Hypokondri
Hur ska min hälsoångest kunna försvinna när det hela tiden värker någonstans i kroppen?
Jag orkar allvarligt talat inte mer. Dessa kvällar och nätter är ett helvete rent ut sagt.
-
-
Svar på tråden Hypokondri
-
Problemet är inte ATT det värker ock känns i kroppen, problemet är HUR du förhåller dig till symtomen. En hypokondriker (som även jag själv) fokuserar hela sin själ på kroppens signaler, förstorar upp dem, gör dem till något farligt och iom att hjärnan direkt signalerar FARA så förstärks symtomen.
De kroppsliga symtomen är ett sätt för ångesten att kanaliseras. Istället för att ha omkringflytande ångest så har man nåt att fokusera den på.
Man måste bryta sina tankemönster, tänka NEJ!, BORT!, SLUTA!. Inte googla, inte familjeliva, inget som gör att du kan agera ut din ångest genom att avleda den för tillfället.
Möt den! -
Jag behandlas för min hypokondri, men det blir tyvärr inte bättre. Försöker att inte googla eller göra något annat, men när jag ligger där i sängen och försöker sova, och inte ha något som stör mina tankar, så finns det inte så många andra val.Anonym skrev 2013-02-20 17:41:06 följande:Problemet är inte ATT det värker ock känns i kroppen, problemet är HUR du förhåller dig till symtomen. En hypokondriker (som även jag själv) fokuserar hela sin själ på kroppens signaler, förstorar upp dem, gör dem till något farligt och iom att hjärnan direkt signalerar FARA så förstärks symtomen.
De kroppsliga symtomen är ett sätt för ångesten att kanaliseras. Istället för att ha omkringflytande ångest så har man nåt att fokusera den på.
Man måste bryta sina tankemönster, tänka NEJ!, BORT!, SLUTA!. Inte googla, inte familjeliva, inget som gör att du kan agera ut din ångest genom att avleda den för tillfället.
Möt den!
Brukar prata med mig själv när det är som allra värst. Det brukar faktiskt hjälpa ibland, men så börjar det om igen... -
Jag har precis samma! Tror hela tiden jag har en allvarlig sjukdom. Detta har pågått i flera år och varit värre de senaste 3 åren. När jag får symptom går jag och kollar upp det och när det inte är något är jag lugn ett tag men sedan "hittar jag på något nytt". Jag har träffat två kbt-terapeuter på vårdcentralen men dom var helt värdelösa. Ställde så konstiga frågor. Jag har funderat på en "riktig" psykolog men drar mig för det... Är inte alls deprimerad utan det är mer tankar som maler hela tiden... Jag googlar varje dag. Mest handlar det om mig själv men även om barnen...
Kram till alla som kämpar med denna hälsoångest! -
Jag vet hur det känns, mitt problem var att jag var överkänslig för något jag konsumerade varje dag.
Det var koffein, fick attacker ofta.
Läkarna missade det och skicka mig till psyk som gav mig ångest dämpande mediciner.
Om du just dricker drycker innehållande koffein tycker jag att du ska testa en längre period utan. -
Jag förstår dig, jag har också alltid ont någonstans. Jag går i KBT och har brottats med det här i många år nu & det är det värsta som finns.. Jag är konstant rädd & hittar alltid något nytt att oroa mig för. Det låter så lätt att inte googla, tänka på något annat, inte klämma, inte känna.. Det är verkligen en ständig onödig kamp mot sig själv som äter upp dig innifrån. Och sen dessa jäkla kroppsliga symptom på ångest som pågått länge.. Jag är alltid en sekund från att hoppa till eller gråta, har ont i magen, dålig aptit, ont i muskler och nacke, domningar svagheter i kroppen, yrsel och hjärtklappning. Jag vill säga att det beror på ångest men i mitt eget huvud blir allt detta en plankgång mot döden. Jag skulle gärna hitta någon att prata med via mail eller så, för ibland känner man sig helt ensam! Så är någon intresserad av det så hör gärna av er!
förutom min ångest och hypokondri är jag rätt normal :) -
Någon mer som är sjukligt oroliga för att barnen ska få cancer eller annan farlig sjukdom. Jag letar symptom hela tiden och just nu är jag säker på att lilltjejen som fyller 3 på lördag har leukemi. Hon är klumpig och ramlar mycket och har hela knäna fulla med blåmärken. Hon har även små eksem. Häromdagen var det dessutom lite blod i snoret. De här tre sakerna skulle de flesta föräldrar se som helt naturliga: Hon slår sig på knäna hela tiden så inte konstigt att hon får blåmärken. Hon har alltid haft problem med huden och den långa vintern gjorde att hon fick extra mycket torrfläckar (som inte alls ser ut som de röda små prickar de kan få av leukemi pga blödningar under huden). En blodstrimma i snoret när näsan har runnit länge är ju inte heller konstigt. Men jag nästan planerar hennes begravning och tänker inte alls rationellt. Igår grät jag mig till sömns. Jag har tre barn och gått igenom samma sak med alla...många gånger...orkar snart inte mer. utåt märks inget och tror som tur väl är inte att barnen märker något heller. Lilltjejen är världens piggaste och rosigaste tjej, varför kan jag inte bara njuta av mitt liv med tre friska barn!!! Blir tokig snart!
-
Känner igen mig!! Jag trodde att min äldsta dotter hade leukemi. Hon hade blåmärken, vilket hon brukar ha ofta, men det var mer än vanligt. Jag tyckte hon såg blek ut med blått under ögonen(det var vinter och hon är en blekfis). Även hon(som hon aldrig haft förut) fick näsblod. Hon fick tom i båda så att det rann lite. Jag var ju typ SÄKER och tyckte alla andra var knäppa som inte såg alla "tecken". Men självklart var hon frisk. Pratade dessutom med en kompis som är läkare och hon sa att näsblod inte ens ett typiskt symtom, att blåmärkena ser väldigt annorlunda ut och det i 99% av fallen MÄRKS att barnet har leukemi då de är jättetrötta och orkeslösa.Anonym (hypokondrisk mum) skrev 2013-04-26 14:03:37 följande:Någon mer som är sjukligt oroliga för att barnen ska få cancer eller annan farlig sjukdom. Jag letar symptom hela tiden och just nu är jag säker på att lilltjejen som fyller 3 på lördag har leukemi. Hon är klumpig och ramlar mycket och har hela knäna fulla med blåmärken. Hon har även små eksem. Häromdagen var det dessutom lite blod i snoret. De här tre sakerna skulle de flesta föräldrar se som helt naturliga: Hon slår sig på knäna hela tiden så inte konstigt att hon får blåmärken. Hon har alltid haft problem med huden och den långa vintern gjorde att hon fick extra mycket torrfläckar (som inte alls ser ut som de röda små prickar de kan få av leukemi pga blödningar under huden). En blodstrimma i snoret när näsan har runnit länge är ju inte heller konstigt. Men jag nästan planerar hennes begravning och tänker inte alls rationellt. Igår grät jag mig till sömns. Jag har tre barn och gått igenom samma sak med alla...många gånger...orkar snart inte mer. utåt märks inget och tror som tur väl är inte att barnen märker något heller. Lilltjejen är världens piggaste och rosigaste tjej, varför kan jag inte bara njuta av mitt liv med tre friska barn!!! Blir tokig snart!
Så, jag vet vad du känner. Är likadan men... med barnen har jag slutat. Jag är sååå rädd att överföra dessa rädslor till dom. Min man blev jättearg dessutom! Hoppas detta gjorde dig lugnareQ -
Tack för ditt svar! Jag har börjat lugna ner mig och det du skriver gjorde mig ännu lugnare. Hon fyller tre imorgon och det vore ju nästa syndigt om man skulle ägna dagen åt oro istället för att glädjas åt hennes dag! Men tyvärr har det hänt många gånger att min hypokondri förstört för mig...och jag är också ofta orolig för egna symptom. Utåt sett har jag lyckats hålla mig lugn men min man får ta mycket tyvärr :(. Han blir ibland arg och det är egentligen bra, det är som om man vaknar till då! Vi får stötta varandra här inne!McIris skrev 2013-04-26 19:06:44 följande:Känner igen mig!! Jag trodde att min äldsta dotter hade leukemi. Hon hade blåmärken, vilket hon brukar ha ofta, men det var mer än vanligt. Jag tyckte hon såg blek ut med blått under ögonen(det var vinter och hon är en blekfis). Även hon(som hon aldrig haft förut) fick näsblod. Hon fick tom i båda så att det rann lite. Jag var ju typ SÄKER och tyckte alla andra var knäppa som inte såg alla "tecken". Men självklart var hon frisk. Pratade dessutom med en kompis som är läkare och hon sa att näsblod inte ens ett typiskt symtom, att blåmärkena ser väldigt annorlunda ut och det i 99% av fallen MÄRKS att barnet har leukemi då de är jättetrötta och orkeslösa.
Så, jag vet vad du känner. Är likadan men... med barnen har jag slutat. Jag är sååå rädd att överföra dessa rädslor till dom. Min man blev jättearg dessutom! Hoppas detta gjorde dig lugnareQ -
Vad skönt att du är lugnare! Jag får panik när jag tänker på hur mycket tid jag slösar bort på att vara rädd och orolig, Jag kan inte njuta av mitt liv, av mina barn för att jag alltid tänker på nåt symtom som du säger. Min man får också stå ut med mycket, får försäkra mig ofta att jag överdriver och inbillar mig.Anonym (hypokondrisk mum) skrev 2013-04-26 20:32:21 följande:Tack för ditt svar! Jag har börjat lugna ner mig och det du skriver gjorde mig ännu lugnare. Hon fyller tre imorgon och det vore ju nästa syndigt om man skulle ägna dagen åt oro istället för att glädjas åt hennes dag! Men tyvärr har det hänt många gånger att min hypokondri förstört för mig...och jag är också ofta orolig för egna symptom. Utåt sett har jag lyckats hålla mig lugn men min man får ta mycket tyvärr :(. Han blir ibland arg och det är egentligen bra, det är som om man vaknar till då! Vi får stötta varandra här inne!
Jag är ju inte den typen av hypokondriker som springer till läkare, jag vet att det inte hjälper för jag hittar bara annat att oroa mig för, Jag kämpar med att inta googla och inte fokusera, Snart har jag även kommit till en punkt där jag skiter i vilket, jag orkar inte mer...
Jag avgudar mina barn och tänk att inte få leva med dem. Men vad ska man göra, seriöst?