Gravid i Göteborg 2013

När jag var gravid med sonen såg jag verkligen fram emot att föda barn. Älskar att se förlossningar på tv, att titta på dokumentärer och att läsa andras historier (det gör jag fortfarande men nu försöker jag tänka bort att det är JAG som ska gå igenom det) så då ville jag verkligen vara med om det. Såg fram emot att kämpa. Sedan blev det planerat kejsarsnitt på grund av att han satt i säte så helt plötsligt fick jag inte vara med om den där häftiga upplevelsen. Jag tyckte att snittet var jobbigt (hade ont länge efteråt) och jag fick höra från alla håll och kanter hur mycket enklare det är med snitt.

Nu när jag var så nära en vaginal förlossning men sedan "slapp undan" så skapades en oro inför det. Jag vet egentligen inte varför det helt plötsligt dök upp men nu är jag verkligen rädd för själva utdrivningsskedet. Jag förstår inte hur man kan pressa ut ett barn. Jag är rädd för att spricka, klippas och sys. Jag är också väldigt orolig för att barnet ska få något men, att det behöver komma ut snabbt men att jag inte vågar krysta ut det... Är rädd för att tappa kontrollen, är rädd för smärtan.

Jag tycker att det är så tråkigt att jag helt plötsligt ändrat inställning till det hela. Jag har alltid sett mig som en stark kvinna och tänkt att jag definitivt klarar av att föda barn men nu är jag osäker. Om någon frågade mig om jag hellre skulle välja snitt så skulle jag nog säga ja, men samtidigt är jag orolig för det med. Där vet jag hur det går till och hur man mår efteråt. Det är lite som att välja mellan pest eller kolera.  Enda skillnaden är att vid ett snitt lägger jag processen i läkarnas händer och det känns tryggt. Då ska jag bara klara av alla nålar och att sedan läka efteråt. Nu när jag pratar med andra om den kommande förlossningen så kallar jag det den eventuella förlossningen, jag vågar inte se framför mig att jag faktiskt ska gå igenom det.

Men fy, vad otäckt Dannii B! Hur mår du nu? Var du ensam i bilen eller var barnen med?

Stort grattis till pojken! Jag tror att det alltid blir lite chockartat att få reda på könet, helt plötsligt så blir det så verkligt alltihop. 

Tråkigt med chefen. Men han kan inte säga upp dig på grund av graviditeten, då måste han komma med en annan anledning...

Vi fick ett foto den här gången, behövde inte betala för det eftersom det var så dåligt. Det står på informationspappret att det kostar en summa per bild (minns inte vad det var, 70 kr?) men sedan beror det nog på vilken barnmorska man träffar. Vid sonens RUL behövde vi bara betala för en bild men vi fick med oss cirka fem stycken. Det var bilder på händer och fötter och i profil m.m. Jättekul!

Vi gjorde 3D/4D-ultraljud sist och vi ska göra det även denna gång. Det är jättekul och spännande! Sist betalade vi 1500 kr och då fick vi med bilder och filmer, det tog cirka 45 minuter. Men nu har de höjt priset (till 1700) så denna gång ska vi bara köpa bilder, det tar då 30 minuter och kostar 1200 kr. Vi går till Emma ultraljudsklinik på Hisingen och vi är jättenöjda. 

Här är deras hemsida:

emmaultraljudsklinik.se/

 

Jag ses gärna! För min del passar det nog bäst att ses en helgdag.

Välkommen MoonFlight!

Skriv gärna in dig i BF-listan som finns uppe i trådstarten.  

Välkommen livsängel! Skriv gärna in dig i BF-listan som finns uppe i trådstarten. 

Jag är också lite nojig över vikten. Sist gick jag upp 16 kilo, vilket är fullt normalt, men jag hade en barnmorska som tyckte om att kommentera att det var alldeles för mycket... Vill inte att det blir mer än 16 kilo denna gång samtidigt som jag har svårt att se framför mig att jag ska tänka på vad jag äter, vill gärna unna mig att äta gott när jag vill. Vill äta glass i vår och sommar! Jag trivdes inte med svullnaden som uppkom i ansiktet och jag tyckte det var jobbigt med de extra kilona efter att sonen kommit ut. Jag hann aldrig gå ned alla kilon, hade 2 kvar och nu har jag ju gått upp en del. För mig tog det ett år att gå ned alla kilon utom 2 men då jobbade jag inte på det... Gick på LCHF i två veckor och så testade jag en pulverdiet i ett dygn men det var det, haha! Efter denna bebis kanske jag måste kämpa mer, vill ju gärna att det ska gå fortare denna gång. Om jag ammar mer nu så går det förmodligen snabbare. 

Får man fråga vad ni har gått upp en så länge? Sist jag var hos barnmorskan hade jag gått upp 5 kilo, jag är nu i vecka 24. Kroppen fungerar helt annorlunda denna gång mot sist så jag vet inte hur det kommer bli nu. Med sonen hade jag vid denna tid gått upp 8 kilo, då gick jag upp de flesta precis i början. Denna gång går det mycket segare men däremot räknar jag med att gå upp mycket i slutet på grund av sommarvärmen, har redan svullnat en hel del.

Det är ju naturligt att gå upp i vikt, som gravid ska man göra det. Jag tror att det mest är en själv som ser förändringen, min man säger att jag bara blivit stor över magen men jag ser att det även hamnat lite extra på andra ställen. Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll om man väger mer än vad man brukar, huvudsaken är ju att man mår bra! Att bli större nu som gravid har jag inte så svårt för, problemet för mig är när bebisen väl är ute. Helt plötsligt ser man att det visst inte bara var en bebis som gjorde att siffrorna på vågen steg.  Men det går att göra något åt det och gör man ingenting så brukar kilona ändå falla av tids nog (så var det för mig sist i alla fall). Man ska nog inte vara så hård mot sig själv! Vi är ju fantastiska som bär på små underverk!

 

Vad säger ni om att ses lördagen den 23 mars? Min man ska vara på jobbet den dagen och jag och Vilgot har ingenting planerat så jag skulle gärna ses för en fika. Ni får gärna komma hem hit till oss! För min del är det skönt att vara hemma hos någon och inte på stan, Vilgot blir så lätt uttråkad där. 

De som gärna vill komma kan ju skriva upp sig här så har vi lite koll på hur många vi blir. 

Fika hos Michaela, 23/3  

Vilgot o Lillpyret (Michaela)

Välkommen solskenstjejen!

Jag har *peppar peppar* klarat mig undan en ny släng av illamående denna graviditet men då jag väntade sonen  var det bara mellan veckorna 20-30 som jag inte mådde illa. Framåt slutet satte det igång igen. Det är ju inte så konstigt egentligen, bebisen trycker ju på så mycket så man blir påverad på alla möjliga vis.  

Vad tråkigt att det inte verkar vara någon som kan komma till mig den 23:e. Om det verkligen inte är någon som kan så byter vi datum. Det är svårt att hitta en dag då alla kan men några ska vi väl lyckas vara.  Kom gärna med förslag på dag!