tag sen på detta och frågade min man om ha upplevt det..men det hade han inte. Han trodde jag var knäpp

det hände mig alltid när jag hade feber när jag var mindre, kunde också känna att jag låg på något hårt underlag även fast jag inte gjorde det. Helskumt men det trodde jag var helt normalt med dessa tillstånd, och det lät som ett tåg som tuffade i öronen samtidigt.
Nu i vuxen ålder tror jag inte det hänt så ofta, har knappt feber 1 gång om året så kommer inte riktigt ihåg. 

Ja när jag är jättetrött och nästan somnar, speciell ifall jag druckit alkohol före.

Jag har haft syndromet ett par hundra gånger under mitt liv. Mest frekvent och mest intensivt var det mellan tio och arton års ålder. Sedan jag passerat 25 händer det ett par gånger per år med lägre och lägre frekvens.

Jag har i princip alla symptomen som beskrivs i artiklar på nätet. Det inträffar nästan alltid när jag lagt mig i sängen för att sova. När det undantagsvis händer mitt på dagen eller mitt på natten eller morgonen är symptomen ofta mycket intensivare. En vanlig utlösare är stress eller att bara vara uppe i varv mentalt eller fysiskt i kombination med trötthet. Jag har lärt mig att hantera symptomen sedan de tidigare tonåren men som barn upplevde jag det som mycket skrämmande.

Jag har rådfrågat doktorer vid tre tillfällen mellan 12 och 19 års ålder men vid alla tillfällena så var de ganska raka med att de inte hade någon aning om vad jag snackade om. Den bästa av dem sa att det antagligen var helt ofarligt men att jag kunde prata med en psykolog om jag ville. Det blev aldrig av. Det var först i år som jag läste online att det hade ett namn: Alice in Wonderland Syndrome.

Tillägg:

Jag vill bara addera något spännande som händer efter att själva syndromet har haft sin gång. Själva attacken har en viss mån av ångest för mig. (Men inte i så hög grad som t.ex. under en panikattack). Däremot efter själva syndromet har börjat ebba ut (det slutar som när någon stängt av en stor maskin, det rullar fortfarande fast långsammare och långsammare tills det till slut tynar bort) så mår jag superbra. Jag somnar helt lugn och avslappnad som ett litet barn. Så nuförtiden är det något lite gött att se fram emot efter att det är över. Så här i vuxen ålder varar det oftast bara i 10-15 minuter. Jag brukar ha lampan tänd och titta på väggen för att få det at ebba ut. Är det lite mer ordenligt så sitter jag upp i sängen med lampan tänd men är symptomen ganska svaga kan jag till och med blunda nuförtiden. Hade jag blundat när jag fick syndromet som barn hade det däremot ballat ut helt :).