Kvinna barfota utan jacka i snön!
I måndags kväll gick jag förbi en kvinna som gick runt barfota utan med bara en "maskig", mjukt mörkrosa syntetströja (tror jag). Det var utanför polisen på Berga Allé 25 här i Helsingborg. Jag kunde se henne lida så. Så jag gick tillbaks. Polisen hade ju stängt för det var efter vid 20.00 på kvällen.Jag gick tillbaka till henne från macken. Jag sa hej och sa "Är du fortfarande barfota?" och frågade om det hänt något. Hon sa "nej" ungefär som att "nej, inte det, det är nåt annat". Hon huttrade och kved av ångest. Det var uppenbart att hon behövde någon som stoppade om henne, tog hand om henne. Jag visste inte vad jag skulle säga, men min instinkt var att genast börja ta av mig jackan och ge henne den. Men jag var fokuserad vid att bry mig på hur hon mådde för jag var inte säker på om hon skulle vara omedelbart mottaglig, eller om det krävdes mer dialog. Men jag tvekade vad jag skulle säga. Jag skämdes medan jag försökte ta av mig jackan. Då kom alla tankar. "Tänk om si ..." "Tänk om så..." Så jag fastnade i tankar och spände mig istället för att agera med hjärtat som jag ville och ta hand om henne. Jag ville visa att jag tyckte synd om henne, men ville var respektfull. Varför tänkte jag så dumt? Varför tänkte jag över huvud taget? Jag HATAR mig själv!
Så jag gick iväg för att söka hjälp, men visste inte var. Då reste hon sig och gick bort och skrapade på taket på en bil; sen försökte hon slö sönder rutan. Jag förstod inte omedelbart att det var för att hon uppfattade det som att jag övergav henne, vilket jag ju på sätt och vis gjorde, även om jag aldrig skulle gått därifrån. Varför satte jag press på mig själv? Varför var inte mig själv och berättade som det var? Eftersom det var utanför polisen började jag misstänka att hon kanske önskade kontakt med dem. Men mig skrämde hon ju inte. Jag förstår ju det beteendet. Jag gick till sist bort och slog larmnumret och fick snart kontakt med polisen. När jag kom tillbaka reste hon sig och gick mot mitt håll. Satte sig på en annan plats. Satt där i sin tröja. Åååååh ... Bara gråter och gråter här. Hon gick förbi mig. Vi hade ögonkontakt. Jag var i närheten. Tvekade vad jag skulle säga eller göra och tog inga initiativ. Så gick hon bort till portarna där bilarna kör in. Stod där och gungade och bankade på dörren. Jag gick fram till henne. Hade beslutat att säga något galet för att bryta isen. Jag började nynna för mig själv innan jag gick bort till henne. Då tittade hon nyfiket, intresserat på mig. Men jag slutade genast - inte för att jag skämdes för att nynna, utan för att jag var så djävla ledsen att se henne barfota och frysa så. Jag var helt förtvivlad, men visste inte hur jag skulle bete mig. Jag gick bort och tittade henne i ögonen. För att visa att det är lugnt, att jag accepterar henne. Gång på gång tog hon upp huvudet och vände upp blicken i klagande smärta.
Då öppnade plötsligt någon som hon fick kontakt med. Jag stod kvar, men när han frågade mig vad jag ville så fick jag ångest och sa att jag bara bevakade situationen och sen gick jag hem, trots att varje cell i hela kroppen ville stanna hos henne. Hon sken upp, för nu hade hon ju fått respons. Men jag tyckte oändligt synd om henne och visste att hennes upprymdhet troligtvis var kortlivad.Nu kan jag inte förlåta mig själv för att jag inte klarade av att pyssla om henne. I mitt hjärta ville jag göra vad som helst för henne. Trösta henne, krama henne, bjuda på mat, vara kompis, eller slussa henne till nån behandling om det var det hon behövde. Jag hade t.ex. inte vågat fråga henne om jag skulle kontakta polisen eftersom jag var rädd att det skulle stressa upp eller skrämma henne. Jag var livrädd för att säga eller göra fel.
Min terapeut bekräftar att detta var mitt kall. Att jag är värdefull i samhället som förstår och ser sådana här saker. Jag minns inte hur hon ser ut. Kunde inte beskriva för polisen, inte heller hennes ålder. Trodde hon var 18 eller 16-18, sen när jag såg henne igen 24 eller 30! Jag minns troligtvis hennes röst, trots att det enda hon sa var "Nej." Hon svarade inte när jag frågade om hon ville låna min tröja. Hon var naturligtvis i desperat behov av att någon pysslade om henne aktivt. Jag ville inte hellre, men kunde heller inte veta om det var bättre att fråga henne hur det var fatt eller hur hon mådde först och visa förståelse. Intellektet var inriktat på annat än hjärtat som egentligen inget hellre ville än ge henne omvårdnad.
Jag förstår verkligen hur det där känns, för jag har betett mig så själv. Jag vet precis vad det innebär. Att ingen ser signalerna och ingen gör något, ingen finns där som tar hand om en och lyssnar. Ångesten. Smärtan. Hjälplösheten. Jag bara gråter och gråter, för jag kan inte förlåta mig själv. Jag känner så oerhört med henne. Men pga. skammen över mig själv och min egen diagnos blir jag ibland paralyserad och får inte vara den jag verkligen är, trots att jag ju inte alls saknade idéer på vad jag skulle säga eller göra. Långt därifrån. Osäker såklart, men varför måste jag dölja min osäkerhet för att vara vuxen när hon beter sig som ett barn? Jag vågade t.ex. inte fråga var hon bodde eller om hon hade familj pga. att jag var rädd att trampa henne på tårna. Hur dumt som helst! Varför oroar jag mig för nästa situation istället för att bara agera? Hjärtat fanns ju där. Jag vet varför, för jag är livrädd att känna mig som ett ufo, jag måste handla "rätt", "vuxet". Ångesten och den inre pressen tar över. Som sagt, jag kunde ju ge henne vad hon behövde och jag var rätt person, men tillät inte mig själv att hjärtat ville. Därför jag inte klarade av det.
Nu HATAR jag mig själv för att jag inte tog mig an henne. Jag gjorde rätt annars. Jag stannade hos henne. Jag kontaktade polisen och gick inte förrän hon hade kontakt med polis. Men jag ville ju inte hon skulle gå runt i nästan en och en halv timme medan jag var i närheten utan nåt på fötterna och bara tunt på överkroppen! Jag hatar det! Hatar det! Nu kan jag inte förlåta mig själv. Känner mig totalt värdelös. I mina ögon betedde sig normalt - behjärtansvärd, naturligt; det är jag som är jättekonstig. Jag känner mig totalt värdelös. Samtidigt känner jag alltjämt starkt med henne och hade så innerligt gärna velat visa henne detta. Bara gråter och gråter.
Jag inser ju att det som gör det så jobbigt för mig är att jag hade massssssssssssvis med känslor och tankar inom mig som jag inte tillät komma ut pga. olika inre rädslor, oro, stress och osäkerhet. Jag ville säga till henne hur oerhört starkt jag kände med henne. Jag ville gråta med henne. Osv. Det är alla dess instängda känslor som är så jobbiga. Nu får de komma ut, men det är svårt för mig att acceptera att jag inte delade med mig av dessa till henne, trots att jag så innerligt, innerligt, innerligt, innerligt, innerligt ville. Det enda jag faktiskt sa var att jag brukade göra som hon när jag var yngre och det var jobbigt hemma. Lite stelt och nervöst uttryckt, men jag hoppas budskapet jag fram.