Min man har ett barn ....

Våra barn är relativt små, den äldsta är drygt tre och den minsta blir snart 2. Jag var höggravid för snart två år sen när brevet damp ner i postlådan. Så än så länge vet dom inte om storesyskonet. Det tog oss några månader innan vi, eller rättare sagt min man, kontaktade familjerätten. Anledningen var just att vi hade en nyfödd samt ett syskon som inte var mycket äldre än 1 år.  Min man har ju inte direkt hoppat högt av glädje över att helt plötsligt ha ett till barn, även om han är en sån som anser att barn är den absolut största gåvan man kan få. Än så länge har han tyvärr inga känslor för barnet, så på frågan om han tycker det är jobbigt att ha förlorat massa år av barnets liv, så nej, han känner inte så. Han är bara arg på att kvinnan lurat honom. På sätt och vis kan jag hålla med min man. Bestämmer man sig för att lura en man och skaffa ett barn själv borde man ju löpa hela linan ut. Blir det svårt så måste man ju själv lösa det. Vi har bekanta som på ett eller annat sätt är ensamma föräldrar med barn. Bland annat en tjejkompis som valt att åka till Danmark och insiminera sig. Kvinnan bor ca 60 mil från oss och dessutom jobbar vi helger, både min man och jag. Detta resluterar i att vi har en helg ledig tillsammans i månaden. Just nu har vi båda svårt att se hur man överhuvudtaget ska få till en tid att träffas? Och utöver detta försöka upprätta en relation? Kvinnan och min man försökte att maila varandra under en period men det slutade med att dom blev osams. Nu går allt via familjerätten. Självklart betalar min man underhåll och vi har inga jättedåliga inkomster, min man och jag. När min man ifrågasatte kvinnan i ett av mailen om underhållet var hennes svar att "du har ju tydligen råd med ett hus på flera miljoner och en motorcykel så du borde kunna betala för ditt barn." Visst, men detta köptes ju INNAN han fick veta om barnet ....