Vad gör man åt en bekant som härmar ens liv?

men lol. Det är ett hommage. En hyllning!

Tack.

Era bekanta hyllar troligtvis er?

Först vill jag bara säg att ni verkar vara förebilder för dessa personer,vilket ni ska ta vara på... Ni har ett bra förhållande thats it.

För det andra så förstår jag inte varför ni låter deras "jobbiga" beteende ta över ditt humör. antingen har de problem i deras och försöker åstadkommanågot vilket ni inte borde göra till era problem heller så F* that liksom.;)

För det tredje, Säg som det är till dem iställetför att prata skit om dem så hä öppet.

Sedan, är de så pass omtyckta av er att ni skulle vilja chansa o vara ärlig o ta risken att de faktiskt försvinner från era liv eller släpp det o ha era trevliga middagar

Jag o min sambo har likadant, men jag låter inte det röra mitt humör..De går göra deras grejj osv.
Senaste var att de har varit tillsammans i 5år, o jag o min sambo i 2. De andra paret har Aldrig pratat om förlovning barn osv för han tycker inte om det. Så, när jag o min sambo prata om det o förlova oss så ska de nu faktiskt också göra det..För att engligt henne så var vi hennes ideal av förhållanden. Så Ja, vi skaffa katt o de har katt, de vill skaffa hund nu när vi har hund.Hon vill fokusera på familj när hon bara varit för karrier,men jag har psyket för att ha balans i båda.Jag ser detpositivt, att vårt förhållande kan inspirera några andra. :)            

Vi har en i vår bekantskap som är så, men jag tänker att det måste bero på att jag har så bra smak och hon vill vara som mig!

Nu var det ett tag sen tråden var aktiv men jag blev så glad när jag hittade någon som reagerar på samma sätt som mej så jag måste skriva.
Jag förstår precis vad du känner, skillnaden är bara att min efterapande person är en kollega på jobbet istället. Jag vet inte varför jag blir så arg och irriterad men det är dessa känslor som kommer fram.
Denna person tar efter allt möjligt och jag tycker det känns så obehagligt att någon faktiskt observerar så mycket av det jag gör och säger och sedan tar efter det. Det värsta är att jag tror att hon inte själv förstår att det är på det viset. Det gäller hur och var jag lägger saker på kontoret till mina rutiner på lunchen till kläder jag har på mej.
Det mest irriterande är att jag har upptäckt att hon rotar runt på mitt kontor när jag inte är där. Och jag har sett att hon har kopierat och sparat sånt som jag har skrivit men som hon inte har något med att göra.
När hon kommer in på mitt rum ställer hon sig gärna så nära datorn hon bara kan och försöker då läsa på skärmen. Det är väldigt irriterande.
Jag har jobbat med många olika människor på olika platser men aldrig känt så här.

Jag var ut för det för länge sedan. Och jag såg helt enkelt till att den personen fick veta saker jag gjort eller köpt sist. Jag valde att inte berätta saker för henne. När jag köpt nya gardiner fick inte hon se dem förrän butiken slutat sälja dem osv.

Jag försöker också göra på det viset. Men tyvärr hämmar det ju ens sätt att vara. Att jag måste vara på min vakt för vad jag säger och gör. Känns i alla fall skönt att höra att jag inte är ensam. Jag känner mej ibland lite dum att såna här saker blir något som jag går och irriterar mej och blir arg på. 

Stryp informationen om dig och ditt liv till personen ifråga. Ju minder personen vet desto mindre går det att härma dig.

Vad man gör om man är lite halvbegåvad sådär är väl att man tar det som en komplimang? De/hon ser upp till er/dig, på gott och ont.

Min före detta barndomsvän var exakt sådär. Hon skulle härma precis allt. Från mina hobbies, till vad jag gillade o.s.v. Nu i efterhand så antar jag att hon såg upp till mig och ville kanske vara som mig. Men det var ju ändå ganska irriterande att inte kunna ha en egen stil och personlighet. Jag har även ritat sedan barnsben och brukade rita tillsammans med min vän då och då. Allt som ofta så skulle hon härma min stil (när vi tecknade) och kopiera detaljer. När jag väl konfronterade henne så nekade hon alltid, trots det var ganska självklart att hennes teckning såg ut som min.

En "kul" grej var att vi båda hatade smink i tidig tonår, men efter ett tag, så började jag testa att använda kajal lite då och då och började gilla det. Då började hon också, fast jag visste att hon hatade det. Och när man frågade henne ifall hon inte brukade hata smink, så sa hon: "Jag har aldrig hatat smink..." på ett sådär barnsligt sätt. Oftast försökte jag bara ignorera hennes beteende, men ibland kunde det vara störigt.

Hon var även duktig på att "sno" synpynkter från mig. För exempel, vi pratar om något specifikt och jag berättar om en synpunkt, sen kunde hon sno den helt och hållet och säga det till andra som om det var hon som kom med synpunkten först. Sedan sitter man där helt snopet när alla håller med henne.

Jag sa upp bekantskapen för några år sedan, då hon började hänga runt med min familj och sprida lögner om mig. Dock så har jag kollat in hennes Facebook profil då och då. Det lustiga är att hon har ju en pojkvän och hon gör och har gjort allt det som hon innan avskydde. Skaffat tatuering (hon sa att hon aldrig skulle skaffa det, p.g.a. nålskräck), hon lyssnar på en massa hårdrock trots hon hatade det innan och skaffat piercing m.m. Visst, människor förändras hela tiden. Men jag tror att hon har en annan att se upp till/härma nu, hennes pojkvän nämligen, haha.

Tack för förståelse och råd. Ja, det bästa måste vara att inte delge mer än nödvändigt. Men det som är svårare att dölja, att hon tar efter hur jag beter mej eller vad jag har på mej, det får jag försöka ignorera. Annars blir jag nog tokig.  
Det värsta är att jag har så svårt att vara respektfull mot en person som har så lite egen personlighet. Och dessutom är rätt trög i största allmänhet.
Vad gör man för att hantera såna känslor? Och vad gör man för att stå ut?

Jag vet att hon har mycket vänner/bekanta och jag brukar undra om de känner av samma saker eller om det är bara jag.

Typ det roligaste jag läst. Det här kan du ha kul med om du vill. Börja göra konstigare och konstigare saker och se om personen gör likadant. 

Vilken jävla jackpott

Nu har jag ändrat lite på min klädstil, både för att jag hade lust till det men även för att se vad som händer med henne.
Och gissa vad som händer. Då tittar hon på mej. Och jag menar verkligen tittar, uppifrån och ner, hur tydligt som helst. Vad är det för fel på människan?

Så frestande.