I väntan på att sambon blir redo

Hej!
Har läst hela tråden och va roligt att se att det har lös sig för många av er. I mitt fall är det nr 3 jag vill få igång i "verkstaden". Min make har inga barn sedan tidigare och jag har två barn på 4 och 6 år sedan tidigare. Vi bor tillsammans alla 4 på heltid och längtan efter en liten har blivit större. Dock är det så att min make är "rädd" för att skaffa en liten. Han är rädd för att tappa bebisen, hans rädsla rör allt som har med att tappa kontrollen att göra. Han är världens lugnaste och snällaste person och den här rädslan är verkligen stark för honom. Det är den rädslan som får honom att backa. Hur gör man för att stärka hans självförtroende och hjälpa honom att komma över den rädslan? Han har funnits med sedan den yngsta var ett år så han vet precis hur det är att ha småbarn. Det är nog den första perioden av bebisens liv som han är mest rädd för. Vad gör man? Tacksam för svar :)

Längtar så :)

All in

Äldre 27 May 21:15

#116

Zazou skrev 2014-05-27 13:23:56 följande:

Är jättenyfiken på svaret på den frågan All In. Vi har inga barn och sambon är livrädd för att skaffa barn. Allt från att barnet kommer växa upp och bli kriminell och ta droger, till att han inte vet när barnet är hungrigt som nyfödd. Jag har egentligen inget annat svar till honom än "vi får ta det då eller vi lär oss" men det lugnar honom inte direkt. Han växte upp med att ta hand om sin yngre bror som det nu inte går så bra för så han lägger mycket av den skulden på sig själv, så mycket av rädslan ligger där tror jag. Några råd?

Jag kan tyvärr inte ge några goda råd där.... tror att din sambos rädsla sitter djupare än min sambos. Min sambos rädsla har med att han är ganska fumlig och klumpig i sig själv och rädd då att detta ska drabba någon annan, som en liten bebis. Din sambos rädlsa bottnar i besvikelse av sin yngre brors aggerande och därav lägger han skulden på sig själv då han anser att det var hans uppfostran som ledde den yngre brodern dit. Om din sambo kan ta bort att skulldbelägga sig själv, kanske han vågar tro på sig själv som en fadersgestalt igen, det är kanske där ni bör börja, terapi eller något? i det här fallet hos oss bottnar det i annat som sagt. Önskar att vi på något sätt skulle kunna hjälpa våra älskade män att lita på sig själva.

All in

Äldre 27 May 21:52

#118

Zazou skrev 2014-05-27 21:42:36 följande:

Eller hur, du säger det så bra. Oavsett hur djupt det sitter så har de båda en rädsla som jag är rädd för att nonchalera. "Äsch, det går över" jag menar, vad är det för stöd? Kanske skulle han behöva prata med någon. Men han är ju förståndig så han vet varför han tänker som han gör och att han inte borde tro att bara för att några blir deprimerade betyder inte det att alla blir det. Men rädslan är ändå där. Och oavsett vad jag säger så börjar han meningen med "jag vet... Men..." Så jag vet inte vad jag ska göra . Att umgås med andras barn kvittar, det är ju inte hans egna.

Även den mest förståndiga kan behöva luta sig mot någon, jag menar, en tjej kan oftast prata av sig, precis som vi gör nu och känna sig bättre till mods och ibland till och med känna sig klokare. En kille sitter inte med ett gäng grabbar och hasplar ur sig sitt inersta, att till och med prata med sin sambo kan vara tufft, att just utelämna sig själv. Och att gå till en psykolog kan också kännas som ett misslyckande. Men föreslå det och påtala för honom att om han går till läkaren så har det oftast med att man behöver hjälp för att läka någonstans i kroppen, samma sak gäller ju för sitt inersta också.

Hur mår du mitt i allt det här?

All in

Äldre 27 May 23:27

#121

Zazou skrev 2014-05-27 23:16:52 följande:

Jag tänker på din situation, att han tex är rädd att tappa bebisen. Är det "hela sanningen" eller är det något djupare bakom det? Jag menar, skulle min sambo ha det problemet skulle jag troligtvis skratta bort det. Men hur illa är det egentligen? Har han tappat ett barn förut eller varför är den rädslan så stark?

Det är nog hela sanningen, han är väldigt fumlig och gör sig ofta illa, snubblar, klantig. I vårat hem är det jag som snickrar, byter lampor, fixar med elskåp och lagar trasiga saker. Han är mannen med tummen mitt i handen när det kommer till det. Han har aldrig tappat något barn, men är så rädd att hans klumpighet skulle skada någon annan. Han är osäker. Han kom in i bilden när min yngsta var 1,5 år, så erfarenhet i från den tiden har han, men det har varit en process för honom, att från att ha levt helt själv till att träffa en kvinna och två barn, att gå in och ta vid rollen som en extra vuxen och att ta ansvar för två barn, inte så enkelt, men det gick hur bra som helst. Mina vänner har små nyfödda och han har varit med och hållt dom sittandes, men är inte helt bekväm i att hålla, då han är rädd, rädd för att det ska hända något. Tror att det bottnar i att han inte vill någon någonting ont, och inte vill vara den som åsamkar någon fara.

Han är världens finaste och tar fullt ansvar för våra barn i dag, och jag tror att med tiden så skulle han kunna växa i rollen med en nyfödd också. Han är nog mest orolig, han har ju aldrig varit med i från början, men det har jag :) och det är en liiiiten bonus eftersom det tryggar honom lite :)

Men än så länge är inget bestämt och jag måste övertyga honom om att de kommer att gå bra, jag får finnas med där han känner sig osäker och låta honom sakta men säkert anpassa sig till det nya lilla livet :)

OM vi hamnar där :)

Visst är längtan jobbig, men som sagt, utan bådas vilja i det hela, kan det aldrig sluta bra, inget får ske bara för att en vill eller av misstag, bådas liv, bådas beslut helt enkelt. Om det är så att han inte vill så förstår jag och får släppa det helt enkelt. Har ju välsignats med 2 friska barn och det är jag mer än nöjd med :)

All in

Äldre 18 Jun 19:24

#126

elisa88 skrev 2014-06-17 08:45:35 följande:

Usch måste skriva av mig lite... Igår fick min sambo för sig att jag skulle "lura" till mig en bebis. det skulle jag ALDRIG göra och det vet han innerst inne. Men att han ens trodde det, och hans blick när han trodde att jag försökte bli gravid var hemsk :(

Han säger att han vill, men inte nu. Han har sagt att vi ska börja innan jag är 30, och nu är jag 26 år. Det är så himla jobbigt. jag vill NU!

Vi är stabila med varandra, bra bostad, bra välbetalda jobb båda två. Det är så frustrerande att vänta när det känns så bra just nu.

Usch.... ja, då är han inte redo med dem tankarna... ni kanke helt enkelt ser helt olika på livet... han kanske inte inkudrar barn i "erat" liv....har ni pratat om det??? ställ krav! Du har rätt att veta sanningen.... min halvbor ville inga barn ha men sa hela tiden till hans tjej att "om några månader" hela tiden. Det förhållandet höll i 10 år, sen kom sanningen fram, idag lever hon med en annan och väntar deras första barn och ho n är 36 år nu..... vänta inte för länge med att ställa krav....

All in

Äldre 22 Jun 09:01

#130

FeatherCloud skrev 2014-06-20 21:58:58 följande:

Jag tror inte att någon av er har varit med om vad jag har fått vara med om.

Min sambo är 5 år äldre än mig. Jag blev oplanerat gravid när jag var 21 år och vår dotter föddes när jag var 22 år. Jag levde under psykisk terror under hela min graviditet. Visste inte om jag skulle stå ensam efter förlossningen eller om vi skulle försöka få ihop vårt nya liv, tillsammans med den nya familjemedlemmen.

Jag blev förbjuden att läsa barnböcker, böcker om förlossningar, fick smygköpa bebiskläder, be föräldrarna köpa spjälsängen som gåva och på alla sätt och vis, nästan dölja min graviditet. Han skämdes, så kändes det. Han fick mig att känna mig oduglig och inte tillräckligt bra nog.

Jag visste ingenting om förlossningar den dagen då jag låg och skulle föda. Och det var verkligen med mina sista krafter som jag lyckades föda min dotter. När min dotter föddes tänkte jag: nu skiter jag fullständigt i honom, allt som räknas är min dotter.

Behöver jag säga att han inte var med på förlossningen? Dottern föddes 02.30 och han kom till BB vid 11-tiden på förmiddagen. Hörde av sig vid 10.00 via SMS.

Och första halvåret med dottern var OK. Men nu är hon 4 år och han beter sig som om han inte hade henne många gånger. Idag är det midsommarafton. Han super sig så full att han spyr som en fjortis på garageuppfarten när vi kommer hem och går sedan och lägger sig och SOMNAR i soffan klockan 21.00 på midsommarafton.

Jag är så jävla arg just nu. Och så villig att bara packa väskorna och dra.

Gå! Ta din dotter därifrån.

Jag har haft en annan historia bakom mig, tog många år, men jag gick.
Jag var så rädd, men idag lever vi ett annat liv, där jag o barnen är älskade och uppskattade av någon som älskar oss och finns där för oss. Vi är trygga, ingen oro längre eller funderingar längre, det är så här livet ska vara :)

Tog mig 15 år att ta detta steg,först när barnen kom förstod jag, så skulle det inte vara.

Ta mod till dig.

I väntan på att sambon blir redo

INNEHÅLL