Är era barn med Aspergers/Autism väldigt blyga, nästan socialt rädda?

Min pojke med högfungerande autism är precis tvärtom. Han är helt oblyg och pratar med alla, kända som okända. Men det kanske är vanligare att autistiska barn är blyga.

Hej! Skriver här igen.... Min sons utveckling har gått mycket framåt men han är fortfarande väldigt ängslig vid mötet av vissa människor. Språket är ok, men ibland talar han lite osammanhängande också, lite fantasiprat, och ibland ett litet blablablaspråk. Har lite svårt att svara på konkreta frågor. Men framförallt är det det sociala. Han har en jättebra kompis på dagis som han gärna leker med hemma. Men jag tror det skulle bli väldigt svårt om han skulle följa med kompisen hem i en miljö där han inte är trygg. Han gillar barnen han känner på dagis. Han inspireras av dem och härmar dem och men leker nog bredvid ibland. De säger att han oftast är glad på dagis.
 
Igår var vi ute hos min syster och hennes familj. Han ville inte ens gå i närheten av barnen som cyklar och familjen som fikar. Han säger att han är rädd.... Sedan vill han närma sig, men är ängslig och agerar nervöst och ångrar sig, lite spattigt. Det ser avvikande ut.  Känns som om han verkligen har typ social fobi. Är detta typiskt för autism/aspergers? De han känner är han trygg och väldigt tillgiven mot. Säger att de är "snälla"...

Annars är han framåt och handlingskraftig, kan saker själv, får inga större utbrott, är väldigt snäll, har mycket ögonkontakt, skrattar mkt, inga fixeringar eller direkta tics och han har blivit mer och mer fysisk... . Hemma är han hur lugn som helst och fixar och donar och är nyfiken....men som sagt, det sociala funkar inte alls med folk han inte känner i nya miljöer....

Funderar nu på att faktiskt utredning på BUP... Men vad kan de göra? Får man extra resurser, specialträning eller vad?  

Låter mycket likt vår son på 3 år. Han är osäker inför främlingar, men mer barn än vuxna. Det brukar gå okej om en av oss föräldrar är med, men han pratar ju inte med dem. Han går inte fram själv till någon han inte träffar ofta och konverserar. 
Han slutade prata på förskolan tre månader efter inskolningen - har inte sagt ett ljud mellan december och april utan som mest nickat eller skakat på huvudet. Han låser sig när det blir stökigt och högljutt och blir ledsen.

Nu har personalen gjort bildkort på leksaker och aktiviteter så att han kan plocka fram en bild och inte vara "tvungen" att prata. De lägger orden i munnen på honom istället. Han har börjat prata igen, främst med en av pedagogerna. Han tar inte kontakt med barnen och leker helst för sig själv. Han tittar på hur de andra gör och leker. De förbereder honom på alla moment som ska göras, typ "nu ska vi duka fram, sen ska h*n hämta matvagnen och sen äter vi".
Detta med att förbereda gör vi hemma också, inte i lika stor utsträckning men att vi ändå talar om vad som ska hända under dagen och hur vi ska komma till vissa platser. Bil/vagn/gå är väldigt viktigt för honom att veta. 

Hemma är han som vilken 3-åring som helst, pratar, sjunger, leker med lillasyster. Han pratar gärna med farmor, farfar, mormor, morfar och mina yngre syskon (tonår) som bor hemma. Utanför den här bekantskapskretsen har han lite svårt att prata. Pressar man honom blir han väldigt ångestfylld och vi ser ingen mening med att göra det. 

När han blir nervös och något känns jobbigt spottar han lite på översidan av handen och gnuggar mot munnen, han kan också bli stel och nästan skaka lite om det är något han reagerar starkt på.

Jag vet ju inte hela historien med din son, men såg vissa likheter. Vad gör hans förskola för att hjälpa till? Här har de sagt att de tror inte att han har någon diagnos, inte i nuläget. Han är av naturen försiktig och har alltid varit, aldrig heller gillat kontakt med andra barn sen han var bebis. När de är uppåt 7-9 år brukar det gå bra, för de barnen pratar bra för sig och tar kontakt med honom på ett annat sätt. 

Hej Tigrino!

Han har resurs 2,5 dagar på dagis och det har gått jättebra. Men han kan plötsligt bli ängslig för ngt och gillar inte stora samlingar. Annars lekar han mkt med de andra barnen. Han pratar mkt och så. Inte med de han inte känner... förstås... Kan du prata med din son och fråga om han inte trivs på dagis, varför han blir ledsen, varför han är tyst etc?

Låter precis som min son. Han har alltid varit väldigt blyg och osäker i situationer som han inte är van vid. Är vi hos folk han inte känner väldigt väl sitter han i mitt knä hela tiden. Han trivs bäst hemma med mamma och pappa. På dagis pratade han så lite att de skickade honom till en talpedagog när han var 4 år.  Det gick inte så bra eftersom han aldrig pratar med folk han inte känner så han sa inte ett ord till talpedagogen. Hemma pratade han väldigt bra för sin ålder och han har alltid varit vädigt nyfiken på att lära sig saker och har ett ortoligt minne. Till slut började han prata med två av fröknarna på dagis och tre barn som var hans bästa kompisar. Det var aldrig någon som sa något om autism eller liknande och vi visste ju inget om det heller.

När han började skolan sa han inte ett ljud första 4-5  veckorna, men efter det gick det  bra så länge han bara var med sin egen klass. Vi fick kontakt med skolpsykologen och det gjordes en utredning. Han hamnade på gränsen till autism och fick ovanligt högt inteligenstestet. Fast han fick högt inom alla områdena, inte högt på några och lågt inom de andra som ju är typisk för autism. Han har väldigt lätt att läsa andras kännslor fast han visar aldrig sina egna mer än för den närmaste familjen. Han mår bäst av att ha väldigt fasta rutiner och ska vi göra något nytt måste vi förbereda honom annars låser sig allt och han gråter eller blir sur och tvär.
Han vill att allt han gör ska vara perfekt. Han ritade inte på ett helt år för han såg en bild i huvudet men när han ritade såg det inte likadant ut på pappret. Han är före sina klasskamrater i alla ämne i skolan, utom de praktiska som har svårt för. Han vill tåler inte musik, den verkar störa honom på något sätt och i gymastiken vill han bara vara med på det som inte är i lag. Han berättar aldrig hur han mår eller varför han är ledsen. Frågar man får man aldrig några svar. Utan vi har istället blivit väldigt bra på att läsa honom. Vilket ju är svårt för de som inte känner honom väldigt väl. Han säger bara att han är rädd för folk som han inte känner och att han inte vill ha mycket människor runt sig. Varför det är så verkar han inte veta själv.
Barnpsykologen som han har gått hos vet inte riktigt vad hon ska säga om det hela och det har ju egentligen ingen betydelse för oss om han har autism eller inte. För mig är det mer social fobi och dåligt självförtroende än autism. Jag har två nära vänner som har barn med autism och han har förvisso mycket gemensam med de barnen, förutom blygheten. De barnen är nämligen motsattsen till blyga. De pratar med allt och alla och har haft svårt att ty sig till föräldrarna.

Han blir 8 år i sommar och har börjat inse att han är lite annorlunda än sina klasskamrater. Han har två väldigt bra kompisar i klassen som han leker med nästan varje dag, så på så sätt går det sociala rätt bra. Vi bor i ett litet samhälle på landet och han går i en liten klass med bara 14 barn och jag tror att detta har underlättat mycket. Han säger själv att han inte vill vara så blyg och känner att det hindrar honom i mycket. Ofta ångrar han sig efteråt när det är något han inte vågat göra eller delta i. Han har fått hjälp av en specialpedagog i skolan som han har bra förtroende för och som hjälp honom mycket. Vi har också fått hjälp i hur vi kan hjälpa honom. Det är nämligen svårt att vet hur mycket vi ska trycka på och vilka situationer vi ska vara hårda mot honom att han ska klara själv och när det är bäst att låta honom vara mammig och bara sitta i mitt knä och gömma sig.
Ofta när vi varit lite hårda och "tvingat" honom in i nya situationer har det gått riktigt bra. Han deltog i en teaterpjäs i skolan och han var väldigt stressad dagarna innan. Men vi nästan bar dit honom kvällen de skulle visa för föräldrarna och hans kompis fick dra in honom på scenen (han hade en roll där han inte behövde säga något). Efteråt var han så stolt och glad och pratade om nästa gång han skulle spela teater.

"Ragnar"... kan han bli riktigt stressad om han ska vara social när han verkligen inte vill? Vi var ju hemma hos min syster igår och han ville inte alls fika med de andra. Min systers barn cyklade runt och han är iofs lite rädd för den yngsta pojken som kan vara lite högljudd och arg... Han sade att han blev rädd. Man såg att han blev stressad för han blir liksom spattig och agerar lite stirrigt, vilket han aldrig gör annars. Han agerade faktistk avvikande. Jag är helt säker på att han har drag åt autismhållet men undrar om det bara är drag kombinerat med ngn slags social fobi eller om han hamnar inom spektrat. Han sade igår kväll att det var mysigt med natt för då är det bara vi och ingen som "hälsar på".... )-:. Min son har också ett bra minne. Hans språkkunskaper är dock kanske lite efter och lite huller om buller ibland. Min son är precis som din... han säger att han är rädd eller att ngt är läskigt och att han inte gillar för mkt stök, höga ljud och mycket folk.... han gillar inte sångsamlingen för då "får han inte plats".... Jag tycker dock att man kan nå honom ofta även fast han inte säger exakt... Om jag gissar rätt på varför han har blivit ledsen/rädd och dessutom bekräftar hans känsla är det som att han slappnar av och blir glad. Hur var din son vid lämningar i förskoleåldern? Kunde han få panik, bli ledsen, rädd vid olika situationer eller drog han sig bara undan?

Tack snälla för ditt långa inlägg förresten!!!! 

Han låser sig ibland helt, blir tvär och tjurig och drar sig undan när man pressar honom att vara social när han inte vill. Är vi hemma och får gäster han inte känner väldigt väl stänger han in sig på sitt rum. Oftast kommer han ut efter ett tag men säger inget. Försöker någon av gästerna prata med honom tittar han bara bort och låtsas som han inte hör. När han var yngre började han ofta gråta och klängde sig fast mig mig eller sin pappa.
Han grät inte så ofta när vi lämnade på dagis. Men han klängde fast vi oss och ville inte släppa och vi såg ju att han tyckte det var obehagligt. När han blev lite äldre fick en av fröknarna väldigt bra kontakt med honom och efter det gick det bättre. Det märkliga var att träffade han henne utanför dagis var det precis som att han inte kände henne. Blev det för stimmigt och högljutt kröp han in under ett bord eller gömde sig bakom en gardin. Barnkalas ser han som en mardröm och har aldrig varit på utan att vi föräldrar har varit med hela tiden.

Han har alltid varit väldigt kramig och velat vara nära oss i famljen. Det gick knappt att lägga honom från sig när han var liten och utan bärsjalen hade vi inte gjort annat än att sitta med honom i famnen. Andra får helst inte röra vid honom. I skolan var det problem när de hade samling och satt i en ring på golvet att de andra barnen satt för nära honom. Men han har en väldigt bra och förstående lärare som förklarade att alla inte vill ha sina kompisar i knäet och de andra barnen accepterade snabbt att han ville ha lite mer avstånd. Han blir ofta rädd för barn som är högljudda och aktiva. Han upplever dem som aggresiva trots att de egentligen bara vill leka. Nu är han ju lite äldre har börjat förstå att alla beter sig olika och verkar ta till sig när vi förklarar att det inte är farligt om ett okänt barn vill leka med honom. Men när han var yngre hade han ingen som helst förståelse för att andra barn lekte annorlunda.

Ett tag inbillade jag mig att det var vårt fel att han är som han är. Att det var för att vi bar på honom i bärsjal hela första året och varit för överbeskyddande. Men hans lillasyster bars också i sjal, har samsovit m.m. Men hon är helt annorlunda. Väldigt social och med ett självförtroende som räcker för 10. Detta utnyttjar storebror och låter ofta lillasyster prata för sig. Och enligt barnpsykologen, som vi haft kontakt med genom skolan i två år nu så har snarare alla närhet han fått hjälpt honom. För han är väldigt trygg och harmonisk hemma och i de situationer han väl har vant sig vid. Han tvekar heller aldrig att låta oss veta om något är fel, om han är rädd eller mår dålig. Han säger det förvisso sällan med ord men visar oss det väldigt tydligt.

Eftersom han är så långt före i skolarbetet får han ibland lite annorlunda läxor än de vanliga att läsa och skriva. Denna veckan ska han tex. träna på att säga vad han vill få istället för att bara peka, både här hemma och i skolan. Han verkar ha insett att det är bra saker att lära sig för han kämpar verkligen med dem. De vanliga läxorna, som att läsa och räkna, tycker han är så lätta att de förstår han inte riktigt alltid meningen med.

"Ragnar", detta låter PRECIS som min son!! Tack så otroligt mycket för att du delar med dig av dina erfarenheter!Min son är otroligt närhetstörstande när det gäller mig och pappan och enormt glad och nyfiken med oss. Jag bar honom i princip konstant första 6 månaderna... och har burit honom massor sedan dess.  Varför hamnade han på gränsen till autism och inte inom autismspektrat. Jag upplever att min son också är empatisk. Har ni flera barn?

.... på vilket sätt tycker du att han avviker från de barnen du känner med autism? Har din son haft resurs på dagis och i skolan?

Förlåt.. såg ju att han hade en syster...