Gravid i Göteborg 2013
Jag blir så ledsen av att läsa era inlägg om männen som inte förstår, bryr sig eller anstränger sig. Det är min största oro med att få barn; att behöva offra allt för att andra parten inte tar sitt ansvar.
Nu har jag en man som hittills varit super, men så har ju inte bebben kommit ut än och vardagen har inte börjat på allvar.
Jag kan ju dock ge er en solskenshistoria; min syster hade sådana problem med nr 1. Hon ringde till mig å grät. Mannen fattade ingenting och gick ut med polarna istället för att avlasta min syster som höll på att gå under av sömnbrist. Efter mycket kämpande och många långa samtal och annat har han förstått vad det innebär att ha barn och tar idag med båda barnen ett mycket större ansvar (om inte hälften så iaf nästan). ð???