Hyperemesis

Någon som har lust att lite kort sammanfatta vilka mediciner man får idag ?

Jag var gravid senast 09 och fick väldigt dålig hjälp, då slapp jag inläggning, men var sjukskriven i stort sett hela graviditeten och gick bara upp 3kg (gick upp iallafall ).  Har en son från 07 också där jag spydde och mådde illa hela tiden och var sjukskriven sista 6månaderna, men ändå gick upp i vikt.
Nu funderar vi på en till (jag vet att jag inte kan vara riktigt klok !!!, men man förtränger så fort även fast man vet hur illa man mår).

Den här gången skulle jag vilja vara lite mer förberedd och påläst så jag kan komma med lite förslag själv.
Finns det någon mottagning som har någon lite mer kunnig personal på hyperemesis ?
Någon BM eller läkare måste juh kunna  eller ha mer erfarenhet än andra ??

Styrkekramar till er alla !!! 

Mitt har kommit strax efter jag har testat och försvunnit när de kommer ut, med båda, så jag har inga förhoppningar om att en tredje skulle bli annorlunda.

Det känns så respektlöst att de har den inställningen ! Lite lilla gumman jag förstår att det är jobbigt, men ....
Däremot tror jag att det är väldigt få som verkligen förstår hur påfrestande det verkligen är att spy eller "bara" må illa i 9månader.
Jag kommer ihåg i min andra graviditet så blev maken magsjuk, då fick han verkligen en flash av hur det är, fast i 3 dagar eller så....Även om han förstod innan så blev det ett uppvaknande för honom.

Lergigan och Pimperan har jag för mig att jag hade också. Pimperan eftersom de finns som suppar....Kan verkligen inte förstå hur det är tänkt att man ska kunna ta en massa piller, när man kräks konstant. Bara pressen på att inte få spy på 30min tills tabletten tagits upp gör juh att man börjar hulka.....  

Nej, kan inte påstå att jag direkt fått någon hjälp eller förståelse förutom att bli sjukskriven och få recept på mediciner som inte hjälper, men som man ändå inte vågar sluta ta.

Abort har jag aldrig blivit erbjuden, jag hade blivit fruktansvärt arg om någon sagt det till mig !

Med sista barnet mådde jag tillslut så psykiskt dåligt att jag verkligen inte orkade längre när det var runt 2 månader kvar.  Jag ville bli igångsatt så snart som möjligt, men de vägrade göra det pga hyperemesis och att jag mådde så dåligt. "Som tur var" hade jag också foglossning och det var ett ok skäl för igångsättning. Helt sjukt ! De bryr sig inte om att man är helt psykiskt slut och barnet "äter upp mig", men lite foglossning var ok (nog för att foglossning kan vara hemskt också, men min var inte jätte farlig).  

Nu känner jag att jag verkligen måste ha koll på allt innan så jag kan ställa krav och ha koll på vad som verkligen gäller innan, för när jag väl är där kommer jag inte orka.
Så tråkigt bara att det inte verkar finnas så mycket information och forskning kring det.........Ingen verkar direkt bry sig eftersom det är en så begränsad sjukdom (9månader). 

En liten kommentar från mig bara, har tagit kortison med båda barnen för en annan sjukdom, det hjälper inte det minsta mot illamåendet och kräkningarna ! (för mig iallafall, kanske jag ska tillägga)

"Hoppas" på att ansluta till er snart. Konstigt det där med förträngningar, jag vet hur hemskt det kommer bli och kommer säkerligen förbanna mig själv många gånger, ändå på något konstigt sätt hoppas vi på en trea. Efter första sa jag aldrig någonsin i livet att jag utsätter mig för det här igen och efter andra, nu har jag definitivt gjort mitt för Sveriges befolkning. Ändå står jag här igen

knytet nr 2 : Jag blev igångsatt med andra barnet. Däremot vägrade läkaren att sätta igång mig pga hyperemesisen vilket jag var där för, men när jag nämnde att jag även hade lite foglossning så var det ett helt ok skäl till igångsättning. Så ljug om ni måste !

Spännande att läsa om orsaker, jag har alltid trott att det är blodgruppen som gjort mig illamående. Båda barnen annan blodgrupp än mig och eftersom jag mått lika dåligt med både tjej och kille så känns det inte som att hormonerna inverkar. Tycker även att om det är hormoner, så borde "effekten" även sitta i ett tag efter förlossningen, men jag mår bra så fort de kommer ut. 

som en sol : var inte vi gravida samtidigt sist ? Tycker att jag "känner igen" dig

Där lärde jag mig något nytt !
Visste inte att Compen ger hjärtklappning, jag som gått på beta blockerare båda mina graviditeter pga just hjärtklappning ! och ingen har sagt att det kan vara pga dem......

som en sol : april 09 här också
Låter som du har en bra plan ! Du får gärna lägga ut länkar till bra forskning om du hittar / har. Jag försöker också  förbereda mig så gott det går genom att själv hitta "behandlingar" som jag vill testa, eftersom den tidigare vården varit obefintlig......
Vilket landsting hör du till ?

Jag har varit i både Uppsala (första barnet) och Stockholm, men kan inte direkt påstå att något var bättre  än det  andra  

knytet nr 2 : så härligt ! Det kommer gå jätte bra ! Jag var helt överlycklig att de räknade fel på mig, en dag, men sen kom hon ändå inte förrän 37+0

Newbie84 : Mitt har försvunnit så fort de kommit ut båda gångerna !

som en sol : Jag blir helt paff ! Att du tog dig igenom det !!
Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som kom lindrigt undan. Och att du kan tänka dig det igen !
Vet inte vad jag ska säga, förrutom att jag verkligen känner igen mig i din berättelse även om ditt var 100 gånger värre. Känslan att inte bli trodd av läkare och BM, uppgivenheten av att hela tiden få höra att hjälper inte det du redan fått kan vi inte göra något mer för dig, vad vill du att vi ska göra. Håller också med om att det inte alltid är själva kräkandet som är värst utan att konstant ,dygnet runt må illa. Jag beundrar dig verkligen för att du kunde/tvingade dig till att äta, det kunde inte jag och var tvungen att förbereda mig flera dagar innan på vad jag skulle äta, liksom övertyga mig själv att jag skulle klara av att äta det. Vi var hemma mestadels, men skulle vi iväg någonstans var jag tvungen att veta det minst en vecka innan och skulle vi äta borta ville jag veta vad också en vecka innan. Själva stressen att ta sig någonstans (dvs bli skjutsad någonstans i bil) gjorde mig fruktansvärt mycket mer illamående och helt slut efteråt, en "utflykt" (BM besök) per vecka var max.
Jag levde med en hink bredvid mig och det värsta var den andra graviditeten då sonen (1,5år då) också började gå runt med en hink och låtsas kräkas. Det var verkligen fruktansvärt för mig att han påverkades så.