Vicky skrev 2013-05-06 10:35:34 följande:
Hej! Skriver här igen.... Min sons utveckling har gått mycket framåt men han är fortfarande väldigt ängslig vid mötet av vissa människor. Språket är ok, men ibland talar han lite osammanhängande också, lite fantasiprat, och ibland ett litet blablablaspråk. Har lite svårt att svara på konkreta frågor. Men framförallt är det det sociala. Han har en jättebra kompis på dagis som han gärna leker med hemma. Men jag tror det skulle bli väldigt svårt om han skulle följa med kompisen hem i en miljö där han inte är trygg. Han gillar barnen han känner på dagis. Han inspireras av dem och härmar dem och men leker nog bredvid ibland. De säger att han oftast är glad på dagis.
Igår var vi ute hos min syster och hennes familj. Han ville inte ens gå i närheten av barnen som cyklar och familjen som fikar. Han säger att han är rädd.... Sedan vill han närma sig, men är ängslig och agerar nervöst och ångrar sig, lite spattigt. Det ser avvikande ut. Känns som om han verkligen har typ social fobi. Är detta typiskt för autism/aspergers? De han känner är han trygg och väldigt tillgiven mot. Säger att de är "snälla"...
Annars är han framåt och handlingskraftig, kan saker själv, får inga större utbrott, är väldigt snäll, har mycket ögonkontakt, skrattar mkt, inga fixeringar eller direkta tics och han har blivit mer och mer fysisk... . Hemma är han hur lugn som helst och fixar och donar och är nyfiken....men som sagt, det sociala funkar inte alls med folk han inte känner i nya miljöer....
Funderar nu på att faktiskt utredning på BUP... Men vad kan de göra? Får man extra resurser, specialträning eller vad?
Låter mycket likt vår son på 3 år. Han är osäker inför främlingar, men mer barn än vuxna. Det brukar gå okej om en av oss föräldrar är med, men han pratar ju inte med dem. Han går inte fram själv till någon han inte träffar ofta och konverserar.
Han slutade prata på förskolan tre månader efter inskolningen - har inte sagt ett ljud mellan december och april utan som mest nickat eller skakat på huvudet. Han låser sig när det blir stökigt och högljutt och blir ledsen.
Nu har personalen gjort bildkort på leksaker och aktiviteter så att han kan plocka fram en bild och inte vara "tvungen" att prata. De lägger orden i munnen på honom istället. Han har börjat prata igen, främst med en av pedagogerna. Han tar inte kontakt med barnen och leker helst för sig själv. Han tittar på hur de andra gör och leker. De förbereder honom på alla moment som ska göras, typ "nu ska vi duka fram, sen ska h*n hämta matvagnen och sen äter vi".
Detta med att förbereda gör vi hemma också, inte i lika stor utsträckning men att vi ändå talar om vad som ska hända under dagen och hur vi ska komma till vissa platser. Bil/vagn/gå är väldigt viktigt för honom att veta.
Hemma är han som vilken 3-åring som helst, pratar, sjunger, leker med lillasyster. Han pratar gärna med farmor, farfar, mormor, morfar och mina yngre syskon (tonår) som bor hemma. Utanför den här bekantskapskretsen har han lite svårt att prata. Pressar man honom blir han väldigt ångestfylld och vi ser ingen mening med att göra det.
När han blir nervös och något känns jobbigt spottar han lite på översidan av handen och gnuggar mot munnen, han kan också bli stel och nästan skaka lite om det är något han reagerar starkt på.
Jag vet ju inte hela historien med din son, men såg vissa likheter. Vad gör hans förskola för att hjälpa till? Här har de sagt att de tror inte att han har någon diagnos, inte i nuläget. Han är av naturen försiktig och har alltid varit, aldrig heller gillat kontakt med andra barn sen han var bebis. När de är uppåt 7-9 år brukar det gå bra, för de barnen pratar bra för sig och tar kontakt med honom på ett annat sätt.