Jag vet inte vart jag har min svärmor
Hej allihopa.
Jag har ett litet problem. Jag har varit ihop med min fästman i snart tre år. Vi har det jätte bra och jag älskar honom mer än allt annat. Han är så snäll och underbar mot mig. Jag kan verkligen inte se mig utan honom men en period hade vi det jätte problematiskt. Anledningen var att jag mådde riktigt dåligt. Jag studerar juristprogrammet och jag hade precis börjat min utbildning. Hade så oerhört mycket prestationsångest. Det var helt enkelt en hel annan värld. Min ångest gick ibland ut på min fästman. Käkade även p-piller som gjorde mig riktigt galen.
Förra sommarne var mina svärföräldrar hos mig. Jag hade verkligen sett fram emot o ha dom där. Jag hade handlat, köpt nya bestick och bokat massa evenemang för att se till att de hade så roligt som möjligt uppe i Stockholm. Jag hade verkligen engagerad mig för jag är väldigt gästvänlig och jag bryr mig verkligen om mina nära och kära.
En av dessa dagar var de värsta jag varit med om. Jag har aldrig varit så ledsen. Det började med att jag och min svärfar tjafsade. Vi pratade om barn, uppfostran och matvanor. Eftersom jag har en bror som är väldigt tjock på bara 10 år blev det väldigt personligt för mig. Jag sa då att jag kommer inte låta mina barn äta som dom vill förutom lördagar för jag vet vad de kan resultera i. Liksom titta på min älskade lille bror som jag oroar mig för (pga hans vikt). Hans pappa vände sig mot mig och var så otrevlig i sin röst o sa "Du är helt ofattbar. Du är så impulsiv. Du tror du kan säga hur det kommer vara med dina barn när du inte ens har några. Och det är många många år kvar tills ni har barn.) Jag blev så arg. Jag är tempramentsfull som människa men i o med att det var min svärfar så ville jag inte vara otrevlig på ett sätt jag kan bli, för att det är min älskade fästmans pappa. Jag sa sköt du ditt liv och jag sköter mitt. Jag säger exakt vad jag vill. Passar det inte dig så behöver du inte lyssna. Jag vet att jag inte kommer låta mina barn äta som dom vill i och med att min bror själv är överviktig och jag ser hur de förtär på mig (tagit flera diskussioner med mina föräldrar). Så jag skulle aldrig sätta mitt barn i en sån situation. Dessutom ska inte du komma o tala om för mig när jag ska ha barn. Jag kanske vill ha det imorgon och du kan inte göra ett skit åt detta. Rätt som det var så rann mina tårar nedför mina kinder. Var så ledsen och arg. Han är väldigt lugn och snäll min svärfar. Inte den typen som blir arg men jag vet inte vad som gick in i honom. Han kanske kände sig hotad över hur stark jag är som människa (det säger dom jämt) och att jag verkligen vågar göra allt jag vill göra.
Min svärmor tog sin mans sida så klart. Hon gick på toa och sen höll hon i hans hand som om det var så synd om gubbjäveln. Jag var så arg och ännu argare blev jag när min fästman inte sa ett ord. Hade min pappa tilltalat min fästman på ett sätt som skulle såra honom så skulle jag betona för min far att han kan vara lite försiktig med vad han säger och givetvis säga du bestämmer inte när vi ska ha barn. Detta gjorde inte min fästman. Han tyckte jag är så duktig på att försvara mig så han behövde inte ingripa men jag är fortfarande, än idag, jävligt arg när jag tänker på den här incidenten. Min svärmor har jag typ inte vetat vart jag ska ha sen dess. Det har gått snart ett år men ÄNDÅ så kan ag inte släppa det. Min svärmor ville få med hennes son från Stockholm hem till dom efter att jag o han hade bråkat, o han yttrat sig om hur jag har varit mot honom den senaste tiden sen jag började juristprogrammet. Hans mamma är så neurotisk och hysterisk och så klart tog hon sin sons sida och de tre gaddade ihop sig. Det var fan en mardröm. Vi börja stor bråka jag å min fästman. Han blev på något sätt triggad för hans föräldrar var där och han kände sig starkare, jag vet inte. Min svärmor, kom inte in till mitt rum, en enda sekund o kramade om mig när jag låg o böla där hela natten och hade varit inne på sjukhuset för panikångest, hjärtklappning och andnöd. Alla gånger jag funnits för henne och varit respektfull, älskat henne, och verkligen varit snäll så kom hon inte o sa men gumman hur är det. Hennes utgångspunkt var att få medh ennes son hem så han kunde lämna mig.
Dagen efter så gick hon in o sa att dom skulle åka hem men det var till sin son. O frågade om han skulle med eller stanna. Han sa jag stannar. Det krossade henne totalt. Jag förstår att hon blir ledsen om någon sårar hennes son, det hade jag ju med blivit men vad jag blir mest arg över är att hon lyssnade på hans version bara. Min mor skulle aldrig göra så mot min fästman och jag tror knappast min svärmor skulle uppskatta att någon gjorde så mot hennes dotter. Dom åkte och hon mådde riktigt dåligt. Vi bråkade över telefon jag å min svärmor. Hon höll på o smsa med henens son om hur det gick o så. Snälla jag är la ingen troublemaker eller mördare. Vad fan skulle jag göra mot hennes son? Ja bad min fästman att skriva till henne att sköta sitt o vi vårat. Hon har inget med vårt liv att göra. När ja pratade med henne i telefon o undrade va hon ville så var hon full. Min svärmor dricker när hon mår dåligt. Jag tror hon har ett alkoholproblem som hon blundar för. Jag bad henne då att dra åt helvetet och låta oss sköta våra egna problem utan att hon lägger näsan i blöt. Jag sa även till henne att ta hand om hennes omyndiga dotter som knarkar istället för att lägga sig i sin äldsta sons liv, tack. Hon la då på i mitt ansikte.
Efter ett tag efter incidenten (mådde så jävla dåligt) så såg jag hur min fästman hade det och det var inte bra. Han var så nere. Han knappt åt eller gjorde annat men han ville inte lämna mig. Han ville ge det en chans. Jag bad om ursäkt men jag stod för det jag sa beträffande incidenten med hans far o tyckte att hans far var väl tuff när han sa så. Jag har så mycket stolthet jag inte skulle svälja för någon men när jag såg hur dåligt min fästman mådde så var min kärlek för honom större min min själv stolthet. Jag, gjorde något, jag aldrig trodde var möjligt, jag ringde och tog initiativet för att lösa konflikten med hans mor. Jag bad om ursäkt för att jag svor åt henne och kallade henne för alkoholist men jag stod upp för det jag hade sagt.
Första gången efter incidenten vi sågs var falskt och konstigt. Men jag gjorde mitt bästa för min älsklings skull. För jag ska gifta mig med honom o älska honom. Hans familj är inte viktig för mig som han är. Jag vill bara vara med honom, älska honom och behandla honom väl. Idag har jag bra kontakt med hans familj men det är för att jag inte vill min fästman ska hamna emellan oss. Jag kan förstå att det förtär på en. Jag vill verkligen inte han mår dåligt o jag vill se honom lycklig och glad. Jag vill inte vara den svärdottern som hindrar deras son från att träffa dom vilket jag skulle kunna göra. Han har sagt att han väljer mig före dom och dom betyder inte lika mycket som jag gör för honom o det känns jätte bra men jag vill ändå inte låta honom bryta kontakten med dom. Han skulle inte må så bra innerst inne.
Så efter denna incidenten så har jag haft så svårt för att veta vart jag har min svärmor. Min svärfar tänker jag väl inte så mycket på så egentligen men just min svärmor. För ett tag vi prata så sa hon till mig att hon älskar mig något fruktansvärt mycket och hon är sååå lycklig över att hennes son har träffat mig och att han har ändrats väldigt mycket o att han har åstadkommit mycket i livet tack vare mig (t.ex. pushat honom till att göra högskoleprovet, ordnat jobb åt honom, hjälpt honom renovera sin lägenhet och sälja den, ge honom självförtroende, fått honom börja dansa något hon trodde han aldrig skulle göra, står upp mer för sig själv och säger verkligen va han tycker) sidor hon helt enkelt inte sett av honom tidigare. Enligt henne är hon så lycklig över att jag finns i hans liv. Men problemet är att det inte känns genuint när hon säger så. Jag vet inte om jag kan lita på det. Jag älskar min svärmor. Hon kan vara så underbar men hon är även falsk så jag passar mig för henne. Men innerst inne så tror jag inte hon har några onda avsikter mot hennes barn eller svärdöttrar eller son. Hon hatar dock sin svärson för honom snackar hon alltid om men det kan jag förstå. (nu vill ja inte dra hans historia)
Vad ska jag göra? Jag har inte riktigt släppt problemet. Det är inte det att jag tänker på det dagligen men ibland kan det komma tillbaka i huvudet på mig o jag blir lack. Min svärmor har även tagit ångest tabletter i många många år och har blivit misshandlat när hon var yngre av en pojkvän hon hade. Så hon har inte haft det helt lätt kanske. Jag vet inte vad hennes ångest baserar sig på. Jag har inte velat fråga riktigt. Men hon är så go och rar. Hon vill alla väl. Jag ser många sidor av mig själv i henne i framtiden. Jag älskar henne men jag vet inte vart jag har henne. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna.. jag vet inte om det positiva som kommer ur hennes mun är sanning. Jag vet ingenting och att inte veta gör mig tokig.
Alla svar uppskattas.