I väntan på att sambon blir redo

Jag har läst lite om er längtan lite i det tysta :) Jag längtar SÅ FRUKTANSVÄRT MYCKET jag med. Jag är 37 och min partner är 32. Ingen av hans kompisar har barn, dom är lite kvar i After work- och gå på krogen-stadiet. Jag har aldrig varit dör på samma sätt och jag känner att det verkligen ligger bakom mig. Jag vill ha barn. Gärna igår.

Men han menar att man måste planera barn, att det är för tidigt i vår relation för det. "Vi ska ju resa först och leva lite!" är hans melodi. Jag vet inte om jag har tid med det. Min ålder ställer till det för mig och jag kan inte vänta så länge till på att åtminstone börja försöka lite.

Jag jobbar på att få honom att förstå... men det är inte så lätt :(

Vi har varit tillsammans i ca 8 månader. Det är iofs ganska kort kan man tycka, men vi har känt varann i tre år. Och han visste precis min ståndpunkt ang barn när vi började träffas. Han visste oxå att jag på egen hand börjat processen för att bli mamma genom insemination. Så han var fullt införstådd med hur jag kände. Det är kanske så att jag borde ha gjort ännu mer klart för honom ang mina tidsramar redan innan... och lite "dum som man är" så tog jag paus i inseminationerna för hans skull.

Jag tror att han är RÄTT på alla sätt, men det känns frustrerande att tiden bara går. Han är nog inte så känslostyrd på det sättet att det bara är så att han inte känner att han är redo just nu. Han är mer så där att "man ska ju planera och det ska passa in i tiden". Jag känner inte att jag har den lyxen alls...

Absolut! Visst är det så. Och han har oxå sagt att han hellre kliver åt sidan än att jag ska avstå för hans skull. Jag vet inte om han skulle lämna mig. För två månader sen skulle jag sagt ja, men nu vet jag inte. Tveksamt. Men samtidigt blir ju summan av krademumman lika för honom: Han blir "pappa" även om han inte riktigt vill. Han får ju den rollen om vi bor ihop och är ett par. Även om det biologist inte finns nån koppling. Så visst tänker jag att jag då hellre ser att han är biologisk pappa. Och på sätt och vis gör nog han det med.

Precis just nu är jag mellan jobb som det så fint heter, så jag tänker mig inte in i att jag skulle sätta igång inseminationerna i så fall förrens jag har ett jobb igen. Jag sätter mig inte i den situationen att jag gör det på egen hand och inte har ett jobb. Lämnar han mig då... då sitter jag ju redigt i skiten känns det som. Stannar han är det väl tveksamt om det känns helt bra att han ska vara den som betalar allra mest i hushållet för att jag inte har nåt jobb.

Så visst sjutton är det en knepig situation på många sätt :(

Ja det är knepigt att ekonomin ska ställa till det. Och visst många klarar ju av att skaffa barn trots en skral ekonomi, men jag känner inte att jag vill gå in i det när jag vet hur det ser ut just nu. Får jag ett jobb, vilket jag mest troligt får inom kort, så sitter man ju iallafall inte i sjön. Känns tryggare. Visst kan det hända saker ändå som man inte kan förutse. Men jag har ingen som helst lust att bli gravid nu när jag inte har jobb. Kan vara "så där" att söka jobb vaggandes med en stor mage :D

Hej alla!

Ett tag sen jag skrev jag med. Jag känner igen det du skriver "enlitenlängtan", så klart finns det massor att vara glad och tacksam över i livet! Men det ÄR svårt när längtan är så stor att bara le och säga tack för allt jag har. Jag har bara en vän kvar som inte har barn och hon läntar nog ännu mer än jag (håller iofs på och försöker bli gravid). De allra flesta har ett eller fler barn. Det smärtar faktiskt mycket när man får höra om att ett syskon är på väg eller att ännu en har fått sin efterlängtade bebis.

Här hemma har det pratats väldigt mycket på senaste tiden. Min partner har satt ord på sina känslor och jag på mina, tror att vi förstår varann lite bättre. Han har berättat att han vill ha barn och han vill ha det med mig... dte är bara det att han är rädd för att bli olycklig, Han är rädd för att så mycket förändras mellan oss att vi kommer glida isär.

Jag har berättat om hur det smärtar och är otroligt jobbigt att längta så som jag gör. Han har nog mer förstått hur tidspressad jag känner mig. En dag sa han: "Vi måste prata mycket, göra saker som man gör när man väntar barn." Så vi har sökt på spälsängar och skötbord :) Vi har även tittat på vagnar och han har bestämy vilken han skulle vilja ha. Jag känner kanske att vagnen inte är ultimat, men egentligen så struntar jag i vilken vagn det skulle bli! Om det krävs att han får välja vagn för att han ska vilja och tycka det är roligt så är jag helt och hållet nöjd med det! Det är ingen dålig vagn så strunt samma

Kanske att det börjar vända lite här hemma, jag vet inte. Men nåt har hänt och jag tror att han har förstått att min tid är begränsad. Vi har pratat mycket om värderingar, uppfostran och sånt vilket verkar väldigt viktigt för honom. Sen har vi pratat mycket om antal barn och jag har varit ganska tydlig med honom att jag är överlycklig om jag hinner bli gravid EN gång och att det slutar i att vi får ett barn. Syskon känner jag att jag inte kan varken önska mig eller planera för just nu. Han tyckte det kändes bra, för han vill bara ha ett barn.

Det känns iallafall som om det rör på sig åt rätt håll. Han vet hur jag tänker och längtar och jag vet hur han tänker och oroar sig. Så, kanske att mitt mål att vi slutar skydda oss under detta år kan bli verklighet. Jag håller tummarna :)

Nu har det vänt! Tror jag iallafall :) Min sambo sa igår att han tänkte att det var dags att sluta skydda sig. Jag vet inte om han menade det och hur det utvecklar sig... men det känns ändå bra! Hoppas hoppas!

Här är det faktiskt bra :) Vi har börjat försöka, så den processen är igång. Ett försök än så länge, har BIM nästa vecka. Så för mig går det bra. 

Håller tummar för er andra att det släpper snart!