behöver hjälp från er ap-experter! lämna 9-månaders hos pappa?

För min dotter hade det nog varit ett trauma om jag försvann så länge. Jag helammar henne fortfarande, hon är sju månader nu. Det finns inte på världskartan att jag skulle åka iväg från henne så länge, i så fall skulle jag åka och ta med henne och lämna resten av familjen hemma.

Sen fattar jag verkligen inte att folk som INTE är AP konstant ska in och svara i AP-trådarna. Som att jag skulle gå in en massa flaskmatningstrådar och dumförklara de som skriver där. Eller varför inte i adoptionstrådar eller något annat där jag inte har något vettigt att bidra med. Är man AP-inriktad i sitt föräldraskap så lämnar man inte ett spädbarn med någon som de bara träffar en timme om dagen...

Man MÅSTE ju inte rätta sig efter AP-tänket, men är man AP-inriktad och vill ha andra AP-föräldrars input och åsikter så begriper jag inte varför folk ska komma och dumförklara de som gillar AP och tycker det är bästa sättet att leva med små barn.

Vad som funkar för er är ju oerhört svårt att säga. Hur mycket av tiden är kvalitetstid pappa-barn? Det är ju skillnad på närvaro och närvaro. För oss hade det som sagt inte funnits på kartan, jag ammar mellan 10-15 gånger per dygn och det hade aldrig fungerat att jag hade åkt hemifrån mer än en timme. Om du känner att barnet tyr sig lika mycket till pappan som till dig är det ju inga problem alls, men för att det ska ske så måste pappan vara väldigt aktiv och hela tiden söka sig till barnet utan att tvinga sig på.

I min värld får man inte automatiskt anknytning för att man har blodsband. Med första barnet var jag och maken hemma tillsammans i över ett halvår efter neo, dessutom flaskmatades han. Då blev vi lika mycket anknytningspersoner. Med tvåan har maken börjat jobba efter bara tre månader och är borta större delen av hennes vakna tid. Självklart är jag betydligt närmare henne än vad han är, det är inget konstigt med det. När han tar över föräldraledigheten kommer de kunna knyta betydligt starkare band. Jag har helammat i sju månader snart och tänker fortsätta delamma minst ett år till, förmodligen längre. Alltså kommer jag inte lämna dottern mer än några timmar åt gången alls och jag tycker det är oerhört viktigt att spädbarn har sin primära anknytningsperson tillgänglig åtminstone det första året. Det hade varit optimalt om vi hade kunnat vara hemma båda två ett halvår den här gången också, men det gick tyvärr inte. Istället blir det 3 månader gemensamt, 9 månader mamma och sen 6 månader pappa. När maken varit hemma några månader lär han ha blivit lika nära dottern som jag, men i dagsläget är han inte det.

Fast det gör den ju inte, men anknytning kräver ju aktivt deltagande från båda föräldrarna. Om en förälder jobbar mycket eller är frånvarande av andra anledningar så kan ju inte den föräldern få lika nära band till barnet, även om de har blodsband. 

Men där har du ju svaret egentligen - det funkar för er båda att trösta. Funkar maten, trösten och omvårdnaden lika så  ska det ju förhoppningsvis gå alldeles utmärkt. Vi har alltså en sjumånaders som funkar jättebra med oss båda, men maten funkar bara från mig, så av den anledningen skulle jag inte kunna åka iväg ens två-tre timmar, men funkar allt grundläggande och barnet är tryggt och söker bådas tröst så ser jag inget problem.

Det behöver ju inte vara ensamtid. Alla i familjen kan ju vara tillsammans. Är en i familjen alltid borta, så kan ju barnen ha bättre anknytning till dagisfröken än till en förälder. I vår familj är det självklart att i princip all tid som går spenderas med barnen, men så är det ju verkligen inte i alla familjer. Har man det så så får ju barnet anknytning till båda, men bara för att man är pappa eller mamma i blodet så är man inte automatiskt nära barnet. Som exempel så skulle jag aldrig lämna mina barn till barnvakt bara för att det är någon som JAG känner, det måste vara någon som barnen lärt känna tillsammans med mig under en längre tid, så de har en egen trygg relation till den personen.

Men vem säger att någon ska styra och ställa? När vi är hemma båda två gör vi på olika sätt, jag behöver inte åka hemifrån för att min man ska kunna byta blöjor och annat bebisjox. Det finns inget som säger att man inte kan vara samtidigt hemma och med barnet och ändå skapa en lika bra relation, det kräver bara mer initiativ från den förälder som inte är hemma lika mycket. Här är det maken som tar allt utom matningen med dottern när han kommer hem från jobbet och jag bryr mig inte ett skvatt om hur han gör saker, bara han får dem gjorda. Jag tror också det kommer funka finfint för TS, men hade pappan inte klarat alla basala moment så hade då inte jag lämnat en bebis med honom. Själv hade jag inte heller åkt iväg så länge, eftersom jag ammar, men det gör ju inte TS i samma utsträckning.

Ja, det tror jag också, men inte utan att barnet redan har en anknytning till den personen. Man kan inte komma in när bebin är nio månader och bara ta över utan att ha en god relation, en god anknytning. Nu HAR ju TS man det, men i allmänhet så ger inte biologiska band god anknytning, utan den måste arbetas fram från början eller tillsammans med den primära anknytningspersonen.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Nu missförstod du mig totalt. Både jag och min man är AP-föräldrar, så han skulle aldrig få för sig att ta det lugnt efter jobbet eller kräva att få sova på natten för att han ska jobba, utan vi har delat på allt från start även om vi inte varit hemma lika länge tillsammans som med första. Sånt ser jag tyvärr ofta i min omgivning, att mammorna tar hand om barnen 24 timmar om dygnet, även om pappan kommer hem från jobbet, som om barnet vore mammans uppgift. Vad gäller blöjbytena är det ju samma sak där, det finns faktiskt pappor som aldrig bytt en blöja eller gör det endast om de blir ombedda. Självklart ska båda föräldrarna direkt säga att de tar blöjan som de upptäcker, det ska inte vara den enas uppgift. AP-tänket utgår från att barnet knyter an till föräldrar som är engagerade, nära och delaktiga. Båda kan vara viktiga anknytningspersoner, men det räcker inte med att bara vara där, man måste vara aktivt närvarande istället för att bara vara hemma.

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Inte i vårt fall, för oss krävs det att jag är närvarande eftersom jag helammar vår dotter och det inte finns någon annan praktisk möjlighet. Med första barnet gav vi ersättning i flaska och då räckte det med en av oss.Nej, men barnet ammades ju minst en gång per dygn och mamman tänker vara borta mer än ett dygn.Med första barnet blev både jag och pappan lika viktiga redan från början eftersom vi bara flaskmatade. Vi var lika mycket anknytningsföräldrar båda två för honom och han tydde sig lika mycket till oss båda. Han var aldrig mammig eller pappig och har aldrig haft sådana faser alls. Med tvåan försöker vi verkligen, men det är klart amningen ger ett visst försprång eftersom jag i princip konstant är närvarande (jag ammar minst 10-15 gånger per dygn, är alltså aldrig borta mer än en timme från dottern). Vi har aldrig (och kommer aldrig) gett flaska (jag kan inte pumpa ur och vi vill inte ge ersättning). Så länge dottern ammar kommer jag aldrig lämna henne längre tid än att hon inte behöver bröstet. För min del innebär det att jag inte kommer lämna henne över natten på mycket länge, kanske flera år om vi lyckas hålla igång amningen så länge. Det betyder inte att pappan inte är här och är jätteviktig, men amningen ger som sagt ett visst försprång och gör att jag måste vara här helt enkelt.

Vi har varit AP-nånting hela tiden och man gör ju på olika sätt om man har flaskmatade och ammade barn, men vi lämnade inte bort sonen heller även om vi hade kunnat rent praktiskt, eftersom vi inte ville att hans primära anknytningspersoner skulle försvinna. Nu är jag lite mer ensam som primär anknytningsperson och dottern är mycket mammig. Eftersom vi inte lever i villfarelsen att bebisar gör sånt för att vara elaka så får jag helt enkelt vara hemma. Maken kan gå på trettioårsfester och bröllop utan mig, även om det känns trist att alltid behöva tacka nej, men det är ju en övergående tid, det kommer bara vara så här något år, sedan kan jag också göra saker utan barnen mer än en halvtimme-en timme åt gången.