Min familj, mitt liv..

Jaha var ska jag börja.... Hur ska jag berätta om mitt liv?

Just nu känns inget speciellt bra och jag vill bara skriva av mig för att få utlopp för svåra känslor jag har. Det kommer att bli mycket text...

Mitt liv är egentligen ganska enkelt och bra, jag lever, jobbar, har roliga fritidsintressen, bra kompisar osv. Dock har jag en svår hemlighet som få känner till och som jag aldrig pratar om.

Min familj.

Min uppväxt var jobbig samtidigt som den formade mig till det som jag är idag.

Jag har en mor, far och en syster som jag levde med tills jag var runt 19 år.

Min syster är några år äldre än mig och eftersom vi bodde på landet så umgicks vi mycket.

Hon var väldigt duktig på att få mig att serva henne med saker och ting, jag som var yngre ville så klart vara snäll mot mitt äldre syskon. Själv såg jag såklart inte att hon enbart utnyttjade mig för att hon själv skulle få en enklare vardag. Mina föräldrar har jag konstigt nog inte så mycket minnen av från min uppväxt, speciellt inte min mor. Det som jag minns mest var att dom ofta ofta bråkade om små saker. Jag upplevde inte att dom älskade varandra men dom hänger fortfarande ihop efter 50 år så några känslor måste såklart finnas där. Att dom älskade mig fick jag aldrig någon bekräftelse på och har till denna dag aldrig känt så. Jag fick aldrig någon kram eller uppmuntrande ord.

Eftersom vi var väldigt fattiga så antar jag att det ofta fanns en stress hos dom att få ihop vardagen, samhället vi bodde i var nämligen helt fixierade vid en sport, gymnastik. Denna sport kan verka billig att hålla på med men eftersom vi bodde på landet så kostade resor till träningar och tävlingar ofta mycket pengar, något som sagt var en bristvara hos oss. Min syster var väldigt duktig på denna sport och detta till synes utan en större uppoffring på träning eller fokusering runt den. Själv var jag betydligt sämre, sämre än medel skulle jag vilja säga. Eftersom gymnastik var ortens viktigaste verksamhet (allt kretsade runt detta) så ville så klart mina föräldrar umgås i dom kretsarna och då var vårt deltagande en självklarthet enligt dom, vad jag tyckte om detta var det aldrig någon som frågade. Den som vet lite om gymnastik vet att denna sport kräver enormt mycket träning, mycket mer än tex ishockey eller fotboll. Detta gjorde att min skola blev oerhört lidande, jag var ofta sjuk eller trött efter all träning. Mina föräldrar var aldrig intresserade av min skolgång. Jag minns fortfarande den enda gången min mor hade läxförhör med mig, det minns jag faktiskt med glädje! Dom såg aldrig mina betyg eller hade några större funderingar runt hur det var i skolan eller undrade över vad jag ville bli efter skolan.

Min far var ofta väldigt hård mot mina vänner som han aldrig såg något gott i. Detta gjorde mig till en ensamvarg på många plan. I skolan blev jag retad för min hårda far men jag är en stark individ så detta bekom mig inte speciellt mycket. Den enda nackdelen som jag upplevde var att tjejerna inte ville träffa mig med risk för att min far skulle få utbrott på dom men även detta var något jag lärde mig att leva med.

En annan sak som nog många anser vara konstig och som också formade mitt liv var att jag började sommarjobba när jag var 12 år. Min far ordnade detta jobb åt mig och där jobbade jag större delen av somrarna, det enda avbrotten och ”sommarlov” jag fick var när vi åkte iväg på träningsläger med gymnastiken. Självklart var detta ett sätt för familjen att få en bättre ekonomi men det formade också mig till att bli en arbetsnarkoman, så fort något gör ont i mig idag så är mitt svar på detta att jobba dygnet runt.. Jag jobbade hellre än att träna gymnastik.

När jag var runt 14 år så började mitt intresse för musik att bli stort. Mina föräldrar visade inget som helst intresse för mitt musikskapande, dom tyckte nog att det tog massa tid från gymanstiken och därmed kunde skada deras sociala liv.

Skulle jag iväg på spelning eller likande så fick jag ordna allt själv, busspengar osv. Instrument fick jag självklart bekosta själv medans gymanstiken slukade alla pengar som fanns tillgängliga i familjen.

Dom frågade aldrig om var jag varit och spelat eller hur det gått.

Konstigt nog reflekterade jag aldrig över detta som ung, dom andra i bandet hade sina föräldrar på spelningar men mina var aldrig där.

Såg här såg mitt liv ut fram till jag blev 19 år.

När jag blev 19 år så ville jag flytta hemifrån, jag ordnade med lägenhet och när flyttdagen kom så var några vänner med och bar möbler mm. När vi packat bilen och släpet och var på väg in till stan så frågade min bästa vän mig om en sak som fick mig att börja fundera en hel del om livet. Han undrade varför mina föräldrar bara satt och tittade på tv när vi packade bilen, varför hjälpte dom inte till och varför sa dom inte ens hej då när vi åkte? Jag visste inte vad jag skulle säga.. Fram till idag har mina föräldrar besökt mitt hem kanske 5-6 gånger på drygt 20 år..

Mitt musikskapande gjorde att jag kunde starta ett företag när jag var drygt 20 år, dum som jag var så tog jag med min syster i företaget eftersom hon såklart hade en stor talang även för detta. Jag jobbade väldigt hårt med företaget och hade stor framgång. Min syster var med men jag fick driva på henne rejält för att hon skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde säkert 80% av allt arbete i företaget. Efter några år fick jag erbjudande om att jobba en sejour utomlands. Detta var något av en dröm för mig och min syster lovade att ta hand om saker hemma. När jag kom hem igen var hela företaget i spillror. Räkningar hade gått till inkasso, jobb var dåligt genomförda och kunder hade sagt upp avtal mm. Jag blev såklart oerhört besviken och svaret på detta var såklart att jobba dygnet runt för att få firman på fötter igen. Min systers försvar var att hon ”gjort så gott hon kunnat”. Jag var hemma i ett par år eftersom jag inte tordes lämna företaget för nya jobb utomlands. Någonstans hade det fortfarande inte gått upp för mig att min syster enbart utnyttjade mig och tog det bra bitarna ur företaget för att tillfredsställa sitt eget behov av skapande. Jag insåg inte att det var vad hon gjort hela mitt liv.

Efter några år fick jag ett erbjudande jag helt enkelt inte kunda tacka nej till, ett nytt uppdrag på turné i flera länder. Jag frågade min syster om vad hon tyckte, hon sa att det inte skulle vara några problem. Denna gång ringde jag ofta hem och frågade hur saker och ting gick, både till henne och anställda. Svaren jag fick var alltid positiva.

När jag kom hem så insåg jag att jag var anmäld till kronofogden eftersom det var jag som stod för firman och firman hade inte betalat flera leverantörer. Dessutom var företagtes inventatier och rykte helt kört i botten eftersom inget brytt sig om dom. Det visade sig att min syster tvingat våra anställda att ljuga om hur bra allt var eftersom jag annars skulle bli arg.

Där gick det på allvar upp för mig hur utnyttjad jag blivit under alla år, min syster tog bara godbitarna men ville aldrig lämna något i gengäld. Detta var något några av våra anställda sagt länge, dom sa att jag bara blev utnyttjad, något jag inte ville se. När jag dom dagarna funderade över mitt liv så insåg jag med all tydlighet att jag aldrig fått något av min syster men alltid försett henne. Mitt beslut blev att sälja företaget direkt och ge min syster sin del genom att betala av alla hennes skulder som hon dragit på sig privat. Sen den dagen har jag inte pratat med henne, det är drygt 20 år nu.

Själv stack jag iväg utomlands och höll mig där i många år med ett nytt eget företag i bagaget.

Under perioden jag haft mitt företag hade jag väldigt lite kontakt med mina föräldrar. Anledingen var enkel, dom var inte det minsta intresserade av vad jag höll på med. Jag har haft eget företag i över 20 år och dom har aldrig besökt förteget.. Någon enstaka pliktskyldig fråga om hur det går har varit det jag hört från dom.

Den enda kontakten vi hade var besök hos dom under julhelger när man får den där känslan av att man vill ha en familj...

Mitt privatliv har såklart blivit lidande av att inte haft en någorlunda normal uppväxt med utrymme för egna känslor och egna nöjen. Jag var aldrig ute och roade mig i min ungdom eftersom det kunde gå ut över gymnastiken. Jag blev rejält bränd under min ungdom av tjejer som bara ville utnyttja en snäll kille.  Detta har fått mig att bli mycket misstänksam mot tjejer vilket såklart inte är något bra. Jag har haft några bra förhållanden men min misstänksamhet i kombination med min svåra känslor för familjeliv har skrämt iväg dessa bra tjejer. Jag har en känsla i mig att jag kommer att vara en lika dålig förälder som mina var..

Det som fått mig att skriva detta är en sak som dykt upp de senaste veckorna. Min syster vill nämligen att jag ska stå som borgenär för hennes villa som hon vill köpa med sin man. Jag har inte pratat med henne på 20 år och nu kommer denna fråga. Det var mina föräldrar som tog upp det när jag var och hälsade på dom på julafton. Dom tyckte att det var något jag borde göra men jag var mycket tveksam. Nu har min syster ringt och frågat och jag sa att jag inte var intresserad. Min far ringde mig nu och försökte spela positiv om hur bra det gått för min syster som nu ska köpa hus med sin man men att en kvinna och man inte kan få lån trots att dom är 40 år verkade inte vara något konstigt i hans värld.

Det kändes oerhört jobbigt att prata med min far.. De senaste åren har jag märkt hur han kämpar med sig själv när han pratar med mig.. Jag tror han har börjat få otroligt dåligt samvete för hur han behandlade mig som barn och hur litet intresse han visade för det jag tyckte var kul.. Jag får också väldigt dåligt samvete för hur jag behandlar min familj, jag känner mig som det svarta fåret trots att jag alltid gjort rätt för mig och mest känner mig utnyttjad. Ofta känns det som att det bästa för alla var om jag avslutade mitt liv så dom slapp mig.. Men jag har som sagt ett eget liv jag uppskattar väldigt mycket, det är bara dessa dagar jag har kontakt med min familj som känns så oerhört jobbiga.. Jag önskar så oerhört mycket att jag kunde få leva om min ungdom och känna kärlek, känna känslan när någon ger en en lång kram och säger att dom älskar en trots ens fel och brister.. Något jag aldrig fått känna..