Hur pratar ni om jobbiga saker?

Jag upplever....
Jag känner osv vad tror/tänker du om de?

Neutralt

Men hur tar du upp det? Börjar du bara prata eller signalerar du på något sätt innan att nu ska det banne mig pratas allvar?

Vad skulle det vara för typ av jobbiga saker menar du, man umgås ju nästan jämt så skulle det vara nåt märks det.
Eller menar du typ som att man tycker att förhållandet bara går neråt och man vill ta ett break..

Tja, jag har egentligen inget konkret exempel, jag tycker bara att så fort det är något jag går och tänker på så kan jag inte hitta ett tillfälle att prata om det, för att jag inte vill att det ska bli en scen i affären eller förstöra den trevliga stämningen när man ska kolla på film eller bli upprörd när vi ska iväg, det känns liksom inte som att det någonsin finns ett bra tillfälle att prata om allvarliga saker mitt i vardagen. Men jag antar att jag också är väldigt dålig på att visa vad jag känner, jag tror inte att det märks på mig om det är något..

Jag undrar exakt samma sak. Just nu går jag och sambon runt som två kompisar här hemma. Ingen närhet, sex eller kärlek alls. Och de är ingen av oss som vill börja prata om de. Jag väntar på att han ska säga nåt eftersom de alltid är jag annars. Men jag antar att jag kommer få vänta väldigt länge..
Men jag brukar ta upp de nån gång då de är lugnt och båda är i bra sinnesstämning.
Då börjar jag med typ: "Hur tycker du att vår relation funkar nu?"

Exakt den här situationen har jag också befunnit mig i! Eftersom vi båda är riktiga ess på icke-kommunikation så höll det på i ett halvår och sen gjorde vi slut. Men det var det ju egentligen ingen av oss som ville, så sen blev vi ihop igen och har pratat om vikten av att prata etc. men jag vet fortfarande inte HUR man gör. 

Jag är generellt väldigt dålig på att identifiera mina behov i en relation och jag gissar att det ligger till grund för min oförmåga på det här planet.

Hur brukar det fortsätta när du frågar så? Får du svar? Jag blir liksom livrädd av den typen av frågor och vill bara kuta för livet av nån jävla anledning. Ja, sen börjar jag kalla honom för as och lägga snorkråkor i hans kaffe, kanske slåss lite. Exakt så.

Jag funderar också på vilken roll kvantitet spelar i ens umgänge. Jag tänker att det liksom är en förutsättning för god kommunikation att man träffas MYCKET. 

Haaaaahahhahahha den ska jag skriva ut och sätta upp på kylskåpet asap. Jag i ett nötskal.

OnT: Jag undrar samma, eftersom jag är som bilden ovan. Har funderat i två månader nu på hur fan jag ska ta upp det som stör mig. Alla tillfällen känns fel och "jag vill inte sabba stämningen".
 

Det som är viktigt när man väl kommer till skott att prata, det är att båda två vill hitta en lösning. Att man går in i diskussionen med öppet sinne. Det handlar inte om att vinna något, syftet är att båda två ska bli nöjda. Det är även viktigt att man hittar lösningar som är görbara, alltså är hyfsat lätta att genomföra.

Det är aldrig trevligt att börja med att inta ett försvarsläge. Så se till att inte anklaga eller göra en analys av partnern. Sånt gör att man får distans till varandra.

Ställ inga krav. Det är trevligare om partnern gör det du önskar av egen fri vilja än att det sker under hot. Så vad du behöver göra är att berätta hur du känner dig och upplever det som inte är bra. Berätta vilka behov du har och vilka önskemål du har.

När man har berättat det man vill ha sagt är det väldigt viktigt att stämma av med partnern att det mottogs på rätt sätt. Det är nämligen så att det är väldigt lätt att färga innehållet med egna värderingar. Så be partnern återberätta vad du just sa. Stämmer hans uppfattning inte med det du sa, så får du säga att det var fel uppfattat. Och du får ta om det igen. Det kan hålla på så några gånger innan ditt budskap når fram.

När budskapet går fram så frågar du vad partnern känner inför denna information. Sen kan du också återberätta så ni vet att ni förstår varandra.

Nu gäller det att ha ett öppet sinne för nu gäller det att hitta lösningar. Lösningar som kan tillgodose båda parter.

En sak som också är viktig, det är att inte prata i negationer. Säg inte vad du inte vill ha, för det kan innebära vad tusan som helst för den andra parten. Säg hellre vad du vill ha, det är så mycket tydligare.     

EXAKT så tänker jag också. Så himla patetiskt, jag vill typ inte "vara till besvär" för någon, vill att alla alltid ska ha det så himla trevligt och känner mig personligt ansvarig för att de ska ha det. Känner mig typ som Betty Draper, alltid beredd med ett falskt leende åt alla!