Hyperemesis

Känns bra att veta att man inte är ensam i detta. Jag är gravid i vecka 17 och har mått dåligt sedan vecka 7. Blev inlagd 4 dygn i vecka 10 och fick då medicin och dropp. Lergigan comp och Primperan. Fick då diagnosen Hyperermesis Gravidarum. Jag har sedan dess fått åka in till sjukhuset för dropp 2 gånger till efter att ha haft ketoner i urinet. Har kännt mig lite bättre de senaste dagarna men har drabbats av återfall med kraftiga kräkningar innan så man oroar sig för att det ska komma igen. Hur gör ni med att komma igång med att äta som vanligt igen? Jag har väldigt svårt att äta och dålig aptit. Kan ni jobba? Jag är sjukskriven några veckor till och har varit det sedan 2 månader tillbaka. Kan ni jobba heltid eller halvtid?

Svårt att beskriva för andra hur dåligt man mår när man säger att man är gravid och mår illa och kräks. De flesta mår ju inte så här dåligt och tycker att det är konstigt att man mår så dåligt och så länge. Tar på krafterna både fysiskt och psysiskt.

Känner precis som dig att jag känner mig rädd för att gå upp ur sängen på morgonen för jag vet inte hur jag kommer att må. Tankarna bara kommer med en massa oro. Hur kommer denna dagen bli? Illamåendet sätter sig verkligen på huvudet.

Jag väntar mitt första barn och trodde aldrig att en graviditet kunde vara så här tuff både fysiskt och psysiskt. Alla andra man känner har ju mått så himla bra när de var gravida.Man undrar ju över hur man ska klara av att gå igenom någon mer graviditet. Läst att det är större risk att få detta igen när man haft det tidigare. Hur får ni tiden att gå där hemma? Har ni ert andra bran på dagis under dagarna så att ni får vila?

Förstår er verkligen. Man känner hela tiden att hur ska jag klara detta.Då har jag ändå bara mig och hemmet att ta hand om, inte något barn. Värre för er.  Illamåendet sätter sig på huvudet och man känner sig så begränsad för man vet aldrig när kräkningarna ska komma igen.

Jag har haft tur med barnmorska och läkare och fått längre sjukskrivning. Känner att jag blivit lite bä'ttre men tar fortfarande medicinerna regelbundet och känner starkt illamående och dålig aptit vid måltider. Önskar bara att man skulle få känna sig som vanligt igen, ibland känns det som att jag alltid kommer känna mig så här eftersom jag mått dåligt så länge. Känner oro för att klara mig själv hemma om jag får en riktigt jobbig kräkdag som jag haft mycket av och knappt kan ta mig ur sängen/soffan. Tidigare var min sambo varslad från sitt jobb och var hemma men nu är han iväg och jobbar igen så man känner sig väldigt ensam här hemma.

Känner verkligen igen mig i er alla när ni skriver att ni ligger och spyr och att illamåendet aldrig går över. Känner sig så ensam, nedstämd och känner att man snart inte orkar mer. Detta är verkligen en fruktansvärd sjukdom som sätter sig både fysiskt och psykiskt. Är i vecka 19 och känner redan skräck för att bli gravid en andra gång och bli så här dålig igen. Hur sjukt är inte det?

Arwen du är inte ensam om att känna så här. Vet precis hur du känner. Lämnar inte hemmet utan medicin och kräkpåse. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att nu orkar jag inte mer. Vissa dagar är helt fruktansvärda och man känner sig helt maktlös och ensam.

Så himla hemskt att man ser abort som den sista utvägen för att bli kvitt allt det hemska illamåendet/kräkningarna. Måste vara så himla tufft att ha ett barn att ta hand om när man knappt kan ta hand om sig själv. Förstår att du får dåligt samvete över att din sambo har varit tvungen att vara hemma från jobbet så mycket och hjälpa till. Har känt precis likadant. Har du inte någon Kvinnomottagning i närheten där du kan söka hjälp? De brukar vara mer insatta och vet vad de ska sätta in vid Hyperemesis.

När jag låg inne försökte de få mig att äta vad som helst som jag fick i mig. Vad jag än blev "sugen" på hämtade de till mig, dock så ville jag inte ha något speciellt.