behöver hjälp från er ap-experter! lämna 9-månaders hos pappa?

Jag måste fråga. Förlåt om jag är totalt okunnig i just detta. Men varför väljer man en "föräldramodell" som nästan helt utesluter den ena föräldern? Där man graderar och värderar föräldrar olika mycket?

 

Kan inte annat än hålla med! Jag tycker det är viktigt att även pappan får chans att vara en nära förälder och i vår familj har vi d ärmed två AP-föräldrar och inte bara en. Är pappan lyhörd och en delaktig förälder ser jag inte alls något problem i ditt fall TS!

Det behöver ju inte vara ensamtid. Alla i familjen kan ju vara tillsammans. Är en i familjen alltid borta, så kan ju barnen ha bättre anknytning till dagisfröken än till en förälder. I vår familj är det självklart att i princip all tid som går spenderas med barnen, men så är det ju verkligen inte i alla familjer. Har man det så så får ju barnet anknytning till båda, men bara för att man är pappa eller mamma i blodet så är man inte automatiskt nära barnet. Som exempel så skulle jag aldrig lämna mina barn till barnvakt bara för att det är någon som JAG känner, det måste vara någon som barnen lärt känna tillsammans med mig under en längre tid, så de har en egen trygg relation till den personen.

Men vem säger att någon ska styra och ställa? När vi är hemma båda två gör vi på olika sätt, jag behöver inte åka hemifrån för att min man ska kunna byta blöjor och annat bebisjox. Det finns inget som säger att man inte kan vara samtidigt hemma och med barnet och ändå skapa en lika bra relation, det kräver bara mer initiativ från den förälder som inte är hemma lika mycket. Här är det maken som tar allt utom matningen med dottern när han kommer hem från jobbet och jag bryr mig inte ett skvatt om hur han gör saker, bara han får dem gjorda. Jag tror också det kommer funka finfint för TS, men hade pappan inte klarat alla basala moment så hade då inte jag lämnat en bebis med honom. Själv hade jag inte heller åkt iväg så länge, eftersom jag ammar, men det gör ju inte TS i samma utsträckning.

Ja, det tror jag också, men inte utan att barnet redan har en anknytning till den personen. Man kan inte komma in när bebin är nio månader och bara ta över utan att ha en god relation, en god anknytning. Nu HAR ju TS man det, men i allmänhet så ger inte biologiska band god anknytning, utan den måste arbetas fram från början eller tillsammans med den primära anknytningspersonen.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Finns ju dock många exempel (inte minst här på FL) där bebisarna inte alls klarar av att vara med pappan utan skriker och gråter och vill bara vara hos mamman. Då kan man givetvis inte med tvång skapa någon slags trygg relation hos pappan genom att lämna bebisen själv med honom, utan då måste man ju börja i rätt ände och skapa en trygg anknytning genom att bebisen får samspela med pappan men med mamman, den enda trygga person, i trygg närvaro.

Finns många exempel på frånvarande pappor där pappan visserligen kanske är hemma någon timme varje dag med bebis vaken, men bryr sig inte om bebisen nämnvärt utan är "trött efter en hel dags jobb" och slänger sig i soffan, förväntar sig att mamman ska göra allt även när han är hemma.  Självklart har inte bebisen kunnat utveckla någon som helst anknytning till en sådan pappa. Precis som i de fall där mamman vägrar släppa in pappan, mamman ammar, byter blöja etc för att hon tycker att hon gör det bäst. Och så gör hon detta i månad efter månad, och pappan får aldrig chansen att prova mer än kanske någon enstaka gång. Hon tar alla nätter och all omsorg för att hon anser sig vara bäst lämpad för det. Hur ska dessa pappor kunna utveckla någon relation till sitt barn? Tror du detta är ovanligt?

Det finns en inte alltför gammal omröstning om vem man tycker ska ta bebisen på nätterna, där majoriteten svarar att den som är hemma självklart ska göra det (första tiden är det i princip alltid mamman). Det är också en orsak till varför det så alltför ofta blir en snedfördelning där bebisen inte får chans att knyta an till pappan. Vi har exempelvis alltid tagit nätterna båda två. Oavsett vem som arbetat. Jag har ammat, visst. Men pappan har kunnat göra allt annat utom att amma på nätterna. Han har legat med de små knytena på sitt bröst när de sovit oroligt osv. Vad stärker en anknytning mer än samsovning, om man nu vill främja en? Så varför är det nödvändigtvis mamman som ska samsova? För det förutsätts ju av alltför många.

Jag tycker sådana här saker visar rätt tydligt att även om pappan vanligtvis ser bbebisen en stund varje dag, så räcker det inte på långa vägar för att skapa en trygg relation för bebisen.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Inte i vårt fall, för oss krävs det att jag är närvarande eftersom jag helammar vår dotter och det inte finns någon annan praktisk möjlighet. Med första barnet gav vi ersättning i flaska och då räckte det med en av oss.Nej, men barnet ammades ju minst en gång per dygn och mamman tänker vara borta mer än ett dygn.Med första barnet blev både jag och pappan lika viktiga redan från början eftersom vi bara flaskmatade. Vi var lika mycket anknytningsföräldrar båda två för honom och han tydde sig lika mycket till oss båda. Han var aldrig mammig eller pappig och har aldrig haft sådana faser alls. Med tvåan försöker vi verkligen, men det är klart amningen ger ett visst försprång eftersom jag i princip konstant är närvarande (jag ammar minst 10-15 gånger per dygn, är alltså aldrig borta mer än en timme från dottern). Vi har aldrig (och kommer aldrig) gett flaska (jag kan inte pumpa ur och vi vill inte ge ersättning). Så länge dottern ammar kommer jag aldrig lämna henne längre tid än att hon inte behöver bröstet. För min del innebär det att jag inte kommer lämna henne över natten på mycket länge, kanske flera år om vi lyckas hålla igång amningen så länge. Det betyder inte att pappan inte är här och är jätteviktig, men amningen ger som sagt ett visst försprång och gör att jag måste vara här helt enkelt.

Vi har varit AP-nånting hela tiden och man gör ju på olika sätt om man har flaskmatade och ammade barn, men vi lämnade inte bort sonen heller även om vi hade kunnat rent praktiskt, eftersom vi inte ville att hans primära anknytningspersoner skulle försvinna. Nu är jag lite mer ensam som primär anknytningsperson och dottern är mycket mammig. Eftersom vi inte lever i villfarelsen att bebisar gör sånt för att vara elaka så får jag helt enkelt vara hemma. Maken kan gå på trettioårsfester och bröllop utan mig, även om det känns trist att alltid behöva tacka nej, men det är ju en övergående tid, det kommer bara vara så här något år, sedan kan jag också göra saker utan barnen mer än en halvtimme-en timme åt gången.