Min kille snyltar på mina pengar, hjälp..

Levde i en liknande relation under 12 år - inte fullt så "snyltande" partner - men tecknen utöver det liknar varandra väldigt mycket. Var också alltid den som tjänade mest i relationen. Visserligen bidrog min partner till räkningar och de allmänna hushållskostnaderna i förhållande till sin lön - det var ett krav jag satte upp i början av relationen att vi båda förde över från lönekonton till ett gemensamt räkningskonto där jag själv sedan skötte betalningarna (hade jag inte gjort det misstänker jag att en räkning knappt hade betalts under de 12 åren...)

Utöver de pengarna som gick till räkningar var han expert på att blixtsnabbt göra av med sina pengar på nöjen och hobbies, för att sen förvänta sig att jag skulle bidra med ännu mer från min inkomst för att han skulle kunna fortsätta göra det under resten av månaden. Och vi talar inte om billiga nöjen - hembioutrustning, dyra stereokomponenter, vinflaskor för tusenlappar, sällsynta whiskysorter, elektronik, filmer/tidningar i överflöd, sportbilar, sportutrustning där han helt plötsligt kunde få för sig att han skulle börja bergsklättra och måste köpa en full uppsättning proffsutrustning etc.

Även han började att skaffa sig kreditkort, lån, avbetalningar för saker han köpte - efter ett tag även krediter som jag stod som medsökande för att han ensam inte godkändes som tillräcklig säkerhet. Krediter som jag gick med på att teckna för att jag i förlängningen inte orkade med det ständiga gnället och gnölandet som blev hemmavid i timtal och till långt in på natten om varför det var så farligt med lån och varför vi inte kunde göra som "alla andra gjorde" och våga leva lite. Dumt i perspektiv - men sitter du i den situationen dag ut och dag in och det är vad som krävs för att kunna få några timmars sömn innan du ska upp till ett krävande jobb nästa dag så blir det lätt att du hamnar där även om du innerst inne vet att det är fel.

Kreditkorten började helt plötsligt komma med en maxad faktura där kreditgränsen var uppnådd, plus lite till för att han hunnit göra fler köp innan de tidigare gått igenom och registrerats på kortet och som behövde betalas till fullo nästkommande månad. Brev från diverse kreditföretag och även kronofogde dök upp ibland för att han misskött en betalning -  i vissa fall för att han gömt undan fakturan för att jag inte skulle se och tänkt betala den själv - något som aldrig hände för att han hela tiden glömde eller inte hade pengar. I alldeles för många år hoppade jag in och räddade honom i de situationerna - år som jag idag ångrar att jag ställde upp på det - men mitt inne i cirkusen är det både svårt att se hur djupt inne i träsket du är och orka bryta sig loss från det.

Det tär så oerhört på det egna psyket och välbefinnandet dock. Levde i konstant stress under de här åren - att inte veta vilka räkningar som skulle dyka upp nästa månad, och om det skulle finnas något över efter det att jag rett ut hans excesser drev mig till ett antal sjukskrivningar för att kroppen och psyket helt enkelt kraschade under stressen. Skäms även idag för att vi utåt sett med två bra inkomster (drygt 100.000 brutto i början av 2000-talet) behövde leva mer än halva månaden på kokt pasta med lite smält smör och burkchampinjoner för att det helt enkelt inte fanns pengar kvar på grund av hur han hanterade - eller rättare sagt inte hanterade - ekonomi.

När jag väl orkade sätta ner foten och vi separerade blev jag sittande med personliga skulder på drygt en kvarts miljon, på grund av de krediter där jag inte orkat stå emot tjatandet utan gått med på att vara medlåntagare  - blancolån utan säkerhet, utöver de lån som jag sen fick ta upp på den bostad jag köpte. Tack och lov har jag haft möjlighet att arbeta bort dem - sitter idag endast med bostadslån på ungefär 50% av värdet på den lägenhet jag äger. Ärren från den tiden sitter dock kvar - bland den första fråga jag ställde till nuvarande make var hur han ser på krediter och lån - bränd av det som hände tänker jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin sätta mig i den sitsen igen. Har gjort misstaget en gång och vet priset du får betala för din egen hälsa och sinnesro.

Min personliga reaktion i den situation TS beskriver skulle vara att springa fort, långt och länge och aldrig se tillbaka igen. Men jag vet också hur svårt det är att bryta när man sitter mitt i situationen - för mitt i allt eländet så finns ju ändå något hos den partner du har som du älskar och som du så gärna vill ha kvar. Det är dock så oerhört svårt för någon att ändra sitt beteende i förhållande till pengar. Om han inte är beredd att göra den förändring som krävs, sannolikt med hjälp av psykolog/KBT för att reda ut sitt eget förhållande till hur han spenderar och varför han gör det så kommer framtiden med största säkerhet bara att se ut som det gör idag, om inte värre.

Sist jag hörde något från honom, vilket nu är lite mer än fyra år sen, så levde han fortfarande på samma sätt och hade träffat en ny kvinna som var höginkomsttagare (privatpraktiserande läkare). Fick aldrig möjlighet att prata enskilt med henne och har i dagsläget inga kontaktuppgifter - väljer att så långt som möjligt undvika kontakt eftersom jag mår fysiskt dåligt av att träffa honom.

Sannolikt lever hon under liknande omständigheter som jag gjorde, om hon inte orkat säga ifrån mycket tidigare, vilket jag för hennes skull hoppas. Han var (och är) en stor charmör och förutom sitt bristande ekonomiska sinne en otrolig människa, vilket också var anledningen att jag trots allt stannade kvar så många år som jag gjorde.

Visst är det så - även med min bakgrund med ett ekonomiskt oansvarigt ex så har jag ju inte problem med att jag och maken i nuvarande situation lever enbart på min lön + studiebidrag eftersom han vidareutbildar sig för att ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Skillnaden är milsvid mot min tidigare sits eftersom han till skillnad från exet tar sitt ansvar och inte lever över de tillgångar han har  - men visst blir det ju i praktiken att jag står för huvuddelen av kostnaderna för hushållet eftersom min inkomst är många gånger större än studiebidraget.

Läser jag trollets kommentarer rätt så skulle TS reaktion vara OK om hon tjänade betydligt mindre och inte tillhörde kategorin höginkomsttagare - men eftersom hon råkar tillhöra en grupp som genom utbildning och att satsa på sitt yrke lyckats skaffa sig en mycket bra inkomst har hon förverkat sin rätt att ha åsikter om fästmannens något själviska beteende.

Tja - för att göra det väldigt förenklat för trollet.

Problematiken handlar inte om den totala mängden pengar som finns i förhållandet.

Problematiken handlar om att en part (egalt egentligen om det är kvinnan eller mannen) bär det totala ansvaret för hushållets räkningar och dagliga leverne medan den andra parten obehindrat kan lägga hela sin inkomst på helt personliga nöjen och "lyx".

Det är ett problem oavsett om den total inkomsten i förhållandet uppgår till 15.000 eller 150.000 och oavsett vilken part i förhållandet som inte tar sitt ekonomiska ansvar för det gemensamma hushåll man har.

Sen är det till syvende och sist upp till varje enskilt förhållande att avgöra hur mycket man anser att varje part kan/vill/bör arbeta och dra in till den gemensamma ekonomin beroende på vilken nivå man är beredd att lägga sitt leverne. För vissa är det heltidsarbete för båda, för vissa att en är hemmafru/hemmaman, för vissa att båda arbetar deltid, för vissa att en arbetar heltid och den andra deltid.

För de flesta är det också relativt självklart att den part som förvärvsarbetar mindre också lägger en större del av den tillgängliga tid han/hon har på att bidra till hushållet på annat sätt - t ex genom de sysslor som alla hushåll behöver ta hand om som städ/tvätt/matlagning/barnpassning/etc.