Att leva polyamoröst?

Jodå, vi gör det. Vi är på många sätt en helt vanlig familj bortsett från att vi är 3 vuxna och lika många barn. Jag har levt gift med make i 18 år. Är bisexuell med dragning åt lesbisk läggning. Mötte en tjej av en händelseför ca 4 år sedan och vi blev vänner. Jag tog hem henne till familjen, och efteråt tyckte maken att hon och jag borde ha en kärleksrelation eftersom vi passar så extremt bra ihop. Hon var då inte lesbisk, men blev i sinom tid kär i mig, och vi blev ihop. Sedan bjöd min man in henne att bo i vår familj, och det har hon gjort i 3,5 år nu.

Vi har alltid varit öppna i vår relation, min man och jag- inte dolt saker för varandra. Men här är det alltså jag som har två relationer med två olika människor, det är ingen ormgrop...och de är inte kära i varandra. Och vi lever under samma tak, är välutbildade och umgås med normala parfamiljer. Vi är rätt så öppna med vår familjebildning. Det är helt accepterat av vänner, våra familjer och av våra barn. Dock väljervi att inte gå ut med det i onödan till människor som inte skulle hantera informationen.

Nja, jag kan inte säga att jag visste det från början...men ja har nog vetat från ganska unga år att jag är dragen till kvinnor också, och det har min man vetat från dag1 då vi träffades. Jag är dock mycket feminin på alla sätt, och tror att jag lurade mig själv, och tänkte att det skulle "gå över" (klassiskt). Jag har inte haft någon längtan att leva polyamoröst, utan det uppstod en situation där det framstod om ett av vägvalen. Jag kan inte påstå att jag innan det har tänkt aktivt på det, och inte min man heller....

Men sedan blev jag småförälskad i mina vänner gång på gång, vilket gav ganska komplicerade vänrelationer, vilket i sin tur gjorde mig lätt deprimerad och ångestfylld. Min man och jag har alltid haft en riktigt fin relation, men det kändes som om den inte räckte. Saken är den att han har stort behov av ensamhet, medan jag har stort behov av närhet och att man gör mycket saker tilsammans - så där gick vi tidigare i klinch. Mina behov var ju påfrestande för hans ensamhetsbehov, och när jag gav honom ensamhetsutrymmet så begick jag våld på mina egna egntliga behov.

Så mötte jag henne, vi gick samma utbildning. Första gången min man mötte henne så sa han att han aldrig hade träffat någon som stämde så väl överens med mig. Han bjöd hem henne, och uppmanade mig att bilda ett förhållande med henne, om hon nu blev intresserad av mig. Men vi var först nära vänner en tid, och därefter kärlekspartners. Min man och jag diskuterade först skilsmässa, vilket vi trodde var en naturlig följd. Men vi älskar varandra så enormt mycket (och vem kan inte älska en man som är så otroligt osjälvisk??) så efter några månader insåg vi att vi inte alls var beredda att separera. Och kvinnan och mannen blev riktigt nära vänner. 

Vi har alltid varit öppna i diskussionerna med varandra, och haft långa kvällar när vi alla 3 sitter och diskuterar känslor och tankar. I början uppkom tankar om svartsjuka etc, men ingen av dem är särskilt svartsjukt lagd i grunden, och vi har på sätt och vis lagt upp en yttre struktur som jämnfördelar relationerna. 

Fördelar med att leva 3:
- man lägger inte allt fokus på parsamheten - dvs sliter inte på relationen och ställer alla krav på en enda människa.
- man får alltid en yttre och oberoende part vid konflikter, vilket gör att man inte lika lätt kan komma in i destruktiva mösnter
- vardagspusslet blir lättare att ro runt
- barnen har ytterligare en kärleksfull vuxen som ser dem, och gör saker med dem
- när man har barn kan man lättare få möjlighet till fritidssysselsättningar
- ekonomisk vinst på alla sätt (minsta argumentet)

Nackdelar:
- omgivningen har i allmänhet svårt att förstå tresamhet, och någon (givetvis särskilt jag) kan lätt bli dömd som den egoistiska som har försatt de andra i denna situation. Nu är det PK (politiskt korrekt) att acceptera homosexualitet, men det innebär inte att man accepterar polyamori.
- det är svårare med tvåsamheten i varje relation, dvs man får jobba på kärleken som i andra relationer
- svartsjuka och jämförelser kan uppstå (men jag tror att det gäller början, för antingen lägger det sig, eller så spricker tresamheten)
- det är svårt att avgöra om man skall vara öppen eller sluten gentemot andra med familjebildningen. Man är orolig för att barnen ska få kommentarer i skolan.

Vi har under dessa 4 år:
- berättat för alla föräldrar, och ingen har varit negativt inställd. Samtliga föräldrar kommer på våra fördelsedagar, ger alla julklappar och umgås med varandra (och samtliga är välutbildade, är inte veganer och lever inte i kollektiv - dvs vi är inte kollektiv och alternativlevande vänster sedan tidigare)
- berättat för alla vänner vi tror kan hantera det, och alla har tagit det kanonbra, vissa tycker att det är befriande med någon som har civilkurage att leva som man vill. 
- inte berättat sanningen för skolpersonal och dagispersonal, utom dem som klarar av det
- berättat för barnen som är stora nog att förstå. De har åsikten att man får leva som man vill, så länge alla är lyckliga.

Personligen kan jag varken rekommendera eller avråda någon detta liv. Det fungerar för oss pga att vi är dem vi är. Våra barn och vi är ganska fritänkande generellt, och vi lägger mycket energi på att inte döma andras leverne, och förväntar oss samma bemötande tillbaka. Jag upplever att barnen är lyckligare och gladare sedan vi började leva så här, och för mig personligen och för min man är det en stor och positiv skillnad. 

Kram1

...och jag måste tillägga att vårt leverna i text kan uppfattas som väldigt annorlunda, men att vi är helt normala människor om man träffar oss:
- hämtat och lämnar på dagis som alla andra, går på försäldramöten, sitter i skolråd etc
- klär oss normalt, hela och rena och har högstatusyrken i samhället.
- bor i ett helt normalt villaområde
- umgås på normalt sätt med andra familjer i form av parmiddagar, fester etc 
- är inte ett dugg alternativa, klär oss inte i 60-talshippiekläder, är inte rödvinsvänster, bor inte i kollektiv, är varken veganer el vegetarianer.
- är ganska sociala och öppna, uppfattas som helt vanliga på många sätt av andra. 

...och barnen har hemma kompisar varje helg, som övernattar etc. Barnen är inte mobbade i skolan och har aldrig fått kommentarer på det här. 

Hejsan! Jag lever så och det fungerar. Skulle såklart kunna skriva en novell om fördelar och problem och om hur det är att leva så här inför andra. Jag har två seriösa relationer. Jag är gift med P och i praktiken sambo med L. Vi har alla tre ett eget hem. Männen har inga barn och jag har en sextonåring som bor hos mig. Mellan oss så svämmar kärleen nästan över. Det är hela poängen. Vi är snälla och trevliga mot varandra utan undantag. När jag läser trådar här om städbekymmet, ekonomibråk, otrohet svartsjuka och lata människor etc så känner jag alltid att jösses vad lycklig jag är. L och p är inte ihop. De är nog egentligen rätt monogama men openminded och starka så de fattar att om jag njuter med l några dagar eller tvärtom så har det inget att göra med känslorna för p. Försök tänk dig som två eller flerbarnsmamma! Relationerna står på egna ben. Kommunikation är viktigt. Att prata om hur man vill ha det och hur det känns är ett måste. Att alltid respektera om partnern vill prata och koncentrera sig på det just då. Att vara ärlig och kunna ta ärlighet från varandra. Många blir arga när partnern ljuger samtidigt som de blir arga om partnern är ärlig. Det är för mig absurt. Jag kan säga till l att nu tycker jag du ska banta/städa ditt badrum/spara mer pengar utan att han känner sig personligt hotad. Vi lever liksom annorlunda mot de par som jag har runt mig. Om man inte var stabil och älskade sig själv skulle det inte gå tror jag.

Det har det faktiskt inte gjort, och man får ocksså komma ihåg att de också har en inbördes relation, även om den inte är sexuell. Om min man vill gå på bio tex kan han mycket väl fråga henne så att de går iväg, för jag gillar inte att gå på bio. De pratar jättebra sinsemellan, och lagar också gärna mat ihop. Så om de behöver prata med någon, och jag inte finns tillgänglig, så går de oftast till varandra. De är mycket nära vänner, och den ena kan ofta få mig att förstå den andra bättre etc, och givetvis vice versa.

Givetvis sker missförstånd, och givetvis kan även vi ha konflikter, men det sker extremt sällan - och det finns en oerhörd värme oss emellan. Håller med ovanstående om att det är underligt med denna EXTREMA fokusering på trohet/otrohet som finns i vårt samhälle, och den som berättar om det blir hängd. Jag är ju givetvis otrogen i bokstavlig mening, men jag har aldrig någonsin ljugit eller gått bakom ryggen på min man - eller på min sambo. Och jag skulle inte stöta på någon annan el dyl, vi är nog monogama i vår tresamhet, även om det givetvis finns frihet till omval för den som önskar leva på ett annat sätt än det vi nu gör.

Numera kan jag bli frustrerad över spelet i tvåsamheten, och de givna mönster som heterosexuella par har. Har på sistone mött ganska många som inte känner sig monogama, men samtidigt känner att det är svårt att leva på annat sätt i detta samhälle. Det behövs ju att vi finns och banar vägen sas.

Precis som ovanstående som också är polyamorös har vi inga problem med städning, ekonomi, krav, träningstider etc. Allt flyter bra eftersom vi är tre vuxna, och vi lever extremt harmoniskt. Jag skulle idag har svårt att se mig i en vanlig parrelation igen, men skulle heller inte vilja leva i kollektiv med massor av andra.           

Alltså, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att leva polyamoröst från start, pga stt varje relation går igenom en förälskelsefas där man är rätt symbiotisk. I vårt fall har jag varit gigt med min man i 18 år, vår relation vet vi var vi har, och vi kan varandra väl. Den går liksom inte att jämföra med en nyförälskelse, vilket gjorde att den klarade det. 

Jag ser mina små halkningar på tangenterna i efterhand, jag har varit gift med min man i 18 år, alltså...

Jag har ju varit poly länge så de visste ju p även om vi de första åren bara hade varandra. När jag träffade l slog det gnistor och vi blev helt sjukt kära. De var inget alternativ att inte utvecla det och den åsikten delades ju av min make som älskar mig på riktigt och därmed vill att jag leva så bra som möjligt. Jag har extremt svårt för människor som påstår sig älska någon men blir ledsna arga etc om deras partner få uppleva mer kärlek. De äger ju ajälva problemet med en konstig önskan att vara så fantastisk att partnern blir blind och döv inför andra. Det är ju faktiskt rätt ovanligt. Så jag körde på med båda relationerna rätt intensivt. Nån symbios blev det aldrig, det passar inte mig. L blev väldigt kär i mig just för jag rubbade hans omvärldsuppfattning och kunde få honom att förstå hur jag fungerade. Nu tycker han det är normalt att leva som vi. Vi trivs bra med att leva ihop hela tiden. Maken och jag fungerar bäst som särbo så det är perfekt. Poch l är nära vänner och ingen har nånsin sagt ett ont ord om den andre. Tvärtom. Omgivningen fungerar för de vi valt att berätta de för. Många undrar men det struntar vi i. Min son är så van vid detta. Jag har oftast haft flera partners. Han lever sitt liv med många vuxna som finns för honom och han har fått en uppväxt med kärlek värme glädje respekt och gemenskap.

Vi visste ju inte hur livet skulle bli när jag träffade henne. Ibland blev han svartsjuk, och då berättade han det för mig så att vi pratade. I grund och botten var det han som pushade mig in i relationen, och han anser att det är bland det bästa som hänt mig (vid sidan av honom och barnen då). När det kom till kritan hade vi ju en massa vägar att gå:

- att skiljas, vilket hade tvingat oss till att ha barnen varannan vecka - och inte längre bo med varandra - inget av dem kändes ok.

- att leva tre, vilket vi gör nu. I början fick vi prata en hel del om känslor och tankar, men det gör vi inte fullt så ofta numer.

- att leva i två separata relationer i tre olika bostäder, alt två med mig pendlandes. Det har vi också funderat över, men eftersom tresamheten fungerar nu så kör vi på det.     

Intressant att läsa i den här tråden! Jag måste bara påpeka att ni som lever polyamoröst som skriver att ni har det såå bra och jämför med bråk om städning och disk som ni läser om här, ni måste ju inse att det skrivs om det just för att det är problem. Det finns många monogama förhållanden som funkar jättebra, så jag tycker det är en lite orättvis jämförelse.

Helt sant, jag har också tänkt på att alla som skrivit i tråden har varit den som sas står i centrum för relationen, och det är bra att höra andra sidans version också. Varför skulle du bli strimlad för det?

Överlag tycker jag det har hållit sig på ett vettigt plan med diskussionerna i den här tråden, i vissa trådar dock handlar det ju mest om personliga vendettor... 

Det du tar upp är ju ett av orosfokusen när man bilaren sådan relation, att någon skall må dåligt i relationen utan att uttrycka det. 

Ja, ingen relationstyp är ju i sig en frälsning! Misshandel och förtryck, missbruk,ojämnheter, missförstånd etc förekommer ju i alla relationer. Jag blir själv helt allergisk när folk beskriver en relationstyp som den enda allenarådande och frälsande. Och det kan man ju särskilt märka hos ultrakonservativt religiösa (om heterosexuella relationer), men även en tendens hos homosexuella att se ner på det man kallar heteronormen.
Spelar roll, så länge man lever lycklig. 

Och gällande tresamhet så tycker jag att den har en hel del strukturella fördelar, men samtidigt kan jag inte se mig leva så med två andra personer - den tresamheten skapades av just oss. Och jag måste tillägga att alla relationer förändras, och jag kan inte se om den kommer att se sådan här ut om ett par år...