Hur hanterar ni skrik och känslighet?

Låter jobbigt det där och inge kul alls. Har tyvärr inga bra svar som kan hjälpa tror jag. Min dotter är också väldigt temperamentsfull och känslig, och har noll tålamod. Och hon kan skrika och kasta sig när nåt blir jobbigt för henne. I bland bekräftar jag henne och säger nu är du arg/ledsen, det får du vara. I bland sitter jag bara brevid utan att säga nåt, och i bland låter jag henne va helt. Olika beroende på vad som utlöst utbrottet, men det händer ju också att man inte riktigt vet eller förstår varför hon blir så arg/ledsen. Som i morse, då satte jag mig i soffan som vi brukar och tog vällingflaskan (hon ville ha välling) men sen bara blev hon ledsen och sprang till ett hörn och stod o grät, och jag fattade ingentiiiing hihihi, sen gick det bara över och hon sa: Välling... snacka om att man kan bli förvirrad för mindre =O  

Men min dotter har oftast bara kortare perioder i utvecklingen då allt blir mer jobbigt sen kan hon ha perioder som är underbara. Vet inte om det är så för er???  

Önskar det fanns nåt svar till oss, ett facit att gå efter vid utbrottet men vi får väl kämpa på utan :) 

Hej!

Jag har också en känslostark liten kille som nu är 3,5 år. Han har alltid varit sån, redan på BB faktiskt, och jag tror nu att han kommer att fortsätta vara det. Det gäller de postiva känslorna också. 

Det har varit mycket tufft för mig att vänja mig vid detta eftersom jag själv är känslostark. Jag reagerar därför starkt på hans ilska, när han slåss, bits säger elaka saker, skriker, gnäller, gråter hjärtat ur sig osv. Samtidigt är ju stunderna när han säger "Jag älskar dig mamma" eller när man får en lång kram eller när han skiner med hela ansiktet fantastiska. Jag vet ju vem han fått det från mao. :O)

Jag har gråtit mycket för att min energi har tagit slut av att hantera hans känsloyttringar. Jag har också ifrågasatt både mitt eget och min sambos föräldraskap pga detta. De som har barn som inte är så känslostarka har också svårt att förstå detta och jag har fått svar som "man får de barn man förtjänar" vilket inte har gjort att det har känts lättare. 

Men dels har jag börjat vänja mig att vi kommer leva med starka känslor i min familj dels läste jag två böcker av Malin Alvén: Trotsboken och Tagga ner - lagom förälder är bäst. Jag skulle vilja sätta dom här böcker i dina händer. Efter det känner jag att jag är en fantastisk förälder och att min sambo är en toppenpappa. Förstod dels innan och ännu mer efteråt att mycket av min enerigbrist har berott på att jag har haft sånna tvivel på att mitt och min sambos föräldraskap har varit bra eftersom vår son skriker så mycket. Nu när jag känner mig tillräckligt bra är allt lättare, men visst kan jag fortfarande gråta en skvätt om jag tycker lite synd om mig själv efter en tuff dag med för många gränssättningar.

Hoppas så att du får må bra igen! 

Jag tycker det låter som att ni gör allt ni kan och att ni också har en stark liten son vid er sida.     

Jag brukar tänka att när de är så små har de ju inte så många sätt att uttrycka sig på. Och på något sätt måste ju ilskan och besvikelsen ut...

Min är också 20 månader och kan få utbrott t ex av att inte ha den precis nytvättade tjocktröjan på när han äter (vägrar självklart haklapp), fel vantar, får ej välja sos-nummer på mammas jobbmobil, inte äta direkt ur karotterna osv osv. Ca trettio gånger om dagen känns det som.

Jag brukar ta honom i knäet och säga att man blir arg/ledsen whatever när något inte går som man vill, men att det  t ex är jättefarligt att äta gardinkrokar och man kan göra sig väldigt illa i munnen av det. Eller vad det nu var.

Men visst, min man kom springande upp ur källaren i helgen och undrade vad som hade hänt. Han trodde barnet var svårt skadat. Jag hade dock bara tagit av ytterkläderna. Så är det nog i den åldern.

Min äldsta dotter hade sådana utbrott, och det var som värst mellan 18-22 månader ungefär. Det blir lugnare. Försök tänka att han behöver er hjälp för att lära sig förstå och hantera känslorna. Vissa upplever extremt starka och kraftiga känslor, oavsett vilka känslor det rör sig om. De barnen behöver därför också extra mycket förståelse och vägledning för att kunna klara av de starka affekterna.Därför är sådant som ignorera och straffa bland de värsta sakerna man kan göra.

Däremot kan det fungera att "chocka" barnet vilket är vad jag tror att pappan i ert fall lyckas göra, på så sätt kommer de liksom ur den onda cirkeln av allt mer hysteriskt gråt. Sen är det kanske inte det bästa alternativet att chocka genom ilska, jag har tex ibland kunnat sätta igång tvn på hög volym, eller burit ut henne (i famnen) mitt i vintern i iskylan någon minut, på så sätt har man liksom lyckats bryta det. Jag vet inte om det är ett särskilt bra tips, men det var något som fungerade för oss och det kändes ok eftersom jag alltid höll om henne under utbrotten och övergav henne inte. Jag har tex varit med om att föräldrar låser ute sina barn mitt i vintern vilket givetvis inte ens är i närheten av ok. Väldig skillnad att själv stanna kvar ute med barnet än att stänga barnet ute. Ibland kan det räcka att bara byta rum, våning etc. Allt detta handlar enligt mig om att bryta på något sätt, en time out för att komma ur känslor som inte kan stillas.

Angående boktipsen här ovan gillar jag inte alls trotsboken av Alvén eftersom man där utgår ifrån det faktum att allt är trots de talar ju även om separationsfasen som trots. Jag tycker det är fullkomligt felaktig infallsvinkel. Då tycker jag att Jesper Juul har en betydligt bättre utgångspunkt just i ämnet trots där han istället talar om samspelet som den största faktorn, han drar det tom så långt att han talar om föräldern som den trotsande parten, inte barnet.

Dock är det ju extremt viktigt att komma ihåg att detta inte handlar det minsta om någon slags trots! Han är alldeles för liten för det, utan den här perioden kännetecknas av kraftiga affekter och känslor av ilska, frustration, aggression och kanske maktlöshet, otillräcklighet osv. De vill väldigt mycket i den här åldern, man kan sällan göra allt de vill och kan inte heller förmedla det de vill särskilt bra. Det kan göra att barnen får utbrott som föräldrarna inte förstår ett dyft av. Maktlöshet för att inte kunna förmedla det de känner och det de vill. Känns inte rimligt att kalla sådana känsloutbrott för trots! Trots betyder uppstudsighet eller aktivt motstånd mot att tex foga sig. Detta är alltså något helt annat.

För att sammanfatta några enkla tips:
* Trösta. Det är alltid rätt att trösta barn även om de är arga. Studier visar att även arga barn har luckor med jämna mellanrum då ilskan övergår i ledsenhet och då de är mottagliga för tröst, man har sett att barn som blir tröstade lugnar sig snabbare.
* Försök bryta den onda cirkeln om du märker att det bara går runt runt och tröst inte hjälper.
* Försök att undvika att bemöta ilskan med ilska, bemöt ilskan med lugn trygghet istället, det är så man hjälper barnet att komma till sans, inte genom att själv bli arg (såklart).
* Ignorera eller straffa aldrig barnet för att ha känslor, det kan få ödesdigra konsekvenser!

Just ja. Ett till tips TS för det låter ju som att du verkligen försöker allt, men ibland kan det ge motsatt effekt och barnet lugnas inte pga att barnet känner oron och paniken hos dig. Då kan det fungera mycket bättre att sluta försöka så himla mycket. Bara va. Jag vet att jag började vika tvätt några gånger när dottern var sådär. Hon satt alldeles intill på sängen där jag vek, men jag flyttade fokus från henne till något helt annat. Det fungerade förvånansvärt bra!

Angående offentligt så är de förhållandevis lätta att avleda och distrahera när de är så här små (tom min dotter var det) försök göra barnet delaktig i det du gör, var positiv och visa på positiva saker, uppmuntra osv. Om ett utbrott är oundvikligt så gå hellre från situationen, sök er till en plats där ni kan vara i lugn och ro och vänta ut utbrottet. Vår dotter fick utbrott på ikea vid något tillfälle, ett sådant tillfälle då vi inte fattade varför. Gick undan och satt med henne i famnen tills hon fått "skrika ur sig" en stund, sedan försökte vi på nytt och plötsligt är hon lika glad som vanligt igen.

Här vill jag också slå ett slag för trotsboken (även om jag så gott som alltid håller med skogsvitter i sak),
min dotter är envisare än envisast och i den starka utveckligsfasen vid 3 år kändes det som vi ibland höll på att gå under. Att nickande läsa sig genom ett kapitel i trotsboken (bäst passade det kapitlet om de extra envisa barnen, "extra allt"), gav lite styrka åter.

Den kan såklart vara bra att läsa oavsett (jag har ju också läst den) för att få lite olika infallsvinklar men personligen gillar jag inte utgångspunkten de har i boken att alla faser helt enkelt är "trots". Dessutom är det ju en väldig skillnad mellan utbrotten hos en 3-åring (som ju är den klassiska "trotsåldern") och utbrotten hos en 1-åring. Det rör sig ju om helt olika faser i utvecklingen, och helt olika orsaker till beteendet. Även hos de barn som är "extra allt"