Att leva polyamoröst?

Hej,

jag är då sambo med Anonym (L) som tidigare skrivit i tråden.

Jag vill puffa lite extra för böckerna hon nämnde i sin post. Som ny och ställd inför dessa frågeställningar blir det väldigt mycket frågor och funderingar. Och även om jag och sambon kastat ut TV:n för att kunna ha marathondiskussioner var och varannan kväll går det ibland inte att komma fram. Då är det lättare att läsa om hur andra har organiserat sitt liv.

Jag har som sagt gått i en del terapi. Att jag vill vara flersam är ju något som jag sett som ett problem som behöver lösas. Terapi, medicinering, kanske kastraktion i värsta fall ;)

Det var inte förrän jag käkade lunch med den enda poly jag känner där saker och ting plötsligt började klicka på plats. Hon hade gått i terapi i rätt många år innan hon insåg att hon faktiskt inte var botbar, istället fick hon anpassa sitt liv till sådan hon var. En av mina största förvirringar i sammanhanget har varit att jag blev så svartsjuk sist sambon träffade sin älskare som hon haft i många år innan hon träffade mig. Vi har bjudit in honom på sexfester hemma hos oss och jag har känt mig helt lugn med att de skulle träffas. Men när det skedde hängde jag upp mig på detaljer i vår överenskommelse som inte infriades och på en halvtimme gick jag från lite kåt till väldigt svartsjuk. Och arg.

Jag hade nog gått runt och trott att man inte kände svartsjuka om man är poly - kanske att det helt enkelt är sådana som inte blir svartsjuka som blir poly. Kanske att man har någon annan känslomässighetsstörning samtidigt för att underlätta saker och ting.

Min vän berättade då att hon självklart tyckte det var jobbigt när hennes sambo var tokkär i någon annan och tillbringade hela helgerna naken i hennes säng. Men - att svartsjukan var något hon accepterade för att hon ville låta honom uppleva detta och det var det enda sättet. Samtidigt var det ju åt andra hållet - hon ville uppleva samma känslor på sitt håll och förstod att det inte påverkade hennes lust att vara med sin sambo.

I båda böckerna finns det mer eller mindre omfattande avsnitt om svartsjuka, vad det egentligen är (att det inte finns en känsla som är svartsjuka, utan att man istället måste titta på känslorna bakom: att bli lämnad utanför, ägandebehov, bristande självkänsla - vilja vara allt för den personen etc.) Framför allt avsnittet om svartsjuka i Opening Up tycker jag alla skall läsa som överväger en karriär som poly. Det finns mycket att lära sig om sig själv i det, många möjligheter att växa.

Jag tror vi höll oss till varandra i flera månader, minst två tre! :)

Därefter träffade vi ett par tillsammans och även om det inte gick sådär superbra i alla avseenden insåg vi i alla fall att vi bands ihop på ett sätt som vi faktiskt inte hade upplevt tidigare. Så det dröjde rätt länge, två år innan vi gjorde något på egen hand utan varandra.

Det har aldrig funnits svartsjuka i speciellt omfattande omfattning när båda varit med, de gångerna har det varit när jag utforskat de gränser vi satt upp (jag uppfattade som utforska, hon som överskrida), men bara vid några få tillfällen.

Reglerna är främst hennes för mig: jag har ett inte så stort antal gånger som jag kan träffa någon annan under tiden för överenskommelsen, jag får inte tillbringa natten där, vi har inte sex med andra i vårt hem och (främst min regel) att om en part träffar samma person flera gånger så skall man ha möjlighet att få träffas och skapa en egen bild av personen.

När det gäller hennes älskare har jag ju träffat honom flera gånger, till och med varit ensam med honom (dock inte sexuellt, jag är rätt hetero...)

Hon får svara mer i detalj kring sin svartsjuka. 

Jag blir inte klar riktigt över vad du tycker - kyssar och kramar gör man med den som står närmast. Samtidigt säger du att du skulle tillåta det och att det är DU som ansvarar för dina känslor i sammanhanget och vill han ha fler förhållanden så får du hantera det.

Det där tror jag inte att min sambo är med på. Jag förväntas begränsa dem så att de innehåller sex i princip.

Det är ju egentligen där den stora stötestenen för oss ligger - hon vill inte att jag skall ha andra relationer och upplever att det närmar sig att bruka våld på sig själv att tillåta det. Själv upplever jag denna längtan så starkt att det faktiskt är en dealbreaker - kanske den enda i vårt förhållande. Jag känner mig helt övertygad om att jag aldrig någonsin igen kommer att leva i ett monogamt förhållande även om jag och L inte får ihop det i slutändan och lever lyckliga i alla våra dagar. Lite grand som om det snarare är en läggning än en önskan att leva på ett visst sätt. Jag upplever att det gränsar till, eller snarare går över gränsen emellanåt, att inte ha möjlighet att leva så som jag behöver.

Utifrån det är det ju egentligen självklart att vi inte skall vara ihop, mer än så borde man inte behöva, problemet är ju bara att jag älskar henne och vill leva med henne. Det här är väldigt svåra saker att förhandla om, att gå halva vägen och försöka nå den punkt där båda är nöjda snarare än att båda blir olyckliga.