Tvångstankar? Skrämmande och jobbigt

Ja jag hade också problem med tvångstankar och -handlingar. Fast inte gällande samma saker som du då. Men jag kan se framför mig hur jag skadar någon eller någon skadas i en bilolycka eller dylikt om och om igen. De tankarna leder inte till att jag vill utföra några onda handlingar utan handlar väl snarare om att jag inte vill göra det.

Så har jag räknetvång och lite ritualer och så.

Skjuka grejer helt klart, får du nån hjälp? Sånt går att komma över tror jag, hade ticks och ritualer när jag var liten upp till tonåren. Nu är allt borta men jag kan forfarande komma på mig själv ibland vilja göra en tvångsmässig handling men gör det inte för jag får en känsla av att det inte är så viktigt. Har inte haft så grova grejer poppa upp i huvudet som ni har men jag tror det är samma princip av problem och det enda sättet är att skapa en vana/mening till dig själv som säger typ det gör inget/det spelar ingen roll, äh skit i det, oviktigt!
Försök tänka på nåt annat, det är svårast att bryta i början och du kommer falla tillbaka men när du väl börjar bli av med lite så rullar det på av sig själv till slut. Du kan aldrig bli av med det helt man du kan lära dig att hantera det och göra det till en väldig liten sak som efter ett tag knappt visar sig alls. Testa börja med nån sport, det hjälpte mig tror jag. good luck rock on :D

Man kan ju ha hjärnspöken och det är hjärnan som spelar spratt med dig. Det är ångestframkallande för att man tänker hur kan detta hända är det fel på mig osv...
Men jag vill bara säga detta, om jag skulle haft tankar eller bilder att jag skadade någon annan eller mig själv skulle jag prata med nån om det, vem som helst, bara du för prata ut skiten. Om det absolut inte fanns en enda att prata med (vilket jag finner väldigt osannolikt) skulle jag prata högt för mig själv :D hellre det än att gå och nojja in sig i sitt eget huvud. För din egen hjärna kan ställa till med en hel del om du inte säger till den att hålla käften (rent ut sagt)

Internet är ju bra, samma här glad för att det finns, men å andra sidan kan man ju tänka om inte internet hade funnits så hade människor pratat om livet med varandra istället, som man alltid har gjort, sen urminnes tider. En präst jag känner kallar det "den mänskliga konversationen" eller typ nåt sånt hehe kommer inte ihåg exakt va han sa. Amen :P

Ärligt talat om du inte kan övervinna dina hjärnspöken på egen hand så sök dig utåt och be om hjälp. Att inte konfrontera dina tankar utan bara trycka bort dom är inte bra och är inte rätt sätt att hanskas med detta problemet. Det enda som händer då är dom kommer tillbaka med dubbel kraft senare.

Intressant sånt här ändå på nåt sätt för man kan ju tänka att din kropp eller hjärna försöker säga dig något. Kanske något som du kan vända till din fördel om du vågar utmana dom. Den prästen jag känner han menar att det är där "kraften" ligger, i dom känslorna/tankarna. Om du vågar konfrontera dom så kan det bli en belöning. Jag brukade få sjukt starka panikångest attacker, trodde att jag skulle dö och ibland trodde jag tom att jag dog. Helt svart för ögonen och allt... Efter ett tag så blev jag så trött på att tro att jag skulle dö så jag sa till mig själv, skit samma dö då, jag bryr mig inte. Kommer inte ihåg exakt men nåt i den stilen.... Blev en lång historia nu men det var början av lösningen för mig iaf för efter det så blev attackerna töntigare och töntigare. Till slut planade dom ut helt. Detta gjorde jag på egen hand utan några mediciner eller nåt annat hjälpmedel som skulle kunna få mig att glömma och slippa konfrontera.

Jag konfronterade mina hjärnspöken och det har gett mig starkare tro på mig själv och jag har blivit mer mänsklig och ödmjuk, vuxen... Kan bara säga att det har gjort mig gott och ångrar det inte en sekund. Jag kan inte säga att jag aldrig mera kommer att uppleva dessa problem, eller att dom skulle komma tillbaka i framtiden. Men det skrämmer mig inte.

Lycka till nu... No fear!! ...och glöm inte å andas :=)

Har faktiskt ingen att prata med, har sagt upp kontakten med alla mina "vänner" då de har behandlat mig somskit allihop och jag har fått nog. 
Har en tid på psyk den 18e, men jag känner att det är lika bra att ställa in då det är en ny , och vi inte kommer komma nånvart på länge.

Kaos just nu där jag befinner mig, blir anklagad för en massa saker som inte stämmer , och jag fick hindra mig från att ta kniven som låg bredvid mig och gå fram och hugga ner min mamma.
Jag orkar fan inte med detta mer , finns ingenstans att vända sig heller känns det som.
Jag är för frisk för de sjuka, och för sjuk för de friska. 

Så kan jag också se framför mig hur jag misshandlar folk och så när jag blir sur (eller i synnerhet efteråt, när jag går och tänker på situationen som gjort mig upprörd) men jag är i alla fall aldrig rädd för att jag skall göra något våldsamt även om jag tänker så. Jag vet ju att det har med tvångssyndromet att göra.

Jag drabbas också av tvångstankar med jämna mellanrum, exempelvis att jag måste göra det och det annars kommer den och den dö inom snar framtid. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag tror att KBT skulle kunna hjälpa (om man bara tog sig i kragen och kontaktade någon).