Ensamkommande flyktingbarn

Det är ju en bedömning som de gör som är helt individuell, så i ditt fall bör du prata med de som beslutar om saken istället.

Socakten är gallrad för fem år sen så den finns inte kvar.

Oj, är det sant???
Vore en enorm lättnad om detta är sant då det hela tiden tyngt mig.
Jag inser ju att det alltid kommer finnas folk som anser "ingen rök utan eld" och trots att både jag och min dotter (och den person som befann sig i samma rum som oss och såg en vanlig mor-dotter-dispyt) alla tre nekat till att det var barnmisshandel.  

Tror att soc bara sparar sånt i några år, 5 har jag för mig. Har själv varit inblandad i soc när jag var yngre och dom sa att det försvinner ur deras register efter några år.

Japp, jag ljuger inte . Gallras fem år efter att akten stängts.

Prova att vara god man åt en ungdom i ett år eller så först. Dessa ungdomar har en blandproblematik som inte är helt enkel att hjälpa dem med.

Och ibland har de ingen "problematik" alls utan kan vara väldigt resursstarka. Förslaget om god man var dock bra.

Har haft flera ungdomar och jag håller med de är väldigt resursstarka men de mår dåligt på ett eller annat sätt. Man ska inte ta ett uppdrag av Detta slag med tron att man ska få en go och glad son.

Har du haft flyktingungdomar?

Jag har hört att det är jättestor skillnad på afganska och somaliska pojkar och blivit avrådd att ta någon från Somalia.  Kanske finns det andra länder som är "bra" eller "dåliga"?

Jag är väldigt resursstark själv och har en dotter med ett dolt handikapp som jag fått ta många strider för, både inom skolans värld och inom sjukvården (bl a medfödd missbildning i nacken som de höll på att missa.)  

Jag tror mig om att kunna vara till stöd och hjälp för en ung person som kommer till vårt land utan sina släktingar och vänner. Det finns plats i huset och det är nära till friluftsområde (utanför knuten) för den som vill ta långa skogspromenader eller jogga och det är samtidigt rätt nära till centrala stan med allt vad det innebär av skola och fritidsaktiviteter.
Jag har varit utbytesstudent och vet lite om hur det är att som 17-åring komma till en ny familj och allt annat nytt. Känslan man har av att inte riktigt veta om man är tillräckligt snäll och väluppfostrad för att inte bli utkastad från familjen. Det var på den tiden då det var i princip omöjligt att ha direktkontakt med familjen hemma i Sverige för det var alldeles för dyrt att ringa. Brev var enda möjligheten. Jag tänker att jag kan ta med mig lite av den känslan för att försöka förstå hur det är att komma hit till Sverige alldeles ensam.   

Jag räknar förstås med att ha kontakt med andra familjehem och utbyta erfarenheter. Jag har redan börjat fråga ut min väninna om allt möjligt och givetvis har det inte bara varit en dans på rosor, men hon har precis fått en ny pojke som flyttat in hos henne och hittills går det bra (har bara gått några veckor). Han är 16 år och en normal, aktiv pojke som gillar fotboll och tjejer   Han pluggar svenska och tanken är att han ska testas för att börja gymnasiet i höst om allt går bra. 

Den förste pojken hon hade hos sig är nu en bit över 20 och klarar sig alldeles utmärkt med eget boende och jobb och hälsar på med jämna mellanrum.

Ni som har haft ungdomar hos er - speciellt då flyktingbarn - kan ni ge mig tips och råd? Vad har ni gjort rätt, vad har ni gjort fel? Vad skulle ni ändrat på om ni kunnat gå tillbaka i tiden? Etc...   Jag vill verkligen veta vad jag ger mig in på.     

Jag känner nog att jag skulle vilja ta ett sånt här uppdrag för att försöka göra allt för att han ska bli en go och glad - kanske inte son (det är upp till honom att bestämma om han kan släppa mig "inpå livet" så mycket) - ung människa som kan börja om här i Sverige och få ett bra liv.

Lite grann som ett projekt, fast med känslor och engagemang (livslångt om kemin stämmer mellan oss) med i spelet.