6 veckor kvar - vill inte!! Kejsarsnitt?

Hej jag var oxå skit rädd för att födda normalt, men när man väl är där är värkarna sätter igång så jobbar man ihop med värken på nåt sett svårt o förklara men man fixar det, är det ditt första barn, o du har massa hjälp av dom som jobbar på bb, jag har testat både akut snitt och vanligt planerat snitt och det har funkar för mig men jag har ju mera ont efteråt en längre tid, ja tror du fixar detta vännen men även om du bara har sex veckor kvar så begär så mycket samtal du bara kan om du behöver prata av dig, även ja kan stötta dig så gott ja kan om du vill prata av dig kram

Det är jätteviktigt att du pratar med någon professionell om detta, kontakta din bm redan idag så du får gå på samtal. Mycket kan hända på 6 veckor. Jag har tyvärr ingen erfarenhet av förlossningsrädsla. Vad är du rädd för? Om ingen vet om din rädsla kan ju ingen heller hjälpa dej! Stå på dej, hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver!

Jag har en tid till min BM på fredag och har bestämt att ta upp vad jag känner där och då.

Det jobbiga är också att jag känner mig dålig och svag när jag väl säger att jag faktiskt är rädd för att föda, att jag inte ens vill försöka, till och med inför min sambo, som inte alls är av någon nedtryckande eller oförstående natur, men det känns som att jag är sååå dålig som inte vill föda normalt

Det jag i första hand är rädd för är smärtan i sig, jag är smärtkänslig i vanliga fall pga överkänsligt nervsystem, att jag får vårdpersonal som inte respekterar min smärta, men sen är jag också rädd för att vara en dålig föderska, att jag ska spricka och skadas på ett sätt som sätter permanenta skador, ärrbildningar som ska göra ont resten av mitt liv... så mycket kan ju faktiskt hända.

Så många säger att det kan hända men det går säkert bra,... men det är ju inte alls säkert! Det är ju lika stor risk för mig som för alla andra att jag råkar ut för något och jag är inte sams med tanken

Nästa sjuka tanke är,... om jag snittar kommer jag säkert ångra att jag inte ens försökte föda normalt.. att jag ska få skämmas över att vara svag och inte våga, bli jämförd med andra och känna mig dålig.

Ont i själen gör det..

Jag var också livrädd inför min förlossning pga min dåvarande panikångest och tog upp det med min BM. Hon tyckte jag skulle skriva upp allting i ett förlossningsbrev och så bokade hon in mig för att gå o prata med en barnmorska på bb. Fick även titta runt på bb o efter besöket kändes det genast bättre.

När det väl var dags att föda så var jag förberedd på hur det såg ut där och hur dom jobbade osv. Kändes inte alls så hemskt som jag trodde utan jag kunde slappna av. Och eftersom dom hade mitt brev kunde alla som tog hand om mig läsa och förstå hur jag kände det.

Alla var helt underbara och lugna o frågade mig om allt innan dom gjorde nåt.

Innan jag födde mitt barn så var jag inställt på KS. Jag gick i aurorasamtal och trodde verkligen jag skulle bli beviljad ett KS för jag var så otroligt rädd, men den bm sa att jag hade en perfekt kropp för att föda barn! (jag är lång och smal...) Och så här i efterhand så blev jag ju verkligen övertalad till att föda vaginalt. Jag gick resten av graviditeten och kände att äh det här kan ju inte vara så farligt som jag trott, och nästan förträngde att jag skulle föda vaginalt.
Min förlossning blev en total chock. det blev precis så som jag var rädd för att det skulle bli.. att jag inte skulle ha kontroll över smärtan. Jag hade dessutom intalat mig själv att jag inte skulle ha epidural för jag var rädd för att värkarbetet skulle avta och att det skulle bli aktuellt med sugklocka.
Tyvärr mådde jag så illa av lustgasen så jag låg utan bedövning till jag var öppen 8 cm, tills jag inte pallade mer, och då tog jag epidural, vilket var försent, och mina värkar avtog, och mycket riktigt fick jag värkstimulerande Jag slapp dock sugklocka!!
Nu  har det gått flera år sedan jag födde, och det är nu som först jag har "glömt" bort lite av förlossningen.

Jag vill verkligen INTE skrämma dig, men jag vill gärna dela med mig av hur det blev för mig, för jag kände mig lite överkörd och till slut gav jag bara upp tanken om KS och tänkte att "äh detta löser sig" men det var nog inget bra tänk... jag önskar att jag hade övat mer på profylaxandning, och varit mer öppen för smärtlindring...

Om jag får fler barn, är jag ändå öppen för att testa en vaginal förlossning, men denna gång ska jag vara mer förberedd, inte bara läst en bok om förlossning, det hjälpte inte mig, jag visste ändå inte när man var i de olika faserna av förloppet osv...

Mitt råd till dig är att kämpa vidare för KS om det är det du vill ha!! och du kommer inte ångra dig för att du inte fött "vanligt", du är ingen sämre människa av att föda med KS!!
Och väljer du att föda vaginalt, så klarar du det också! Jag lovar men som sagt, var påläst och öva in profylaxandning!

Lycka till!! 

Jag gjorde lite som du inför min första förlossning. Knäppte bort tankarna på den och tänkte att den nog går bra, massor med kvinnor föder ju barn vaginalt och det har ju funkat så det borde inte vara några problem. Men jag var egentligen rädd, riktigt rädd. Och förlossningen blev tyvärr inte så lyckad, den var lång och utdragen och jag blev överraskad av hur ont det gjorde och två olika läkare försökte sätta epidural utan att lyckas och den smärtan var nog värst. :S (Har fortfarande ont om någon trycker på det stället). Till slut blev det ett kejsarsnitt och det kändes enbart som en befrielse. Den här gången har jag blivit beviljad ett planerat snitt och fast det känns som en sjuk lättnad kan jag inte låta bli att känna mig sämst som inte ens vill försöka.. Fast jag vet att jag borde totalskita i vad andra tycker. Om du verkligen känner att du vill ha ett kejsarsnitt så tycker jag att du ska försöka få det. Om man känner att man verkligen vill, tror jag risken att man ska ångra sig i efterhand är liten.

Rädslan gör att man spänner sig och blockerar chanserna att slappna av och följa med i värkarbetet. Det kan försvåra och förlänga förlossningen. Det gör ONT att föda barn men det är också en fantastisk upplevelse. Tala med fin bm, skriv om din rädsla i ett förlossningsbrev, ta reda på vilka smärtlindringsmetoder som finns. Ett väldigt bra förslag var ju att besöka förlossningen. Ta även reda på hur chanserna är att få ks beviljat. Allt detta kan ju ge en känsla av kontroll och det kommer man långt med. Om du går ett ks beviljat är det ändå viktigt att du är förberedd och påläst inför en vaginal förlossning, det kan ju komma igång av sig självt innan och gå snabbt! Alla komplikationer kan ju hända vem som helst men det kan ju likaväl gå smidigt och fantastiskt också. Hoppas verkligen att du får den hjälp och stöttning du behöver för att det ska bli en fin upplevelse hur den lille än kommer ut!

Nu har jag idag varit hos min BM och det kändes SÅ skönt att få ventilera ut detta med henne. Min sambo var med och var verkligen ett sakligt stöd som inte bara klappade mig på huvudet och larvigt häll med mig så att säga utan hjälpte mig uttrycka mig när jag fick svårt för det eftersom han vet min motivering och rädsla inför förlossningen.

Nu ska vi kontakta en aurora-sköterska och komma på samtal om kejsarsnitt och se om det är något som ska beslutas om eller inte.

Hela jag har känt mig mer hel idag, för att jag vågade ta upp det med henne!

Bra jobbat :)

Det är nästan som att läsa om mig själv det här! Jag insåg sent (ännu senare än du) under graviditeten att jag verkligen var livrädd för att föda barn. Alltid varit så, sen lång tid innan jag blev gravid.

På samma sätt som du berättar så förträngde jag denna rädsla, slog alltid bort tanken på förlossning och tänkte att det pga föreliggande moderkaka ändå skulle bli snitt. Hoppades in i det sista att barnet skulle ligga i säte. När det till slut visade sig att det inte fanns några skäl för att inte föda vaginalt, typ vecka 36, insåg jag detta och fick total panik.

Mitt råd till dig, om det nu kan hjälpa, är att fundera ordentligt om du "bara" är rädd och orolig eller om du VERKLIGEN känner att du inte kan föda vaginalt. Utgå inte från någon annan än dig själv för det är du som ska föda fram barnet. Om du kommer fram till att du inte kan föda på annat sätt än genom snitt så är det vad som måste ske. Var på din barnmorska att boka in aurora-samtal snarast. Skriv ner vad du känner på papper i punktform. Insistera på dessa punkter vid samtal. Var inte rätt att leva dig in i förlossnings-situationen och visa känslor vid samtal. Känner du för att gråta, så gråt och visa hur orolig du är.

Jag fick trots att det egentligen var för sent med aurora-kontakt och samtal till slut snitt beviljat. Födde en liten dotter för fyra månader sedan och ALLT GICK SÅ BRA! Hela operationen (för det är trots allt en operation) gick så fantastiskt bra och det var en underbar upplevelse. Jag upplevde verkligen inte att jag hade mycket ont varken direkt efter snittet eller när det skulle läka ihop, man får ju smärtlindring. Alla läkare och sköterskor var supergulliga och omtänksamma. Att få snitt var det bästa som kunde hända min lilla familj, och jag tror att jag hade haft svårt att knyta an till min dotter om jag hade tvingats till en vaginal förlossning som jag upplevt som traumatisk.

Långt inlägg, men jag känner verkligen med dig TS! All lycka till med snittet om det är det som känns rätt för dig, svarar gärna på frågor om det är något du undrar över.