Ge mig råd..

Jag tror att det är viktigt att du tar reda på varför hon mår dåligt. Det ska inte helt och hållet vara ditt beslut att reducera er umgängestid. Anledningen att din dotter verkar nedstämd kan ha och göra med något helt annat. Kanske hon tvärtom vill vara mer med dig? Kanske finns det problem hos mamman? Man kan gissa hur länge som helst, men det hjälper ingen. Om inte dottern själv vill prata med dig är det nog bäst om du försöker ha en dialog med mamman för att försöka lösa situationen. 
Hur länge har hennes nedstämdhet pågått? Tror du att din relation med sambon har något att göra med det? Hur kommer hon och sambon överens? 

Jag har inte erfarenhet av att separera själv och att ha barn i det, men däremot separerade mina egna föräldrar när jag var i din dotters ålder. Jag hade inget problem med mina föräldrars separation - tyckte snarast att det var skönt. Jag hade däremot svårt med att min pappa träffade en ny kvinna med barn. Det handlade om ren och skär svartsjuka och egentligen helt irrationellt, men det var ändå något slags sorg. Kvinna var supertrevlig på alla sätt. Jag kom jättebra överens med hennes med mig jämnårige son, men det var en sorg att inte ha pappa för mig själv (eller för oss själva; jag har en storasyster också). Ingen gjorde egentligen något fel, utan något som fanns inom mig. Jag tror att det är rätt vanligt. 

Prata med henne om det. Att begränsa tiden med henne tror jag tvärtom kan ha motsatt effekt. Du har skaffat ny familj där hon inte ingår om man ska vara riktigt ärlig, eftersom du är med dem andra alltid och inte med henne. Självklart är hon som du säger alltid välkommen.....men du hör ju själv vad det är man egentligen säger så . På något sätt är hon ändå gäst i ditt nya hem med dina familj, förstår du vad jag menar? MINSKA inte tiden med henne. Det är den enkla vägen....för DIG. Vad sänder det för signal till henne. Prata med henne. Visa henne att det är helt ok att sörja det hon kanske sörjer. 

Glömde:

Hon kan dessutom ha dåligt samvete över att lämna sin mamma ensam. Om det inte är så att hon har gått in i en ny relation.

PRATA med din dotter! 

Min sambo har verkligen bjudit på sig själv inte försökt att vara någon mamma..utan mer som en vuxen "kompis".. Men hon får ju ingen respons från min dotter..min dotter har alltid varit väldigt blyg och gömmer sig gärna bakom andra. Speciellt när hon är här så "gömmer" hon sig bakom sina "systrar".. Hon vågar lixom inte kliva fram..hur man än lirkar.hon är jätteduktig i skolan så där har hon inga problem.men är hon hos oss så vågar hon inte fråga om något alls..hon skickar bud med sina syskon som får fråga saker. Har pratat flera gånger med henne om detta men ändå vågar hon inte.. Hur ska man få henne att kliva fram?.. Ibland är det så att hon smyger i trappan är inte någon av hennes "syskon" där så vågar hon inte komma ner. Min sambo är världens snällaste tjej.. Och vill ju bara art min dotter ska må bra.hur ska man få henne att slappna av?

Men kan hon inte få vara blyg och försiktig? Bejaka den hon är och det hon känner just nu istället för att se henne och hennes beteende som ett problem, för det är ju lite det du gör. Du skriver ju t.ex. att din sambo är världens snällaste tjej (vilket hon säkerligen är) och kanske ska begränsa hennes vistelse med er......men var lägger du då omedveten "skulden"? Det låter som en tjej som har höga krav på sig själv. Ge henne tid och utrymme och lyssna på vad hon känner och behöver. Prata inte med henne om att hon ska ta för sig och inte behöver vara blyg (blyg = fel). Prata med henne om hur hon har det. Hur det är att vara hon just nu .

Om ni inte har mycket av den varan så kanske hon skulle hon må bra av egen tid med dig.....bara dig......att få känna att det bara är du och hon......helt kravöst. 

Kanske kan din urgulliga nya sambo plocka med sig din dotter och göra något....bara de två....någon helt annanstans, på neutral mark, eller kanske till och med på din dotters mark.

Tid .