Förlorat en förälder??

Jisses vad jag känner igen mig i Ledsens beskrivning.

Också min pappa försvann för bara två veckor sedan, knappt det. Vi är en stor familj och släkt, det känns skönt någonstans. Många menar att det är en tröst att vi är så många, men det kan ju inte ge oss vår pappa tillbaka, eller min mamma hennes man tillbaka??! Han är ju borta nu, allt för tidigt. Han fick inte leva klart, fick aldrig se något av sina barn gifta sig eller få barnbarn.
Just nu är jag bara så arg över det.
Jag kan acceptera att han var sjuk. Jag kan acceptera att han inte är den som skulle bli 100 år. Men jag kan fan inte acceptera att han skulle försvinna redan!!!

Just nu är jag helt tom. Gråter knappt, tänker väldigt praktiskt på begravning o allt det där.
Men jag är rädd för det som kommer sen, när jag inte tror att han ska komma hem igen. När jag verkligen fattar.
Och det är inte värst för mig, min mamma som är väldigt ung är nu änka.

Hur fan tar man sig igenom det här??