Samma här ts! Har också en längtan som inte är ömsesidig. Eller, han är mer planerande och tänker praktiskt. Vill ha eget hus, att jag ska ha fast jobb medan jag tänker att man inte kan vänta på "rätt tidpunkt" för då blir det aldrig av. Vi är ändå rätt unga och jag förstår hans tankar. Men kan ändå inte låta bli att titta på allt som har med barn att göra och bara längta!
Lisaa87 precis så är min situation också fast jag är "bara" 22. Men jag blir lite paranoid när man läser trådar här på FL om hur männen helt plötsligt ändrar sig så det blir barnlöst. Så får helt enkelt lita på att det inte tillkommer fler saker på checklistan så fort något bockats av..
Eller hur? På sambon låter det ju som att det bara att vifta lite med fingret så blir man gravid. Och så ser man de som kämpar förgäves. Hoppas jag också att jag fått lite av min systers gener som blir gravid bara hon tittar på en man. Haha. Synd bara att man får gå ovetandes..
Är jättenyfiken på svaret på den frågan All In. Vi har inga barn och sambon är livrädd för att skaffa barn. Allt från att barnet kommer växa upp och bli kriminell och ta droger, till att han inte vet när barnet är hungrigt som nyfödd. Jag har egentligen inget annat svar till honom än "vi får ta det då eller vi lär oss" men det lugnar honom inte direkt. Han växte upp med att ta hand om sin yngre bror som det nu inte går så bra för så han lägger mycket av den skulden på sig själv, så mycket av rädslan ligger där tror jag. Några råd?
Eller hur, du säger det så bra. Oavsett hur djupt det sitter så har de båda en rädsla som jag är rädd för att nonchalera. "Äsch, det går över" jag menar, vad är det för stöd? Kanske skulle han behöva prata med någon. Men han är ju förståndig så han vet varför han tänker som han gör och att han inte borde tro att bara för att några blir deprimerade betyder inte det att alla blir det. Men rädslan är ändå där. Och oavsett vad jag säger så börjar han meningen med "jag vet... Men..." Så jag vet inte vad jag ska göra . Att umgås med andras barn kvittar, det är ju inte hans egna.
Det du säger är klokt. Att han skulle gå till någon och prata tror jag han skulle vilja men samtidigt, som du säger, känna sig misslyckad. Och hur känner jag om jag skickar honom till en kurator för att JAG vill ha barn? Va säger det om mig? Jag känner att hans vilja ligger på mig. Han nämner skuldkänslorna mellan raderna men menar också att när jag slutat röka ska vi skaffa barn. När jag slutade röka var det ett hus vi behövde innan vi skaffade barn. När vi köpte ett hus var det ett fast jobb jag skulle ha. Så för varje check jag gör kommer ett nytt. Så han är uppenbarligen inte redo, men ger falska förhoppningar "om du fixar detta så kör vi..."
Jag tänker på din situation, att han tex är rädd att tappa bebisen. Är det "hela sanningen" eller är det något djupare bakom det? Jag menar, skulle min sambo ha det problemet skulle jag troligtvis skratta bort det. Men hur illa är det egentligen? Har han tappat ett barn förut eller varför är den rädslan så stark?
Jag vet inte om det ger er förtvivlan eller hopp. Men här om dagen ändrade han sig. Då sa han att om jag inte får det jobb jag sökt till hösten så kör vi. Gissa om jag blev paff! Nu fick jag "tyvärr" ett vikariat så vi väntar ett tag.. Men då vet jag att han inte är helt omöjlig längre!