Att leva polyamoröst?

Jag tror inte det hade gjort någon skillnad om vi väntat eftersom det inte funnits ett uns av svartsjuka så länge båda var med utan bara en berusande känsla av samhörighet.
reglerna har kommit fram efter att vi provat olika saker och vad som känts jobbigt. För mig är att sova tillsammans väldigt intimt och det vill jag bara att han gör tillsammans med mig.
Svartsjukan tror jag att jag förklarade i inlägget ovan. 

Hej!

Jag har ingen egen erfarenhet av det här, Men har en vän som levt med två flickvänner under lång tid. Det som jag känner att hon gör som jag tycker är schysst är att hon berättar om hur hon lever direkt när hon träffar någon ny. Dvs, hon träffar inte någon först och berättar efter ett tag. Hennes förhållanden har fungerat väldigt bra, och en av hennes flickvänner har också en annan flickvän. Den andra har "bara" henne. Om man ska undvika svartsjuka tror jag att det är otroligt viktigt att vara ärlig med att man vill leva så från början.
Om det kommer fram när man redan har känslor kan det vara så att man anpassar sig för att man vill vara med personen. Jag tror att det då är liten chans att få det att fungera, eftersom det kanske inte är det man innerst inne vill ha. Har nämligen en annan vän vars respektive efter flera år, när de var sambo och planerade för en gemensam framtid, berättade att han inte kunde leva med bara henne. Eftersom hon älskade honom gick hon med på att ha ett "öppet förhållande" men eftersom hon inte hade det behovet slutade det med att hon var väldigt svartsjuk och mådde väldigt dåligt. Tillslut avslutade de sin relation. 
Detta är bara mina tankar utifrån vad de har berättat, hoppas fler som lever så själva hör av sig. Jag har ju säkert vävt in mina egna reflektioner i vad mina vänner berättat så det är ju ingen "sanning" om hur deras förhållanden fungerat.

Jag blir inte klar riktigt över vad du tycker - kyssar och kramar gör man med den som står närmast. Samtidigt säger du att du skulle tillåta det och att det är DU som ansvarar för dina känslor i sammanhanget och vill han ha fler förhållanden så får du hantera det.

Det där tror jag inte att min sambo är med på. Jag förväntas begränsa dem så att de innehåller sex i princip.

Det är ju egentligen där den stora stötestenen för oss ligger - hon vill inte att jag skall ha andra relationer och upplever att det närmar sig att bruka våld på sig själv att tillåta det. Själv upplever jag denna längtan så starkt att det faktiskt är en dealbreaker - kanske den enda i vårt förhållande. Jag känner mig helt övertygad om att jag aldrig någonsin igen kommer att leva i ett monogamt förhållande även om jag och L inte får ihop det i slutändan och lever lyckliga i alla våra dagar. Lite grand som om det snarare är en läggning än en önskan att leva på ett visst sätt. Jag upplever att det gränsar till, eller snarare går över gränsen emellanåt, att inte ha möjlighet att leva så som jag behöver.

Utifrån det är det ju egentligen självklart att vi inte skall vara ihop, mer än så borde man inte behöva, problemet är ju bara att jag älskar henne och vill leva med henne. Det här är väldigt svåra saker att förhandla om, att gå halva vägen och försöka nå den punkt där båda är nöjda snarare än att båda blir olyckliga.

Jag lever polyamoröst men vill inte berätta för mycket om mina relationer, då jag inte vill bli igenkänd. Jag blev hur som helst poly när jag hittade två personer som jag inte ville leva utan, och de accepterade att jag fortsatte båda relationerna. De har i sin tur ytterligare relationer (men inte av lika stor omfattning som den med mig) samt ibland tillfälliga sexuella äventyr. Jag har också några ytterligare relationer med lägre prioritet.

Det har varit en resa med toppar och dalar. Jag är definitivt den av oss som är mest svartsjuk, förmodligen för att jag haft det tufft och har dålig självkänsla. Vi har bråkat, gråtit och varit på väg att göra slut på grund av svartsjukan och konflikterna några gånger men alltid lyckats lösa det i slutändan. Vi har lärt oss otroligt mycket om oss själva och varandra och sakta men säkert hittat sätt att kommunicera och diskutera. Men också lärt oss att vi inte bara kan prata och prata utan även när vi är i konflikt ta oss tid till att göra roliga saker tillsammans.

Tänkte lyfta fram några polyperspektiv som inte framkommit i tråden...

För det första så tror jag att man som poly verkligen behöver vänner i samma sits. Det är i stort sätt omöjligt att diskutera poly med människor som aldrig upplevt det, det är ofta väldigt svårt att leva sig in i. Det  är väldigt lätt att logiskt säga att "min partner träffar någon annan har inget med hur han känner för mig att göra" men känslorna av skräck och övergivenhet kan vara väldigt starka. Och jag tror inte att jag skulle ha klarat det utan att ha en förstående vän att ringa.

En sak som flera sagt i tråden är att "det vore okej om min partner hade sex med andra, så länge det inte fanns några starka känslor". Gränser är jättebra, ofta helt nödvändigt för att få polyrelationer att funka. Men det går faktiskt inte att sätta upp gränser för vad någon får känna, bara vad de får göra. Känslor är inget man väljer och man kan därför inte ta ansvar för dem, bara för hur man uttrycker dem. Även en person i en monogam relation kan ju utveckla romantiska känslor för någon på jobbet eller i bekantskapskretsen. Men om man inte är ett svin så gör man ju inget med de känslorna då...

Vi har många gränser om vad som är okej att göra med någon annan och vad som inte är det. Hur mycket man är skyldig att berätta om andra personer man träffar, när och hur man säger nej till att ens partner träffar en specifik person, eller dejtar under en viss period och så vidare. Men vi har också gränser för vad man INTE får sätta gränser för och det tror jag är väldigt viktigt. Vi har till exempel bestämt att man har rätt att träffa vem man vill som kompis, även om det är ett ex eller någon ens partner är extremt svartsjuk på. Vi har också bestämt att man bara har veto mot nya personer. Så när det finns en färdig, fungerande och etablerad relation har inte ens andra partners längre rätt att kräva att man avslutar den huxflux.

Sen har jag upptäckt att motsatsen till svartsjuka inte är att inte känna någonting när ens partner träffar något annan. Den motsatta känslan till svartsjuka är "medglädje", att känna att det inte bara är uthärdligt utan faktiskt fint att två personer har det bra tillsammans. Det tog lååång tid för mig att hitta den känslan men ju mer man övar (utan att vara respektlös mot sig själv) desto bättre kan man bli på att finna fina saker med att ens partner har flera kärlekar.

Jag trodde som många andra här att det vore bäst om mina partner bara hade relationer med människor jag knappt kände, att jag skulle bli minst svartsjuk då. Men det har visat sig vara tvärtom. En person som jag inte vet något om är väldigt skrämmande, en person som jag inte tycker om eller litar på ännu mer så. Personer som jag själv tycker är vettiga, tycker om att prata med och träffa fungerar det däremot bättre med.

Överhuvudtaget saknar den här tråden lite ett tredjepersons-perspektiv, om man tar in fler i sin relation så måste man ju också fundera över vilka förpliktelser man har gentemot dem. Även om man bara tänker ha sexuella relationer så handlar det ju om människor som är värda respekt och omtanke.

OT
Snälla TS, sluta med detta puffande, tillhör liksom inte god nätsed att göra så på ett forum. Hade tagit detta med dig direkt istället för i tråden om du inte varit anonym.
/OT

Jag har ju också funderat mycket i dessa banor det senaste året eller så, har just kommit hittat in i lite grupper för att få kontakt med likasinnade och kunna diskutera frågor och funderingar. Jag har en vän som är poly, men hennes sambo som är betydligt mer försiktig i frågan har ingen lust att träffas och diskutera. Jag och sambon vill jättegärna träffa andra par i samma situation. De personer som jag träffat på hittills är mest 20-25 år och även om praktiskt taget allt mitt umgänge är yngre än jag blir det lite skillnader i frågeställningar när man som jag är drygt 40, har barn, en fast samborelation, ett bra jobb med mycket kontakter utåt, en relativt offentlig roll osv.

Så - funderar du eller ni i dessa banor, kan tänka sig att ta en fika, bor i Göteborg eller Stockholm - skicka ett PM. Kön, ålder, relationsstatus osv är mindre viktigt än att du vill dela med dig av frågor, funderingar, svar och lösningar. 

Just nu skulle vi vara extra intresserade av att träffa personer som valt eller arbetar mot att gå från en monogam situation till en mer öppen eller polyrelation och vill diskutera vad det gör med er - helst där båda vill vara med - vore jag superglad om du/ni kontaktade mig.

(Göteborg: bor där, Stockholm: jobbar där varannan vecka.)
 

TS: hur har det gått för dig i funderingar och diskussioner?

Har följt tråden, inte för att jag lever så själv men för att en av mina bästa vänner lever i en sådan relation. Hon är en av två kvinnor (ursprungliga frun) som har en relation med samma man, i början så har det verkat varit lite överdrivet lyckligt lull lull, bara fördelar. Men när man har skrapat lite på ytan så mår inte min kompis så bra som hon har gett sken av utåt av relationen. Hon håller väldigt mycket inom sig, hon har alltid varit extremt undergiven och han är väldigt dominant. Han är den som har drivit igenom detta för sin egen skull, hon har hakat på men sen ringer hon mig och gråter. Nu kommer jag väl bli strimlad här i tråden av alla som lever såhär, ville bara ge en lite annan bild. Sedan så har de flesta som gett dig råd i tråden varit den person som haft två partners på samma gång. Det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Helt sant, jag har också tänkt på att alla som skrivit i tråden har varit den som sas står i centrum för relationen, och det är bra att höra andra sidans version också. Varför skulle du bli strimlad för det?

Överlag tycker jag det har hållit sig på ett vettigt plan med diskussionerna i den här tråden, i vissa trådar dock handlar det ju mest om personliga vendettor... 

Det du tar upp är ju ett av orosfokusen när man bilaren sådan relation, att någon skall må dåligt i relationen utan att uttrycka det. 

Jo precis, nu tror jag att det kan fungera riktigt bra. Men då ska det vara på allas lika premisser. Sedan kan jag störa mig enormt mycket på min väns man, han låter som en predikande sektledare och att deras leverne är det enda rätta, fast det är bara han som får ha två partners. Men som sagt, psykisk misshandel finns i alla konstellationer av relationer, men den sidan måste höras också.

Just det P30: jag har funderat mycket på det där om ifall jag skulle unna min partner att själv gå vidare på sin kant om min förälskelse inte var med på noterna. Jag känner nu att jag absolut vill att hen ska få uppleva det härliga, och ja, jag skulle absolut vilja att hen gjorde det på egen hand! Jag känner mig glad, förväntansfull och upphetsad å hens vägnar!

Skulle gärna leva polyamoröst men vill ändå ha en speciell "tjej". Typ om man har 3 brudar man träffar o har sex med så är det ändå en man väljer att spendera vardagen och eventellt natten med.
Finns ju för många brudar att hämta och hitta!