Rani skrev 2013-02-07 00:12:29 följande:
Visst är det så. Pappan är ju trots allt oftast mer än blodsband och träffar sitt barn dagligen. Det torde därför inte vara något trauma eller skadligt för ett barn att vara själv med sin pappa. Vissa mammor jag stöter på borde släppa kontrollen lite (på samma sätt som att papporna borde ta för sig mer och jobbaför att vara så mycket som möjligt med sina barn).
Finns ju dock många exempel (inte minst här på FL) där bebisarna inte alls klarar av att vara med pappan utan skriker och gråter och vill bara vara hos mamman. Då kan man givetvis inte med tvång skapa någon slags trygg relation hos pappan genom att lämna bebisen själv med honom, utan då måste man ju börja i rätt ände och skapa en trygg anknytning genom att bebisen får samspela med pappan men med mamman, den enda trygga person, i trygg närvaro.
Finns många exempel på frånvarande pappor där pappan visserligen kanske är hemma någon timme varje dag med bebis vaken, men bryr sig inte om bebisen nämnvärt utan är "trött efter en hel dags jobb" och slänger sig i soffan, förväntar sig att mamman ska göra allt även när han är hemma. Självklart har inte bebisen kunnat utveckla någon som helst anknytning till en sådan pappa. Precis som i de fall där mamman vägrar släppa in pappan, mamman ammar, byter blöja etc för att hon tycker att hon gör det bäst. Och så gör hon detta i månad efter månad, och pappan får aldrig chansen att prova mer än kanske någon enstaka gång. Hon tar alla nätter och all omsorg för att hon anser sig vara bäst lämpad för det. Hur ska
dessa pappor kunna utveckla någon relation till sitt barn? Tror du detta är ovanligt?
Det finns en inte alltför gammal omröstning om vem man tycker ska ta bebisen på nätterna, där majoriteten svarar att den som är hemma självklart ska göra det (första tiden är det i princip alltid mamman). Det är också en orsak till varför det så alltför ofta blir en snedfördelning där bebisen
inte får chans att knyta an till pappan. Vi har exempelvis alltid tagit nätterna båda två. Oavsett vem som arbetat. Jag har ammat, visst. Men pappan har kunnat göra allt annat
utom att amma på nätterna. Han har legat med de små knytena på sitt bröst när de sovit oroligt osv. Vad stärker en anknytning mer än samsovning, om man nu vill främja en? Så varför är det nödvändigtvis mamman som ska samsova? För det förutsätts ju av alltför många.
Jag tycker sådana här saker visar rätt tydligt att även om pappan vanligtvis ser bbebisen en stund varje dag, så räcker det inte på långa vägar för att skapa en trygg relation för bebisen.
