Hyperemesis

Hej, jag har inte läst ngr inlägg i tråden, men vill ändå skriva här... Har själv två hyperemesisgraviditeter bakom mig, med sjukhusvistelse - vätske- och näringsdropp, upprepade gånger vid båda graviditeterna. Vid första grav släppte tyvärr inte illamående förr än sista fyra veckorna, kräkningarna upphörde i samband m förlossningen. De läkemedel jag fick först var primperan och lergigan comp. Slutligen fick jag ondansetron samt esucos (på licens). Det sistnämnda var det enda som hjälpte mig. Under denna grav kunde jag bara få i mig banan och nyponsoppa (i princip). Trots stor oro fick jag en fullt normalviktig tjej utan ngr som helst komplikationer. Vid andra grav släppte illamående och kräkningar i slutet av v. 25. Denna gång fick jag esucos direkt då jag visste vad det rörde sig om vid första kräkningen - att det med all sannolikhet inte var "vanligt" grav.illamående utan just hyperemesis. Inlagd blev jag vid första läkarkontakten i v.5. Denna gång var min oro över läkemedel inte alls lika påtaglig. För att alls klara av grav. fanns inga andra alternativ. Vårt andra barn föddes i v. 41 och vägde 4 190 g, inga komplikationer. Jag inbillar mig kanske, men jag upplever att den mer intensiva behandlingrn jag fick denna andra gång bidrog till att jag fysiskt klarade mig bättre. Jag gick inte ned mig lika mycket. Ett tips jag fick ifrån en annan tjej som lidit utav detta var att ha en kylbag vid dig med det du ev. kan äta men som måste förvaras kallt. Då slipper du ödsla dina krafter på att ta dig till kylen. Jag hade även en termos med dricktempererat vatten så att jag kunde blanda nyponsoppa där jag befann mig - i sängen eller soffan. En annan bra sak som jag hade vid andra grav. var att ha stickor hemma som mäter ketonhalten i urinen. Då behövde jag inte stressa upp mig i "onödan", vare sig för om jag var uttorkad eller om jag var fånig som åkte in till sjukhuset igen. Jag låg på KK i Lund där de tillämpade öppen retur en vecka efter utskr. Jag hoppas verkligen att det släpper för dig snart - det är ju så individuellt! Kämpa på, även om det är klyschigt sagt. Jag gick in i mig själv väldigt mycket - tänkte i princip bara på mig själv och vad jag behövde för att orka med. Min man har stöttat mig ofantligt mycket, det blir ju som ett trauma för ens partner också, men det har vi fått "bearbeta" efteråt. Under graviditeterna var det mina behov som styrde. Om inte, hade vi kanske inte haft våra underbara barn idag... Många kramar till dig - och till eventuellt andra drabbade av detta skit!

Förlåt för långt och rörigt förstainlägg... Vill bara tillägga att maken skötte allt hemma vid andra grav. Jag var tyvärr en totalt frånvarande mor i 25 veckor och de resterande veckorna fram till förlossningen orkade jag absolut ingenting pga foglossning (behövde kryckor för att ta mig runt hemma). Vårt första barn var 23 mån när andra föddes, och hon har inte uppvisat ngr som helst men över min fysiska och mentala frånvaro. Hon är lika delar pappig som mammig!

Arwen77: Kämpa på!! Jag var också så nära att ge upp - hade inte läkarna jag mötte i början av andra graviditeten varit så bra hade jag utan tvekan givit upp. Efter bara ett litet tags hyperemesisillamående mattades den styrka jag trodde mig ha när jag blev gravid. Och då var jag ändå beredd på att jag skulle må skit, baserat på första graviditeten. Jag bad läkarna, upprepade gånger, om att få göra abort en natt då jag kräkte var femte minut. De talade med mig och sade att de inte gör det på natten (då det var nätterna som var jobbigast för mig - kände mig som mest ensam med mitt mående då)...  

Jag önskar att jag kunde göra mer för dig än att skriva här. Jag skickar styrkekramar till dig och önskar att du får kraft att kämpa vidare. Det är hemskt, jag vet. Så hemskt. Försök hitta en plats inom dig dit illamåendet inte kan ta sig - en position i sängen/soffan/va du befinner dig, och stanna i den positionen så länge som möjligt. Försök sedan att hitta en ny. Även om det inte känns så så går tiden! Kämpa! Tänk på att du måste vara en fighter som redan tagit dig dit du är idag, precis nu! 

Kram/Karin  

Jag tänker så mycket på alla er drabbade! Att läsa här är som att kastas tillbaka o minnas precis hur j*****t det var... Serla: Esucos (skall kolla mer noga om en stund, kan ha hetat Escous) var då (2010) tabletter. Asken o bipackssedeln var på spansk text, tror jag. Att medicinen var på licens innebar att läkaren ber läkemedelsverket om dispens eller ngt sådant för att få förskriva den. Esucos var då inte godkänt att ge generellt vid graviditet. Dock var de (KK Lund) väldigt tydliga till mig om att det ändå var ett väl beprövat läkemedel och att de aldrig skulle skriva ut ngt som de trodde kunde vara skadligt för barnet i magen. Till saken hör att alternativet för mig i princip var abort, då jag mådde värre andra gången, dock under en "kortare" tid (25 v.). Generellt: Hoppas att ni har någon som kan föra er talan "mot" sjukvården. Jag är vanligtvis übersjälvständig o vill göra allt själv, men när jag var sjuk följde min man med till läkare och bm och stod upp för mig. Själv hade jag inte orkat. Partnen/mamma/syster/kompis, vem som som Du litar på, som för din talan när du själv inte orkar. Man skall mötas av respekt vid sjukvårdskontakte. Hyperemesis är en jätteallvarlig diagnos. Fysiskt är det jätteilla (har själv tex haft problem m tänder o förslappad magmun efter detta), men det värsta är vad det gör med en psykiskt. Att behöva ligga och fundera på "om det är värt det" samtidigt som man mår så illa att svaret många gånger blir "nej, det kandet inte vara" är katastrofalt, livsfarligt! Tvinga, själv eller med hjälp av någon, sjukvården där ni bor att ta ert tillstånd på största allvar! Styrkekramar till er!/Karin

För att vara pk går det ju utmärkt även att brodern/pappa/svärafar etc föler med, ni fattar... Kramar!

Spy galla över situationen kan vara räddningen ibland - ilska kan vara en nog så stärkande faktor, så "kräk" på bara! Jag ser mig inte som stark på något sätt - jag mer uthärdade en vidrig situation... Det är detta jag menar med att hyperemesis är ett livshotande tillstånd - vården ska ta detta på allvar. Vid nästa vårdkontakt, hänvisa om möjligt till hur reg. Skåne arbetar med kvinnor som lider utav detta. Jag ljuger inte. På kk första grav 08 var jag helt nonchalerad, men andra gången 10 hade ngt hänt - fick veta att de bla bytt chef för kk. Vilken skillnad! Hänvisa - medicinering, psykologkontakt, sjukgymnast (bla akupunktur), mödravården, korrekt sjukskrivning. Alla samverkade. Detta SKA ni kräva! Jag vet vilken fruktansvärd ångest detta är - vår son hade kanske inte funnits om jag inte mött professionella läkare. Det var inte min inre styrka som fixade detta, det var de runt omkring mig (maken, mvc, mvcläkaren samt läkare på sjukhuset) som bar mig den här tiden. Jag önskar att jag kunde göra ngt konkret - du, ngn annan här som behöver. Skriv om ni vill ha kontakt irl så ordnar vi detta! KRAMAR!

Arwen77: jag fick ondansetron vid båda grav, men tog dem bara när jag verkligen, verkligen "behövde", för de fick mig att bli totalt neddrogad. Vill minnas att jag kunde ställa klockan efter dem - 30 min efter intag somnade jag (skönt, visst, men obehagligt. Esucos tog jag som min huvudmedicin. Btw, var noga att ni får ngt som hjälper magen, så att det inte blir ngr onödiga komp. Jag fick Omeprazol, andra jag haft kontakt m som haft hyperemesis har fått losec eller dylikt. Man vill ju inte ha ytterligare ont i magen om det går att undvika!

Arwen77: Det klassiska "man måste vara frisk för att vara sjuk" är sorgligt nog sant i många fall, tror jag. Jag själv hade inte orkat boxa mig fram, men min man orkade. Aldrig att han har tyckt (inte som jag vet, i sådant fall har han hållit detta för sig själv) att jag varit mesig, fjompig, löjlig eller så när det gällt detta. Det har varit 100% stöd från första stund. Det är han som varit "samordnare", tillsammans med bm och läkaren som varit knuten till mvc. Jag har inte gjort mycket. Det är han som ställt kritiska frågor och stått på sig - för min räkning.

Jag skrev ett inlägg här som försvann i hanteringen, men i det nämnde jag en synnerligen otrevlig och oempatisk läkare (fd överläkare på KK Lund). Han sade (när jag skulle få förlängd sjukskrivning) att "han minsann inte skulle sjukskriva sig om han bröt benet", så varför skulle jag då, som bara mådde illa, göra det. Jag kunde kanske ta ut min semester? Hade inte min man varit med vid det mötet vet jag inte hur det hade gått. Jag orkade inte argumentera, men min man gjorde det (jag bara grät). Jag blev sjukskriven en månad till.  

En av de saker jag upplevde som värst var det som du, Arwen77 tar upp, att ingen kan ge något hopp om någon bättring. Folk runt mig sade att jo, efter v 8/12/16/20, då skall du se, då slutar det. Med första slutade det ju inte, jag kräktes ju fram till förlossningen, och ingen fattade någonting. Den enda, enda lilla taktik jag använde mig av var att jag mentalt försökte att sätta en parantes kring denna tid. Jag försökte att inte räkna in den i mitt liv, på något sätt. Jag bara var. Timme för timme, ibland ner på minutnivå, koncentrerade jag mig på att härda ut. Att andas. Tiden gick.

Jag var ledsen och grät. Förbannade det mesta. Jag var så led på att bara ligga. Att dagens variation bestod i att ligga på ena eller andra sidan. Att sitta i vår Klippan-soffa på än det ena hållet, än det andra, och få ont hur jag än satt, eftersom jag redan suttit så mycket.      

Jag fick kontakt med en underbar tjej via hyperemesis.egetforum.se (vet inte om det finns fortfarande, hittar det inte nu). Hon tipsade mig om autogen träning, och det hjälpte mig genom den värsta tiden. Det är en form av mentalt träning när man inte kan göra så mycket annat. Hon är sjukgymnast, så hör med er bm om det finns möjlighet att få träffa en sådan, om ni tycker att det kan vara någonting för er. Det hjälpte mig att fokusera, och än mer gå in i mig själv och härda ut. Trots att vi inte har kontakt precis idag (vi hördes ett tag intensivt per telefon och har även träffats irl) ser jag henne som en av mina närmsta vänner. Hon hjälpte mig när, i princip, ingen annan kunde. Hyperemesis var för mig till stor del en kamp mot det mentala. Fysiskt fick hjälp med mediciner och dropp. Det var psykiskt, mitt mentala tillstånd som tog mest stryk. 

Ingen som inte varit i detta tror jag kan förstå, lika lite som jag kan förstå hur det känns för andra som råkar ut för hemskheter jag inte har någon erfarenhet utav. Gråt, förbanna, var bitter, ömka dig själv men känn inge dåligt samvete för någonting kopplat till detta! Jag önskar Er alla en dräglig natt. Styrkekramar, verkligen

/Karin              

Verkar: Jag har inte samma erfarenhet som du av dropp - jag mådde konstant illa, droppet till trots. Det spelade ingen roll huruvida det var vätske- eller näringsdropp. Illamåendet var det samma.

Jag har ingen insikt i vad man kan "kräva" rent medicinskt. Vet man med sig att någonting fungerar kan man klart framhålla detta vid läkarkontakter. Detta gjorde jag gällande Esucosen. Jag visste att det fungerade för mig enligt min erfarenhet från första graviditeten, så jag "krävde" att få den insatt direkt vid andra. Jag "hoppade över" de klassiska tipsen om att börja med sea band, att äta innan jag går upp på morgonen, postafen och sedan lergigan/lergigan komp, primeran och säkert något jag glömt. Jag startade direkt på Esucos samt Zofran/Ondansetron. Detta var ju någonting jag i princip "krävde", men så klart hade de kunnat neka mig... 

Mina tankar kring detta/Karin