Hur blev det sen?

För mig tog det ungefär 2 år, och då hann vi ändå göra slut en gång också. Det var dock inte en längre affär,det hade jag nog inte kunnat eller velat förlåta. Men jag är extremt långsint också. Jag tror också att det inte handlar så mycket om tid som om hur man hanterar det. Att undvika ämnet, dra sig undan och inte visa sina känslor eller delge sina tankar är ett garanterat sätt att få det att ta en evighet. För mig var det snarare ett avgörande gräl/diskussion som blev vändpunkten och den hade lika gärna kunnat komma ett och ett halvt år tidigare eller tio år senare.

Jag skulle väl säga att jag är nöjdare än på väldigt länge i alla fall, och att jag nu vet att det är han jag vill ha, trots allt. Jag tror också på att jag är den HAN vill ha, men kan fortfarande få totala osäkerhetsanfall. Skillnaden är väl att jag inte längre ger efter för dem utan liksom struntar i det och låter det gå över, går och kramar på honom istället för att dra mig undan. Sen har jag nog inte kommit till en punkt där jag litar på honom helt i det avseendet att det aldrig kommer att upprepas. Jag vet att han behöver väldigt mycket bekräftelse och är väldigt känslostyrd vilket är egenskaper som ändå innebär en risk. Han skulle inte inleda en affär eller så, men han skulle kunna begå ett misstag till på fyllan och villan, om den omständigheterna uppstår. Det är något som jag fortfarande inte riktigt vet hur jag ska handskas med.

Jag litar alltså på att han verkligen älskar mig, vill vara med mig och tycker att jag är "finast" (det är klart att han kan se att Megan Fox är snyggare än jag, men det är inte det jag menar), men jag litar inte hundra procent på att han aldrig kommer att klanta sig igen. Hans pajjiga självkänsla har liksom inte direkt med mig att göra, även om han såklart blir mer "sårbar" om vi har det lite knackigt. Men i stort sett är det hans problem.

Jag funderade också väldigt mycket på att ge upp, och vi gjorde ju det ett tag också. Ibland har jag tänkt att det jag arbetar på ändå aldrig har funnits på riktigt och sådär, jag har varit RIKTIGT under isen, under väldigt lång tid. Men jag vet inte, jag tror att man ändå kommer till en punkt där saker och ting kanske ställs på sin spets, så var det för mig i alla fall.  

Det är inte ofta jag uttrycker mig såhär, och jag antar att jag inte borde mata trollet, men du måste ju vara fullständigt dum i huvudet? På vilket sätt kan man rimligen förtjäna att bli bedragen INNAN man blivit det och tagit ställning till huruvida man kan eller vill förlåta det eller inte? TS har ju till exempel inte bestämt sig för om det är värt det eller inte än. Jag tycker att en sådan emaptilös och otäck människa som du förtjänar att leva jävligt ensam och gärna bedragen också. Om ditt liv är så enkelt och bra undrar jag varför du har behov av att sitta och klanka ner på andra människor som inte tänker helt svartvitt. Go fuck yourself.