Lämna gråtande barn på förskolan (inskolning)

Öva genom att lämna barnet med såna hen känner redan innan inskolning. Till exempel mor- och farföräldrar. Tänker att det är lättare för barnet om det sker med folk hen är trygg med. Kanske kan barnet lära sig att mamma alltid kommer tillbaka och på det sättet få en mindre dramatisk start på förskolan.

Min första grät alltid vid lämningen på dagis i början. MEN så fort jag var utom synhåll så blev han skitglad, med andra ord medvetet ge mig dåligt samvete!

Min andra grät han med, var dock alltid ledsen på dagis. Dock visade sig att de hade med hans astma och öroninflammationer att göra,han va på dagis en dag, sen sjuk en vecka och så höll de på tills han hamnade på sjukhus, och efter det fick vi rätt mediciner och han mådde bra, och blev glad på dagis med, självgående. Visst va han ledsen då jag lämnade, men nu var de som med storebror. 
 

Man behöver inte lämna dem gråtandes om man inte vill, vi har aldrig gjort det utan har vi märkt att det varit svårt så har vi stannat kvar en stund extra. Jag tycker det är skandal att så många påstår att det "ska vara så" eller att det är oundvikligt.

Och självklart fejkar inte barn gråt för att ge föräldrarna dåligt samvete, herregud det är ju helt sjukt att ens påstå något sådant om så här små barn! Läs en bok eller två för guds skull, men framförallt sluta ljug om hur manipulativa små barn är!

Personligen anser jag att om barn gråter när man lämnar så finns det alltid en orsak till det och då är det självklart förälderns plikt att ta reda på varför för att underlätta för barnet så mycket som möjligt. Många har svårt för övergångar, och då kan man stanna en stund extra och hjälpa till att tex introducera barnet i lek, eller bara sitta en bit bort med en kopp kaffe. På så sätt lindrar man övergången och den blir mjuk för barnet.

Ibland är det separationen i sig som är problemet och då är det viktigt att se till att barnet verkligen känner sig trygg med personalen, barnen och miljön. Ta reda på om det finns specifika orsaker som skapar otrygghet. Det hjälper självklart också om man faktiskt lämnat barnet hos andra ibland, både själv med den andra föräldern och kanske haft annan barnvakt ibland så att barnet har erfarenhet av att du går men kommer tillbaka igen. Ur denna aspekt är det också viktigt att inskolningen faktiskt utgår ifrån barnets behov och inget annat, en del barn behöver ett par veckors inskolning medan för andra kan det räcka med ett par dagar! Det viktigaste är att man är lyhörd inför barnet och barnets reaktioner och anpassar inskolningen så att barnet hinner bli trygg med miljön innan du lämnar! Märker man att det inte fungerar riktigt så backar man, man kör inte på som en ångvält för att personalen tex säger att "alla" gråter. Det är ren lögn. Och även om många tyvärr tvingas gråta så betyder det inte att det är rätt eller nödvändigt.

Jag håller med Skogsvitter här. Du måste inte lämna ditt barn gråtande.
Förhoppningsvis är det en bra förskola med vettig och inkännande personal. Men om de försöker forcera fram ett avsked, så stå på dig, och ge det tid istället.
Se till att ha god tid till inskolningen, och låt den ta den tid din dotter behöver.

Vi hade två veckors inskolning och underbar personal som individanpassade inskolningen till varje barn. Jag var med hela dagarna i över en och en halv vecka och lämnade lite i slutet av andra veckan. Det gick bra.

Jag har bara ett barn, så han var den första jag skolade in, och jag hade läst och hört innan att det var så viktigt att "vara bestämd" och "bara gå" och "inte tveka", även om barnet gråter.

Men när jag var på plats och det var dags för den första "riktiga" förskoledagen, d.v.s. då han skulle lämnas hela dagen, så kände jag ju att det kändes helt fel att "bara gå" när min son grät.
Varför skulle jag lämna honom gråtande på förskolan när jag aldrig gör det annars? Nej, jag stannade med honom tills han slutade gråta och själv tog ititiativ att lämna min famn. Då gick jag.
Han var lite ledsen och orolig vid lämningarna den första veckan, men jag lämnade honom inte då, utan stannade tills han var lugn. Efter den veckan så gick lämningarna bra, utan tårar. Någon enstaka gång ibland kan han bli ledsen igen, om han är trött eller har en mammig/pappig dag, men då stannar vi återigen den tid som behövs.
Så vi har aldrig lämnar honom gråtande.

Sen är det ju inte farligt om barnet någon enstaka gång blir lite ledsen heller, så länge det finns empatisk och inkännande personal som tar hand om barnet och det inte lämnas ensamt med sin gråt.

Vill bara säga motsatsen - hade en son som grät varje dag jag lämnade på förskolan och inte bör pappa lämnade. Han slutade sen gråta snabbt och lekte. Han vill nu till förskolan varje lördag och söndag och är ledsen över att inte få träffa sina kompisar. Han pussar och kramar glatt varje morgon och vinkar sen. Förskolepersonalen ringde mig alltid och sa när han slutat gråta, och då hörde jag honom glatt i bakgrunden. Han var 15 månader vid i skolning.

Fundera redan nu över vem som ska ha hand om inskolningen. Kanske kan ni båda vara med första dagen och sedan varva? Den förälder som är tryggast med situationen är såklart bäst lämpad, men så ser ju världen inte ut alla gånger... 

Jag fattar inte riktigt vad du vill säga med detta? Bara för att han inte nu längre gråter vid lämning betyder ju inte det att det var rätt att ignorera honom när han faktiskt var ledsen. Att han var ledsen när du lämnade men inte pappan kan ha flera anledningar, troligast att du är den primära anknytningspersonen och att separationsångest i första hand riktas mot modern (den primära). Tror du det kändes bra för honom att du vände honom ryggen varje morgon när han var ledsen?

Förövrigt skulle jag bli väldigt oroad om en så liten heller är på förskolan hela helgerna och föredrar förskolan framför att vara med sina egna föräldrar, det tyder på att anknytningen tagit skada, kanske av att du ignorerat hans behov vid lämning upprepade gånger. Vem vet.

En 1-åring knyter inte an till sina kompisar. De knyter an till föräldern. Och anknytningspersonerna är de enda som de i så låg ålder har behov av att utveckla sociala relationer till. Så småningom kan de utvigda deras sociala nätverk, men några kompisar har de öht inte förmågan att skaffa när de är så små. Så låter högst skrämmande att han har sådan separationsångest av att vara ifrån förskolan.

Håller med skogsvitters första inlägg. Det är inget krav på att man MÅSTE gå ifrån gråtande barn. Det är upp till en själv. För mig vore det helt onaturligt att gå ifrån min son när han är ledsen och inte känner sig trygg och då skiter jag högaktningsfullt i om "Man brukar göra så" på förskolan. Jag gör inte så, punkt.

Vi hade föräldraaktiv inskolning, eller 3-dagars som det också kallas. Funkade jättebra. Vi var med hela dagar och fanns där hela tiden. Sonen fick utforska miljön och bekanta sig med personal och barn utan att fundera på att jag skulle gå därifrån. Vi kände att sonen behövde lite extra tid på sig, och stannade även den fjärde dagen, vilket var helt ok för personalen. Dag 5 stannade vi lite längre på morgonen så att han verkligen kom in i leken, sen sa vi hej då.

Jag går inte ifrån mitt barn om han är ledsen. Det kan säkert vara så att de "Lugnar sig" när mamma har gått, men jag vill inte ha det så. Det är mitt val, inte förskolans.

(Jag tror att den långa inskolningen kan funka bra för en del barn, men för oss så var den korta varianten absolut bäst. )

kanske detta blogginlägg kan vara till hjälp http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/

Ingenstans "skogskvitter" sa jag att han är 1 år nu, han är snart 3 år och har ett underbart kompisgäng på förskolan runt sig. Och underbara fröknar. Och nej jag tror inte han har traumatiska minnen av att jag lämnade honom gråtandes på förskolan. Eftersom jag vet att han blev väl omhändertagen där. Och att han är en oerhört empatisk liten kille som både trivs hemma och på förskolan. Inga problem med anknytningen till mig som mor, men ibland kan man som mamma dra ut på lämnadet i all oändlighet och göra det värre för barnet än om man faktiskt går med ett glatt hejdå.