karles skrev 2013-05-14 19:29:04 följande:
Åh vad jag känner igen mig i eran längtan!
Och som TS skrev "det är det vanliga" har jag kört med här hemma i över ett halvår nu! Dessvärre får jag ingen tröst, utan min sambo blir ledsen han med :/
Vi har varit tillsammans i 3 år, han är 29 och jag blir 28 i höst.
Allt gick fort i våran relation och vi flytta tillsammans efter några månader. 2 av min bästa vänner fick sina första barn i början av mitt och sambons förhållande. Jag har längtat efter barn sedan länge.
När vi hade varit tillsammans i lite mer än ett år blev min närmsta väninna med barn igen, jag blev avundssjuk självklart.
Och vi prata mycket om barn och sa att vi skulle försöka om ett år, detta kändes som en evighet! Men månaderna gick och efter 6 månader säger han att han inte alls vill att vi ska försöka! Jag kände mig lurad! Men vad ska jag göra...
Jag hade sedan väldiga problem med min kopparspiral så jag tog ut den förra våren, har sedan dess inte använt något skydd, utan vi kör bara med avbrutet.
har tagit upp detta med min sambo, att det finns en risk och hur skulle han reagera då om vi blev med barn, då sa han "abort", men detta är inte ett alternativ för mig och har sagt åt han att då får han allt använda kondom! Men detta har fortfarande inte hänt. Sedan efter 6 månader kom den frågan upp igen, även då sa han abort, men sa åt han att det har jag gjort klart för han att det tänker jag inte göra men då påstår han "att det har jag aldrig sagt".
Gjorde även klart för han att jag vill ha barn/vara gravid när jag fyller 28, detta visste han när vi blev tillsammans.
Jag har frågat flera gånger varför han inte vill bilda en familj osv, man han säger bara att han inte vill nu (någon gång i framtiden) har de senaste halvåret fått ur han "att han inte känner sig redo".
Vi bor i en bostadsrätt, vi har båda tillsvidareanställningar så det finns inga ekonomiska problem.
Ingen av hans vänner har barn men det är bara få av dem som har förhållanden och hans närmsta kompis är tillsammans med en tjej som inte vill ha barn. Mina vänner har 2 barn var. Sedan har jag en väninna till som är singel, hon är mer av en "ensam varg".
Jag känner att jag inte har någon att prata med för det finns ingen som förstår mig och mina känslor.
Jag har på allvar funderat på att lämna honom, hur länge ska man orka leva i denna ovishet?
Vissa dagar är allt toppen och jag tänker inte på det så mycket men jag är ledsen väldigt ofta, gråter i duschen för vill inte att min sambo ska höra...
Usch :( Jag förstår verkligen att du kände dig lurad, det hade jag också gjort. Om min sambo skulle ändra sig angående sitt uttalande om att börja försöka om ett år kommer jag känna mig enormt sviken...
Att du hela tiden varit tydlig med att abort inte är ett alternativ för dig medan han inte är redo borde ju göra att han använder kondom nitiskt, inte att han skiter i den. Mycket konstigt och frustrerande beteende för dig som går och längtar!
Min sambo säger också att han inte är redo och det går ju inte riktigt att argumentera emot tycker jag. Visst kan man hävda att man hinner bli redo under de 9 månader det tar innan bebisen är färdigbakad men det är ju inte alls någon garanti...
Jag känner igen mig jättemycket i att vissa dagar är hur bra som helst medan andra är skit men de dåliga dagarna börjar faktiskt bli färre och färre. För min del har det nog varit en enda lång sorgeprocess att acceptera att jag kommer få vänta på bebis på obestämd tid men nu när jag börjar se ett ljus i tunneln i kombination med att jag har haft gott om tid att smälta det gör att det inte känns lika jobbigt längre.
