Adopterad från Korea

Ser att tråden är relativt gammal, men svarar ändå, om det kan vara till intresse för TS fortfarande.

Fram tills för några år sedan avfärdade jag ganska kategoriskt att adoptionen skulle betyda så mycket i hur jag har blivit. Idag är jag 41 och inser hur oerhört starkt det ändå har påverkat mig. Observera - det är olika för alla och jag kan bara tala för min egen situation.

När jag kom, 6 månader gammal, var adoptivföräldrarna väldigt illa förberedda och man hade nog överlag dålig kunskap om anknytning, separationsproblematik etc. Min mamma var dessutom inte mogen att ta hand om små barn och valde olyckligt nog att skaffa tre stycken med mycket täta mellanrum. Hon har två adopterade och ett biologiskt barn och det skiljer 3 år mellan yngst och äldst. Min bror är också adopterad från Korea, men han var 4 år när han kom. Anknytning funkade aldrig där.

Idag ser jag hur mycket separationsångesten har styrt mina val i livet och hur min mammas föräldraskap påverkat mitt sätt att se på familjebildning. Min önskan att få biologiska barn har avfärdats och bagatelliserats av men mamma som varit livrädd för att jag ska ha uppfattat någon särbehandling i familjen, vilket paradoxalt nog gjort mig väldigt misstänksam i dag - det sker en ganska tydlig särbehandling i vår familj, oss barn emellan, men det är något som alltid bortförklarats med att min syster är yngst och därmed alltid kelgrisen. Idag är jag som sagt mycket skeptisk.

Jag skulle själv aldrig adoptera (börjar ändå bli för gammal), för jag vill ha ett biologiskt barn - vill se hur det skulle se ut...

Vad gäller uppväxt - rasism etc; växte upp i medelklassigt, något lantligt samhälle och utgjorde väl ett av mycket få utomeuropeiska inslag och det var stundtals lite tufft, men inte överdrivet. Värre var rasismen man stött på i vuxen ålder, när man blir betraktad och bemött som importvara från Filippinerna eller Thailand. Det slog mig att om jag skulle vända mig till en dejtingsajt, skulle det bli väldigt jobbigt att värja sig mot alla som vill ha en orientalisk docka som inte fördärvats av västerländsk feminism....

Jo, men det är något som i många familjer med både bio och adoptivbarn är ett big no-no att erkänna. I vårt fall var det så att anknytning skedde mellan mig och mamma, men inte mellan min bror och henne. Han var några år gammal när han kom, vilket självklart spelar roll. Jag tror mamma och många i hennes situation förnekar att de känner olika inför sina barn, eftersom hon ju valt att adoptera och det nästan förväntas av henne att hon ska känna olika inför biobarn jfrt med adoptivbarn.

Ursäkta att svar dröjt.

Min bror fick nyligen barn själv och säger att först nu förstår han vad anknytning och föräldraskap handlar om - han hade inte ens tänkt i termerna anknytning tidigare, men har varit sval inför tanken på barn och helt avog tanke på adoption.

Jag tvivlar inte alls på att mamma älskar mig och min bror, men inte på samma sätt som vår syster och det är något som är väldigt svårt att prata om.

Nä, man behöver inte prata om allt, men när det är hon som hela tiden drar upp frågor som har med detta att göra, så blir det lite jobbigt när vissa saker inte får nämnas och om de nämns så avfärdas mina synpunkter. Jag tycker mig inte ha problem med att knyta an till människor, men min bror har definitivt haft det och har därför varit ängslig inför att få barn. Vad gäller min mor så är det hon som ofta undrar över vår relation och över varför min bror säger si eller så och när hon frågar mig, så är det tydligt att hon väl egentligen inte vill höra svaret.

Kan jag skicka direktmeddelande till dig? Jag har signatur MF1972.