Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 28 Jan 19:45

93 svar

Att leva polyamoröst?

Anonym (funderar också) skrev 2013-01-28 18:56:20 följande:

Hmmm - låter som om din kille/tjej borde fundera lite mer på hur han/hon skulle känna om du också träffade någon annan, som du säger! Har man en poly-relation, av något slag, så tycker jag båda parterna ska få träffa andra vid sidan av - eller att den part som inte vill träffa någon annan ska vara helt okej med att den andre gör det.

Jag tycker det låter väldigt harmoniskt att leva 3 stycken tillsammans - men det är något jag själv inte skulle klara av :// Om min partner skulle träffa någon annan så skulle jag inte vilja att hon var del av vårt liv på något sätt ... skulle kännas som om jag blev påtvingad att umgås med en människa jag inte "valt själv", så att säga. Så om min partner träffade någon annan skulle jag vilja att det hölls bortom vår egen vardag.

Om min partner träffade någon annan som han hade sex med så skulle jag nog bara vilja veta att han träffar någon annan - inget om hur hon ser ut eller är

Jag har själv varit en sjukt svartsjuk person förut - men jag försöker komma bort ifrån det där mer och mer ... tycker bara det är skadligt. Dock tror jag alltid man får förvänta sig att det uppstår problem i början när man är i någon typ av poly-relation ... Tror alltid man kan ta itu med svartsjukan om man pratar om det och bestämmer sig för att man ska bli mindre svartsjuk.

Jag själv gillar precis som du - lätt BDSM, och kan vara både dominant och undergiven. Jag vill utforska båda delarna ännu mer - men det går faktiskt inte med min partner ... Han är inte en sån som gillar att bli örfilad, fastspänd eller trampad på

Skulle även kännas konstigt att göra sådant mot honom på något sätt.
Skulle dock vara intressant att träffa en man som verkligen gillar det och njuter av det... det är jag nyfiken på.

Jo, precis och det är väl vad h*n klurar på för tillfället.

Jag tror mer på att jag skulle klara av att min partner har en pojk-/ flickvän vid sidan av men att h*n bor med mig.. Jag kan tänka mig att träffa pojk-/ flickvännen men jag vill nog inte dela vardagen som så. Men det är ju sådant man inte kan ta ställning till innan man är där.
Och kanske kan jag tänka mig att h*n lever polyamoröst medan jag själv lever "monogamt". Eller att jag kan ha ett öppet förhållande där jag kan ( om jag vill ), ha sex med någon annan ibland. Men det är det som är så svårt att veta hur man vill ha det innan man ställs inför det och när man inte kan diskutera det med den man älskar..

Klart att det blir mycket känslor i början och det där då bra om man har en öppen, rak och ärlig kommunikation/ relation från start.
Man måste låta sin partner få ventilera sig och man måste lyssna och försöka förstå.

Jag kunde inte utforska min sexualitet med min förra partner ( som jag hade ett flera år långt samboförhållande med ). H*n tyckte inte om/ kunde inte prata om sex och önskningar och det blev därför aldrig bra de få gånger vi hade sex.
Jag är en sexuell person ( givetvis har jag mina upp- och nergångar ) men jag måste få fysisk närhet i ett förhållande.
När jag träffade min partner/ ex så fungerade både sexlivet och kommunikationen från start. Många gånger kändes det som att h*n visste mer om vad jag tände på än mig själv.
Vi passade ihop ypperligt på det sexuella planet, ( om alla andra också vad jag fick uppfattning om ), båda hade vi samma grundtankar och gränser för hur långt vi kunde/ ville gå. Jag var aldrig rädd för att uttrycka vad jag tyckte om/ inte tyckte om och h*n tog detta till sig.
Jag korsade många barriärer tillsammans med mitt ex/ partner och jag litade fullt ut på personen.
Därför smärtar det mig så mycket att h*n kände sig tvungen att avsluta det vi hade pga saker som vi säkerligen kunnat reda ut tillsammans, men ändå förstår jag / måste jag förstå h*ns känslor..

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 28 Jan 22:49

#41

*Puffar tråden*

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 28 Jan 23:55

#42

*Puffar igen*

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 12:57

#43

*Puffar*

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 14:06

#45

Anonym skrev 2013-01-29 13:54:58 följande:

Intressant att läsa i den här tråden! Jag måste bara påpeka att ni som lever polyamoröst som skriver att ni har det såå bra och jämför med bråk om städning och disk som ni läser om här, ni måste ju inse att det skrivs om det just för att det är problem. Det finns många monogama förhållanden som funkar jättebra, så jag tycker det är en lite orättvis jämförelse.

Visst kan det vara så, men kanske är det så att bråk OM just sådana "vardagliga" problem ändå är procentuellt mindre när man är 3 stycken vuxna i hushållet.. Eller så kanske det är värre

Men det måste ändå vara en lite större trygghet i att veta att det alltid finns ytterligare en vuxen till hands om sjukdom, olycka eller bara något vardagligt tjafs kommer i mellan, speciellt då om det finns barn inblandade.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 15:04

#47

Anonym (L) skrev 2013-01-29 14:48:27 följande:

Jag lever typ polyamoröst tror jag :) det beror väldigt på vad man lägger i begreppet. En del påstår att om man inte lever heteronormativt så räknas man som poly men jag vet inte riktigt.
Hur som helst så lever jag med en man sedan fyra år till baka. Vi var tidigt i relationen överens om att vi inte ville leva som alla andra.

Vi har varit praktiserande swingers så gott som hela tiden, det innebär att vi träffar andra par tillsammans, det kan vara i olika konstellationer, pardejt, parfest eller klubb. Jag njuter verkligen av detta och tycker det är spännande, sexigt och upphetsande.

Min sambo däremot söker mer personliga möten. Sedan ca två år träffar vi andra även på egen hand.
Jag för sexuella kickar, snabba, ganska opersonliga möten bara för att jag är sugen på att ha sex med någon annan.
Han, behöver tycka om personen han skall ha sex med och vill gärna ha lite mer mys och inte bara sex så att säga.

För oss har det varit och är fortfarande en tuff resa. Jag jobbar med min svartsjuka, han jobbar med sitt enorma bekräftelsebehov. Lååånga diskussioner, försöker att förstå varandra eftersom vi har olika drivkrafter. Just nu har vi gjort ett regelverk/överenskommelse som styr umgänget med andra. den är skriftlig och gäller i fyra månader framåt, detta för att vara helt på det klara med att vi har samma bild av vilka regler som gäller och för att hitta en nivå som funkar för oss båda.

Jag tycker det är jobbigt att dela honom med andra vad gäller känslor och mys, han vill inte begränsa mig gällande något även om han också kan känna svartsjuka.

Det finns en del bra litteratur som vi läst under julen, tyvärr enbart på engelska, Ethical slut och Opening up, bra tips för att förstå och hur handgripligen klara av det.

Vi skall börja gå på polycafé som finns i Gbg några ggr i månaden, jag vill gärna precis som du hitta någon att diskutera med, någon som verkligen fått det att funka. Då menar jag ffa inte praktiska saker utan även känslomässigt, jag tror inte tat alla har så lätt att bara dela med sig, jag tror att det rivs upp en massa känslor oavsett vad man har för grundinställning.

Hej!

Tack för att du delar med dig!

Jag tror också att känslorna kommer att svaja i början, oavsett om man har diskuterat igenom det eller ej. Det som kanske underlättar om man fört en diskussion är förståelsen och acceptansen för partnerns behov.
Ändå måste man nog diskutera igenom det fler gånger, känna sig för och inte hålla inne med vare sig negativa eller positiva känslor.

Just för mig är det ju också den känslomässiga biten som känns mest svår, att behöva dela sin partners uppmärksamhet och tillgivenhet med ytterligare en eller flera personer.
Hos vissa kanske det går tämligen fort att lösa men hos andra kanske det krävs mer arbete och engagemang. Och i vissa fall kanske det inte fungerar alls.

Har ni funderat på att gå på parterapi? Få en utomståendes perspektiv på det hela och kanske få "verktyg" till att förstå varandra och reda ut era egna känslor?

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 15:36

#49

Anonym (L) skrev 2013-01-29 15:22:43 följande:

Vi går i terapi och sambon har gått själv också.
Vi känner att terapin är suverän för att få perspektiv, redskap till ett gott samtal och för att få reda på varför man reagerar som man gör.
Det som varit svårt är att vi känner att vår terapeut inte riktigt förstår varför vi vill riskera vår relation på detta sätt och att hon i grunden är emot öppnare relationer. Vi skulle vilja hitta en sådan terapeut men har inte gjort det ännu, någon annan som har tips kanske?

Kanske läser hon in i era osäkra känslor för varandras behov som något som att ni kanske inte vill leva "poly"?

Som i all slags terapi så krävs det ju att man har en öppenhet och viljan av att förstå känslor och tankar hos andra. Har hon då svårt för att förstå "behovet" av att vara med fler än en partner så är hon ju inte rätt person för just er.

Hoppas att någon här kan ge er tips!

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 16:55

#51

Anonym (L:s karl) skrev 2013-01-29 16:09:39 följande:

Hej,

jag är då sambo med Anonym (L) som tidigare skrivit i tråden.

Jag vill puffa lite extra för böckerna hon nämnde i sin post. Som ny och ställd inför dessa frågeställningar blir det väldigt mycket frågor och funderingar. Och även om jag och sambon kastat ut TV:n för att kunna ha marathondiskussioner var och varannan kväll går det ibland inte att komma fram. Då är det lättare att läsa om hur andra har organiserat sitt liv.

Jag har som sagt gått i en del terapi. Att jag vill vara flersam är ju något som jag sett som ett problem som behöver lösas. Terapi, medicinering, kanske kastraktion i värsta fall ;)

Det var inte förrän jag käkade lunch med den enda poly jag känner där saker och ting plötsligt började klicka på plats. Hon hade gått i terapi i rätt många år innan hon insåg att hon faktiskt inte var botbar, istället fick hon anpassa sitt liv till sådan hon var. En av mina största förvirringar i sammanhanget har varit att jag blev så svartsjuk sist sambon träffade sin älskare som hon haft i många år innan hon träffade mig. Vi har bjudit in honom på sexfester hemma hos oss och jag har känt mig helt lugn med att de skulle träffas. Men när det skedde hängde jag upp mig på detaljer i vår överenskommelse som inte infriades och på en halvtimme gick jag från lite kåt till väldigt svartsjuk. Och arg.

Jag hade nog gått runt och trott att man inte kände svartsjuka om man är poly - kanske att det helt enkelt är sådana som inte blir svartsjuka som blir poly. Kanske att man har någon annan känslomässighetsstörning samtidigt för att underlätta saker och ting.

Min vän berättade då att hon självklart tyckte det var jobbigt när hennes sambo var tokkär i någon annan och tillbringade hela helgerna naken i hennes säng. Men - att svartsjukan var något hon accepterade för att hon ville låta honom uppleva detta och det var det enda sättet. Samtidigt var det ju åt andra hållet - hon ville uppleva samma känslor på sitt håll och förstod att det inte påverkade hennes lust att vara med sin sambo.

I båda böckerna finns det mer eller mindre omfattande avsnitt om svartsjuka, vad det egentligen är (att det inte finns en känsla som är svartsjuka, utan att man istället måste titta på känslorna bakom: att bli lämnad utanför, ägandebehov, bristande självkänsla - vilja vara allt för den personen etc.) Framför allt avsnittet om svartsjuka i Opening Up tycker jag alla skall läsa som överväger en karriär som poly. Det finns mycket att lära sig om sig själv i det, många möjligheter att växa.

Det här tycker jag är jätteintressant!

Vad var det för detaljer i er överenskommelse? Handlar det om kyssar och smek som kan ses som annat än just sexuellt?

Jag tror att i varje typ av konstellationer så finns det svartsjuka.. Det märker man ju både inom vänskapsrelationer, syskonrelationer, arbetsrelationer osv. Så så klart finns det även svartsjuka i en polyamorös relation.
Men jag ( alltså MIN åsikt, behöver definitivt inte delas av andra ) är att allt kan ordna sig med en ordentlig grund; att man pratar, diskuterar, reflekterar och sätter sig in i varandras känslor.
När uppstår känslorna av svartsjuka? Är det när din sambos KK rör vid henne på ett särskilt sätt som du ansett vara en del av "Er"?
Är det hela grejen med att helt plötsligt möter du hennes KK och får en bild av vem han är som kanske inte stämmer överrens med den bild du gjort mentalt av honom?
Eller är det en osäkerhet hos dig om du tycker dig duga som partner sexuellt och emotionellt?

Jag är sådan att jag blir svartsjuk/ avundsjuk när jag inte förstår. Men får jag bara chans att prata, tänka och nysta i det så brukar det övergå till nyfikenhet och en öppenhet ( inte allra minst hos mig själv ).

Böckerna ni har föreslagit har jag nu snokat upp på Adlibris så ska beställa dem är det tänkt

Men en fråga: Började ni direkt med att träffa andra efter att ni blivit tillsammans? Eller försökte ni landa först i vilka "Ni" är som par?

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 17:12

#53

Anonym (L:s karl) skrev 2013-01-29 17:05:52 följande:

Jag tror vi höll oss till varandra i flera månader, minst två tre! :)

Därefter träffade vi ett par tillsammans och även om det inte gick sådär superbra i alla avseenden insåg vi i alla fall att vi bands ihop på ett sätt som vi faktiskt inte hade upplevt tidigare. Så det dröjde rätt länge, två år innan vi gjorde något på egen hand utan varandra.

Det har aldrig funnits svartsjuka i speciellt omfattande omfattning när båda varit med, de gångerna har det varit när jag utforskat de gränser vi satt upp (jag uppfattade som utforska, hon som överskrida), men bara vid några få tillfällen.

Reglerna är främst hennes för mig: jag har ett inte så stort antal gånger som jag kan träffa någon annan under tiden för överenskommelsen, jag får inte tillbringa natten där, vi har inte sex med andra i vårt hem och (främst min regel) att om en part träffar samma person flera gånger så skall man ha möjlighet att få träffas och skapa en egen bild av personen.

När det gäller hennes älskare har jag ju träffat honom flera gånger, till och med varit ensam med honom (dock inte sexuellt, jag är rätt hetero...)

Hon får svara mer i detalj kring sin svartsjuka.

Men kan du/ ni tycka att det är därför ni har lite svårt med svartsjukan? Att ni första två åren ändå blandade in en eller fler parter till i förhållandet även om det bara var tillfälligt?
Hade ni kanske känt er mer säkra om ni tryggat en grund med bara er två första året i alla fall?

Men hur har ni då kommit fram till de här reglerna? Vad är det som gör att du inte får stanna över en natt t.ex? (Att inte ha sex med en annan person i det gemensamma hemmet kan jag dock ha förståelse för.)

Vad var det då som utlöste svartsjukan? Kom du/ ni fram till det?

Jag är oerhört glad och tacksam för att ni vill och vågar svara

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 17:54

#56

Jojohanna skrev 2013-01-29 17:22:22 följande:

Överenskommelsen innehåller precis som sambon beskrivit ovan, hur många man får träffa, hur länge, hur nära i bekantskapskretsen de får vara, var man får vara, dagar som är vikta för bara oss, sexchattar och mail och tillgång till varandras osv. grunden är att inget skall vara hemligt eller undanhållas, då är det inte ok.

Jag tror att jag är svartsjuk för att jag personligen inte har ett stort behov av att vara med andra, för min del hade det räckt med swingersgrejen. Jag vill helt enkelt få vara med.
Jag har också svårt, eftersom det för mig är otänkbart att vara någon som jag inte är kär i eller älskar riktigt nära, det vill jag hålla specifikt för mannen i mitt liv. Min sambo känner ju inte så utan tvärtom är det bland annat det han vill åt, att vara någon annan riktigt nära. det upplever jag hotfullt. Får kanske förtydliga att sex rätt upp och ner inte är så intimt för mig, då kan en kram vara mycket mer intim. Helst av allt skulle jag också vilja ha kyssar exklusivt för mig men har fått släppa på det då jag inser att det är svårt att ha sex/komma någon annan nära utan det.
Angående bilder så är det lättare för mig att få reda på vad de gjort när de träffas utan mig, mina bilder är alltid värre än sanningen.

Jag försöker verkligen förstå varför han har det här närhetsbehovet och trots många, säkert 100 timmars diskussion om detta så tror jag inte att jag någonsin kommer att förstå det fullt ut. Det har också ändrats under vår tid tillsammans från att vara mer sexrelaterat till att nu vara mer närhetsbetonat. Men, livet är ju föränderligt och jag ser det just nu som en resa där jag utforskar vad jag vill, har lust med och klarar av. Precis som i en vanlig relation men med kanske lite annorlunda tema.

Fördelen med att ha ett gemensamt intresse är att samtalsämnena finns konstant och man håller relationen vid liv. Kan säga att vi inte har någon tv, det hade vi aldrig hunnit med :)

Jag kan tänka mig att jag till stor del är som dig.. Kyssar och kramar är något som är mer intimt och något man gör med den som man står närmast.
Jag kan dock se att om min partner nu vill ha ytterligare en relation där det ingår så är det något hos mig som JAG ska reda ut. Min partners förmåga att älska fler än en gör, (bör inte göra i alla fall) , vårt förhållande mindre värdefullt och viktigt.
Jag kan tänka mig att vårt förhållande som "grundförhållande" kan bli starkare eftersom jag, i min kärlek, kan förstå och acceptera min partners behov samt känslor och att i och med det gör att vår relation blir starkare och än mer kärleksfull. (Och naturligtvis tvärtom). Men det är så jag TROR att det kan komma att se ut. Inget är hugget i sten.

Kanske ska du inte försöka förstå honom så mycket som dig själv?

Det här med närhet och kärlek kan jag se på som att; Jag har väldigt många nära och kära vänner som jag verkligen älskar. Men älskar jag den ena vännen mer än den andra eller hur går det till? Kan jag rangordna dem?

När jag var yngre var det ju så viktigt med vem som var bästa vän med vem. Och jag vet att jag kunde bli oerhört svartsjuk på om den person som JAG ansåg var MIN bästa vän även hade en annan bästa vän. Trots att jag själv hade 2- 3 stycken till.

Ju äldre jag har blivit har jag insett att jag har många bästa vänner. Alla är unika på sitt vis och alla tillför något i mitt liv oberoende av de andra. Jag älskar dem alla men var och en pga den unika person som just den personen är.

Precis som med barn. När man får sitt första barn så kan man nog aldrig tro att man kan älska en annan människa så mycket; det är överväldigande, glädjande, berusande och otäckt samtidigt.
Men så kommer barn nummer två.
Minskas då kärleken till det första barnet eller ändrar det form?
Jag tror inte det. Jag tror kärleken som kommer från en själv utvecklas och man älskar ytterligare en individ helt oberoende på hur man känner för första barnet.
Plötsligt har kärleken man känner för ett barn fördubblats till kärleken för två ( eller tre, fyra osv ), den minskas inte, ändras inte. Det är två olika men samtidigt samma. ( Jag bara spekulerar här för jag har själv inga barn. )

Kärleken till ens barn kan ju heller inte jämföras med kärleken till sin partner. Det är två helt olika kärlekar. Men kärleken FINNS där..

( Nu vet jag inte om jag kanske bara svamlar, bare with me.. )

Jag tycker som sagt att detta är oerhört intressant och mina ögon och har öppnats otroligt mycket sedan jag startade den här tråden. Jag känner själv att jag ändrat inställning till mycket och känner mig både mer öppen och faktiskt lite friare som människa

Jag håller dock fast vi att man aldrig ska bruka våld mot sig själv, vare sig det gäller känslomässigt eller fysiskt. Känner man att detta inte passar för en själv men gör det för partnerns skull så är man nog helt ute och cyklar.

Att leva polyamoröst?

INNEHÅLL