Ge mig råd..
Jag har inte erfarenhet av att separera själv och att ha barn i det, men däremot separerade mina egna föräldrar när jag var i din dotters ålder. Jag hade inget problem med mina föräldrars separation - tyckte snarast att det var skönt. Jag hade däremot svårt med att min pappa träffade en ny kvinna med barn. Det handlade om ren och skär svartsjuka och egentligen helt irrationellt, men det var ändå något slags sorg. Kvinna var supertrevlig på alla sätt. Jag kom jättebra överens med hennes med mig jämnårige son, men det var en sorg att inte ha pappa för mig själv (eller för oss själva; jag har en storasyster också). Ingen gjorde egentligen något fel, utan något som fanns inom mig. Jag tror att det är rätt vanligt.
Prata med henne om det. Att begränsa tiden med henne tror jag tvärtom kan ha motsatt effekt. Du har skaffat ny familj där hon inte ingår om man ska vara riktigt ärlig, eftersom du är med dem andra alltid och inte med henne. Självklart är hon som du säger alltid välkommen.....men du hör ju själv vad det är man egentligen säger så . På något sätt är hon ändå gäst i ditt nya hem med dina familj, förstår du vad jag menar? MINSKA inte tiden med henne. Det är den enkla vägen....för DIG. Vad sänder det för signal till henne. Prata med henne. Visa henne att det är helt ok att sörja det hon kanske sörjer.