min mamma är gravid

har ju redan två små syskon och hon har ändå alltid tid för mig. Det jag menar att magen är ivägen är att det är svårare att krama henne osv

men det är ju bara tillfälligt, du gör inte illa henne (så länge hon inte säger aj, men det kan ju vem som helst göra oavsett gravid eller inte) och det är ju för en bra sak, ditt nya syskon

i din trådstart så skriver du många saker som du har sagt till henne om magen, med särskild betoning på vikt och storlek
och du skriver att du har en ätstörning

kan det inte vara så att du själv kanske är rädd för att bli tjock? att du förknippar stor mage med något dåligt, farligt
och att du är "rädd" för hennes mage och att storleken och "fettet" är i vägen?
kanske är du rädd för att det är farligt för henne, att hon ska bli sjuk eller liknande..

jag utger mig inte för att veta, men din text ger ledtrådar till vad du kanske borde tänka på och prata med din mamma om        

nej det är ju inte derför. Säger mest så för att retas :) 

ganska elakt ret isf
mycket hormoner när man är gravid så även om hon skulle fatta skämtet i vanliga fall så kanske hon inte alltid gör det när hon är gravid, och då kan hon bli riktigt ledsen
det är ju därför din styvpappa blev sur, för att han inte vill att du ska råka såra din mamma 
och många gravida uppskattar inte att få tvetydiga eller elaka kommentarer om sin kropp när dom är gravida (inte heller dom som inte är gravida)  
det finns så mycket annat man kan säga till en gravid, än att anmärka och ha åsikter om dens kropp

men om du inte är "rädd" för magen, och du vet att den bara är tillfällig, varför är den då ett sånt "stort" problem?
och hur tycker du det ska lösas?     

Ja men jag tycker ändå inte han har någonting med det att göra. Är inte rädd för magen men när jag kramar min mamma är jag rädd för att hon ska börja gråta. Hon kan typ komma och klappa mig på pannan 

Ts förstå att du kan tycka det känns jobbigt på alla plan just nu! Herregud vilken åldersskillnad, kom folk se dehär som konstigt samt hur mycket kom dehär att förändra min mamma. Mina föräldrar skilde sej och min pappa börja om. Jag ha nu två st syskon där den dena bli 5 nu i feb och den andra bli 3 i mars, kruxet är att jag själv är 26 och väntar mitt egna barn! När jag fick höra att jag skulle bli storasyster igen gick jag i taket! Framförallt vart jag fundersam på varför pappa börja om? När han fick mej och min andra bror (24) va han i te redo alls. Han va själv en 20 årig pojkspoling som inte va torr bakom öronen och har därför inte varit den bästa pappan i min uppväxt. Med mina yngsta syskon är han helt annorlunda!! Visst han är fortfarande min pappa i ett nötskal på vissa saker men han är mycket bättre. När jag var ute på stan med min syster när hon va nyfödd sa en tant att " vilken söt dotter du har" du skulle sätt hennes min nä ja svara att det var min syster. Så ja... Folk kan se de lite konstigt tyvärr, om de inte lyssna och är öppensinnade. Mina syskon växer upp med våra kusinbarn samt mitt eget barn, där dom är moster och morbror och tror att det är kusinerna då alla är jämn gammla. Min mans syskonbarn är 5 år äldre än mina syskon! Aa hur man än vrider och vänder på det är det en otrolig åldersskillnad, men det har även gjort att jag fått två st till älskade syskon, ha fått en lite bättre pappa till dom men även mej. Så det finns både för och nackdelar med detta, men tänk såhär för det gjorde jag. Det är ingen idee att bråka på din mamma och ha stridsyxan i högsta hugg mot henne och barnet. Din mamma kom Alltid va din mamma och det är inte ditt blivande syskons fel att dehär händer...

Du har inte funderat på att din mamma kanske är ledsen för att hon vet hur du mår, och hon vet hur du känner inför mannen som hon älskar och vill dela sitt liv och få barn med? Och för att hon tycker det är jobbigt att lyssna på hur du tilltalar din mammas man? 

Du är 16 år, och då måste man lära sig att visa andra människor respekt och hänsyn.
Du får lov att må dåligt, men du måste oxå ansvara för att må bättre.
Och du får definitivt inte ta ut ditt dåliga mående på andra. Det är inte en rätt du kan ta dig.
Tänk dig in i din mammas mans situation.
Tänk dig någon som du bryr dig om, som du vill hjälpa.. en vän.. Tänk dig sen att den vännen enbart är dum mot dig.
Eller tänk dig in i din mammas situation.
Att behöva lyssna på när hennes barn, som hon älskar, beter sig så illa mot hennes man, som hon älskar.

Jag tror du behöver göra en rejäl reality check och kolla över hur du beter dig..
För ska vi vara krassa?
Det är inte så konstigt att din mamma är ledsen med tanke på hur du beskrivit dig själv i den här tråden.
Det är kanske dags att du tar tag i dig själv, börjar behandla andra i din familj med respekt och vänlighet.. Och börjar fokusera på att må bra... Inte bara för din mammas skull, utan mest för din egen.  

Fick en lillasyster när jag var 19. Det var för 9 år sen. Kommer ihåg hur jobbigt det var att berätta i klassen, gick i 3 på gymnasiet, att jag skulle få syskon, men när jag väl berättade så berättade en tjej till i min klass att hon oxå skulle få syskon :). Jätteroligt! Och min lillasyster är min lilla ögonsten!!

Min mamma var 42 när min lillebror kom, jag var 15, detta var 2002. Har även en syster som e född 93

Jag var 17 när jag fick ett syskon, alla ni som skriver att det blir ens lilla ögonsten bör tänka på att det inte alltid är så det blir. Jag hatade ungen från första början, den var ett "den" för mig, jag tålde inte att h*n var i närheten utav mig och ingen var lyckligare än jag när jag äntligen flyttade hemifrån när jag var 18. Jag har ingen kontakt med det syskonet och har aldrig haft. 

Jag fick även syskon när jag var 5 år och har hatat även h*n från första början och vi har ingen kontakt alls heller.

I mitt fall kan jag nu när jag är 30+ förstå varför det har blivit såhär och det är att min mamma från början skött det hela sjukt dåligt. Hon berättade aldrig att jag skulle få syskon, det fick jag lista ut själv när magen blev tillräckligt stor. Så fort jag fick mitt första syskon så försköt min mamma mig helt, jag var ful dum och äcklig, mitt syskon var höjt till skyarna  genom hela min uppväxt. Jag fick ta all skit. 

Nej jag har ingen kontakt med min mamma heller, hon är en riktigt häxa som förstört större delen utav mitt liv.