Vi flyttade från Lund, där vi hade sonens mormor, farföräldrar, massor av farsyskon och vänner till London där vi i stort sett inte kände någon.
Min man fick vänner genom sitt jobb. Jag som är hemma har fått vänner genom sonen. Hans klasskompisars föräldrar och sådär, och sedan genom Facebook och Familjeliv, har gått på många fikaträffar med okända från internet
Vi betalade för barnvakt. Frågade sonens klasskompisars föräldrar om de visste någon man kunde lite på som barnvakt, och det fanns det. Men vi väntade ett bra tag med att ha barnvakt, så att vi var säkra på att han kände sig trygg i den nya miljön.
För sonen har det inte varit några problem med vänner, men han var ju yngre när vi kom hit. Han var 3,5 när vi flyttade, 4 när han började på dagis och 4,5 när han började i skolan. Nu är han 7.
Relationen till släkten där "hemma" är väldigt bra fortfarande, trots att han var så ung när vi flyttade. När vi kommer tillbaka är det som att ingen tid alls gått, han tyr sig direkt till både mor- och farföräldrar och vänner och andra släktingar. Men vi har varit väldigt noga med att prata om de där hemma, ha dem i "det dagliga samtalet", om vi t.ex. går och simmar så pratat vi om hans farbror Martin som ju älskar att simma, är vi hos läkaren så pratar vi om farmor som är läkare osv. De finns liksom alltid med. Min mamma kommer flera gånger om året och hälsar på också, men vissa hälsar inte på alls, och han har lika bra relation till dem.
Vår son åker hem 2-3 gånger om året. Vi åker en gång gemensamt som familj och sedan brukar min man åka en omgång med honom och jag en omgång. Oftast någon vecka på våren och så en lite längre vistelse på sommaren. Vi har bott utomlands fyra jular, en av de jularna har vi firat i Sverige.