Varför är jag så konstig?
Jag kan börja med att berätta att jag är en kvinna i 30 årsålder. Växte upp med bra föräldrar och en bra barndom. I tonåren blev jag deprimerad och fick då börja läkemedelsbehandling mot detta. Inget allvarligt som självmordstankar eller försök, men återkommande ångest och svårigheter med relationer till vänner och killar.
Jag började jobba, träffade min man och sakta men säkert försvann depressionen. Däremot har mina svårigheter med relationer alltid funnits kvar. Jag är väldigt social, förstår sociala koder osv. Har en bra högskoleutbildning och fast anställning.
Problemet är att jag kan vara/är så otroligt barnslig och konstig. Jag mår dåligt om jag inte får min vilja igenom. Vi kan ta ett exempel.
Innan graviditeten hade jag en bra kontakt med min svärmor, väldigt bra. Vi umgicks och hade det jätte bra. Fanns en genuin kärlek från bägge håll. Sedan blev jag med barn...de sista månaderna av min graviditet började jag tycka hon var jättejobbig. Tänkte att det hade nog med min graviditet att göra och att detta skulle släppa när barnet var fött. Tyvärr blev det värre. Jag märker hur jag omedvetet försöker få henne att träffa barnet så lite som möjligt, orkar/vill inte prata med henne när hon väl är här osv. Hon har inte ens gjort mig något.
Det gör mig faktiskt ont att jag inte tycker bättre om henne. Varför blir det såhär?
Det blir så i alla mina relationer mer eller mindre. Att mina känslor för de pendlar så mycket, det kan handla om min man, mamma, arbetskollega osv. Vad gör jag för att få det att bli bättre?