Jag tror inte att någon av er har varit med om vad jag har fått vara med om.
Min sambo är 5 år äldre än mig. Jag blev oplanerat gravid när jag var 21 år och vår dotter föddes när jag var 22 år. Jag levde under psykisk terror under hela min graviditet. Visste inte om jag skulle stå ensam efter förlossningen eller om vi skulle försöka få ihop vårt nya liv, tillsammans med den nya familjemedlemmen.
Jag blev förbjuden att läsa barnböcker, böcker om förlossningar, fick smygköpa bebiskläder, be föräldrarna köpa spjälsängen som gåva och på alla sätt och vis, nästan dölja min graviditet. Han skämdes, så kändes det. Han fick mig att känna mig oduglig och inte tillräckligt bra nog.
Jag visste ingenting om förlossningar den dagen då jag låg och skulle föda. Och det var verkligen med mina sista krafter som jag lyckades föda min dotter. När min dotter föddes tänkte jag: nu skiter jag fullständigt i honom, allt som räknas är min dotter.
Behöver jag säga att han inte var med på förlossningen? Dottern föddes 02.30 och han kom till BB vid 11-tiden på förmiddagen. Hörde av sig vid 10.00 via SMS.
Och första halvåret med dottern var OK. Men nu är hon 4 år och han beter sig som om han inte hade henne många gånger. Idag är det midsommarafton. Han super sig så full att han spyr som en fjortis på garageuppfarten när vi kommer hem och går sedan och lägger sig och SOMNAR i soffan klockan 21.00 på midsommarafton.
Jag är så jävla arg just nu. Och så villig att bara packa väskorna och dra.
