Ignoranta bonustonåringar
Jag sitter här och funderar över hur jag ska hantera min bonustonårsdotter på 17 år som har en attityd som gör mig paff flera gånger om dagen. När mina egna söner växte upp hade jag aldrig såna här problem med dem. Även om de har varit obstinata och hormonstinna periodvis har jag aldrig sett detta ignoranta beteende hos dem.
Hon kan komma hem från skolan och hälsar bara om jag först hälsar på henne. Jag frågar hur hon mår och om allt är bra, och hon svarar "aaa". Kommer en av mina söner in och säger hej, så tittar hon inte ens åt hans håll och än mindre hälsar tillbaka. Sen kan hon få värsta utbrotten och gråta för att "han (min son) iggar henne totalt, och fryser ut henne"....!? Min son fortsätter hälsa och vara trevlig mot henne, men hon fortsätter precis som förr även efter våra samtal. Allt ska kretsa kring henne. Om vi berättar att vi vuxna ska åka på en "vuxenresa" tillsammans skriker hon rakt ut "Över min döda kropp att ni ska, jag ska också följa med!!" Hon är så enormt egofixerad och hormonell trots att hon snart fyller 18 år! Vad gör man? Hur länge håller det här på? Jag själv var rätt labil i tonåren, men jag lugnade ner mig långt före den här åldern som den här lilla prinsessan är i. Det är inte lätt att vara bonusmamma, och nog inte heller bonusdotter. Jag försöker bekräfta henne, men någonstans måste jag sätta en gräns. Några råd?
. Just för att hon inte ska känna sig sidosatt. Det funkar utmärkt (tycker jag), och det är vad även hon signalerar. Det är sen ett par veckor efter som hon stormar ur huset och vrålar att jag tycker att hon är till besvär (?!). Hur jag än försöker, och ibland struntar i att svara upp och vara trevlig är det ändå fel. Ringer sambon hem och frågar hur det är där hemma och jag berättar att hon verkar lite nere...heter det att jag är falsk och skvallrar. Ge mig styrka!! Finns det fler som känner igen sig?