Anonym (personal) skrev 2013-02-10 09:00:30 följande:
Jag har arbetat på boende för ensamkommande flyktingbarn och håller inte med att man ska undvika att ta en somalisk ungdom. På många sätt är det lättare att hantera de somaliska ungdomarna eftersom de ofta kan bra engelska, har gått mycket i skolan så de kan oftast läsa och skriva redan och även i övrigt så upplever jag inte alls att de skulle vara jobbigare än afghanerna. Bland afghanerna så är språksvårigheterna ett problem. Ett fåtal av de som kommer kan engelska, och många av dom har aldrig gått i skolan och kan inte ens skriva sitt namn.
Alla ungdomarna på vårt boende var väldigt resursstarka och lärde sig snabbt svenska och de sociala koderna. Problem i form av dåligt mående kom i perioder tyckte jag. Vissa mådde som sämst under tiden som migrationsverket utredde om de skulle få stanna eller ej. Många flippade ut ett par månader efter att de fått uppehållstillstånd, efter att de varit i Sverige ca 1 år. Orsakerna till detta var många. Vissa hade posttraumatisk stress, vissa saknade familjen som var kvar i hemlandet, och vissa var frustrerade över att det var så svårt att bli en av det svenska samhället att de istället revolterade.
Jag kan också säga att det var problematiskt när det gällde tjejer som dessa ungdomar valde att dejta. De kommer från en helt annan kultur, med en helt annan kvinnosyn. De är inte vana vid att man t.ex kan umgås tjej och kille på det sätt som ungdomar gör i Sverige. Jag upplevde att många av killarna hade svårt att se var gränsen gick. De kunde inte längre utgå från det som de hade med sig från sitt hemland, så de var väldigt vilse. Det ledde tyvärr till att ett par av ungdomarna gick för långt och gjorde saker som kunde klassas som övergrepp. De behöver MYCKET vägledning. Självskadebeteende är också väldigt vanligt inom denna grupp, men även utåtagerande beteende av alla dess slag. Deras dåliga mående är på en helt annan nivå än de flesta ungdomar som växt upp i Sverige. Så förberedd dig på detta, för det kan bli otroligt tufft.
Sen är det inte alltid som man tror med dessa ungdomar... De allra flesta av de ungdomar som jag kommit i kontakt med har varit äldre än vad de uppgett till Migrationsverket. Detta vet jag eftersom att de själv erkänt det när de fått förtroende för personalen. En 16åring kan mycket väl vara en 20åring. De flesta av afghanerna har fått uppehållstillstånd pga situationen i Afghanistan, men i själva verket har de aldrig ens varit i landet eftersom de är födda och uppväxta i Iran. Och många av dom har också familjen kvar i Iran, och väntar på att få hit dom efter att de själva fått uppehållstillstånd. Så om du tar in en ungdom så får du vara beredd på att du kanske "förlorar" hen om familjen kommer till Sverige sen.
Nu har jag mest skrivit om mina erfarenhet av killar som kommit som ensamkommande, men det kommer tjejer också (oftast från Somalia, har inte stött på några ensamkommande tjejer från Afghanistan). De få tjejer vi haft på vårat boende har varit starka, tuffa tjejer som också varit lite utåtagerande och "trotsiga". Men alla är individer såklart, jag vill bara att du ska vara förberedd på att det kanske inte alls blir så roligt och lätt som man kanske inbillar sig. För detta är som sagt något helt annat än att uppfostra ett barn som är fött och uppväxt i Sverige.
Tack för ditt långa och informativa svar.
Att det är svårt och jobbigt att vara familjehem är något jag räknar med.
Rent generellt tycker jag mycket om barn och ungdomar och särskilt de som är lite annorlunda, dvs jag är ingen som "faller" för charmen hos skolans populäraste tjej/kille, utan tycker istället att det är den som går sin egen väg och kanske verkar lite udda som är mest intressant.
Att vara familjehem för en ensamkommande flyktingungdom ser jag som en tuff utmaning, men också en chans för mig själv att få göra denna unga persons start i vårt land till en så bra upplevelse som möjligt.
Att hens familj kommer hit så småningom ser jag som bara positivt. Nackdelen med att vara familjhem för ett barn med svenska föräldrar är ju att risken alltid finns att de får hem sitt barn och då står man där med alla sina känslor för barnet och inga rättigheter att ens ha kontakt.
Med ett flyktingbarn så är barnet först och främst förmodligen äldre och i vart fall så resursstarkt (förmodligen) att det själv bestämmer var det vill bo och vem hen vill ha kontakt med.
En idealsituation är ju att hens familj kommer hit och att kemin stämmer med dem också så att kontakten kan fortsätta med hela familjen. De behöver ju också mycket stöd, tips och råd i ett nytt land.
I min hemstad bor det många invandrare så att hitta ungdomar från sitt hemland blir nog inga problem. Visst finns det risk för kriminalitet etc, men å andra sidan så ger jag inte upp i första taget, samtidigt som jag har tydliga regler i hemmet som måste följas. Inga konstigheter, men i huvudsak regler som går ut på att nojjiga mamma måste få reda på var hen befinner sig/när hen kommer hem för att inte oroa sig. Inte så att jag spionerar på min dotter men med mobil kan man snabbt skicka ett sms och meddela att man blir sen, etc.
Intressant det du skriver om att många egentligen bott i Iran. Jag har en fd granne från Iran. Hon är en väldigt drivande kvinna med eget företag. Hon skulle ju faktiskt kunna bli en bra förebild för en ung man uppvuxen i Iran, dvs hennes söner kanske också skulle kunna träffa honom och visa på hur bra det är om även kvinnor aktiverar sig utanför hemmet på alla sätt (hon är fd politiker t ex).
Rådet om att först bli God Man är jättebra. Det blir säkert så att jag först börjar med det för att lära mig mer om den problematik som finns samtidigt som jag söker mer information bland de som har egen erfarenhet av ensammandekommande flyktingar.
Han pluggar svenska och tanken är att han ska testas för att börja gymnasiet i höst om allt går bra. 
