Oroar mig för ALLT under graviditeten!

Men vet du, det där låter jättetufft. Jag tycker du ska be om samtal. för ... jag insåg (o säkert de flesta andra föräldrar) att från samma ögonblick man vet att man bär sin skatt i magen är oron där. för resten av livet. man bara flyttar fram oron liksom. Bara man kommer till vecka tolv. bara det går väl med förlossning, osv. sen kommer nya rädslor. att något ska drabba ens älskade barn är ju fullständig skräck. MEN! du behöver hitta ett sätt att förhålla dig. för just nu är oron för stor för att du också ska njuta och vara lycklig. försök reda ut det nu, med stöd av mvc psykolog. gå till bvc psykolog sen om du behöver. för det här, från nu och framåt är en tid för oro men också för enormt mycket glädje. och DEN ska du unna dig. DEN är du värd!

Jag är precis likadan TS, oroar mig också för allt Är i vecka 25.

Den texten kunde jag ha skrivit under min första graviditet. Jag kände precis likadant och oroade mig för samma saker. Det blev inte bättre av att jag dessutom kände mig dum när jag oroade mig och fick dåligt samvete för att jag "slösade med folks tid" varje gång det visade sig inte vara något fel. Mitt tips till dig är att släppa det senare. Våga prata om din oro och skäms inte för den. Vården finns där för dig och ska ta dig på allvar. Våga också ta upp med din barnmorska att du bär på så mycket rädsla och oro. Det kan vara bra att få prata med någon om själva oron också  

Vill bara tala om att jag känner igen mig i ALLT du skrev!!
Jag var precis likadan med mina 2 graviditeter.
Dessutom höll jag på att föda i v 30, men blev sen inlagd fick medeciner och sen behaga han titta ut på övertid istället! Fast det var ju bra!

Jag var också så himla orolig hela tiden och har jag väl fått för mig något får jag det inte ur huvudet hur mycket jag än försöker. Då måste jag ringa någon eller kolla upp med BM
Nu är mitt minsta barn 6 år och jag minns allt som igår och dessutom har jag en tendens till att få lite ångest och oroa mig i onödan för minsta lilla. Allt började när jag var gravid.
Jag tror vi alla är olika känsliga och jag hör till den känsliga typen. Sån som man är född!
Jag har tagit tag i det nu och går hos en KBT emellanåt, är alldeles för jobbigt att oroa sig i onödan.
Min KBT säger att utan oss känsliga människor vore inte världen bra för vi kan läsa av oroligheter!  

        

Klart att man är orolig, men du vet väl att barnet inte mår bra om mamman mår dåligt?
Så länge du känner fosterrörelser varje dag så behöver du inte vara speciellt orolig.
Och om barnet har någon skada? Ja oroa dig inte för det nu ta det sen isåfall, nu kan du ändå inte göra något åt det.
Och att läsa här på fl kan vara missvisande.
Går du in i en tråd "alla vi som fått missfall" ja då känns det mycket läskigare för då verkar det vara många.
Men grejen är att då samlas dom 30-40 som det faktiskt har hänt där, för det är det det handlar om.
Och hela fl är en sida riktad till föräldrar och gillar man tex inte barn o föräldrar så är fl fel sida att sitta på. För här samlas vi

Så försök inte tänka för mycket på allt hemskt som kan hända, det är ju inte ens säkert det händer dig.
Ta inte ut något i förskott.
Mnjut istället av det som komma skall        

Det första min bm sa till mig när dottern låg i magen var, - försök hålla dig borta från sidor som Familjeliv!

Jag var exakt lika som du oroade mig en massa men kan säga att trots för tidig vattebavgång och födsel i v34 så har allt gått toppen bra.

är du orolig att du läker foster vatten så ta med en trosa eller binda så får dom testa den 
risken att du läker är väldigt liten
och skulle du få som jag och få tidig vattenavgång så kommer du märka det för det kommer MYCKET vatten det är som om du skulle ha pissat på dig och sen läker det ganska mycket efter första skvätten jag fyllde en binda på typ 30 min.
   
ALLT KOMMER GÅ BRA SKA DU SE  

Det är på ett sätt bra att du har en viss oro, då är du uppmärksam på förändringar men nu är din oro såpass stor att den påverkar dig psykiskt och säkerligen fysiskt och då bör du ta ett samtal med din bm om saken.

Tidiga missfall är vanligt. Men de veckorna har du sedan länge passerat.
Sena missfall (upp t.o.m v 22) är ovanligare, men hursomhelst de veckorna har du OCKSÅ passerat.

Barn som dör i magen i sen graviditet, om man skall tro Spädbarnsfonden är det ca 500 per år.
www.spadbarnsfonden.se/Page.asp

Jag tror inte du mår bättre av dessa fakta. Som den kloka författaren av inlägg #1 skriver, ta tag i din oro nu. Den kommer inte att minska. Så snart barnet är fött kommer du hitta på nya saker. "Tänk om bäbisen slutar andas och dör i sömnen", "tänk om 4-åringen drabbas av leukemi", "tänk om tonåringen hamnar snett och börjar missbruka".... Det följer med hela vägen om man inte passar sig. Jag har också varit där, i katastroftänket.

Sök stöd och lite samtalshjälp nu, det tar förfärligt på krafterna att vara så orolig hela tiden.