Föräldrar till high need babies eller sk överlevnadsbarn, när blev det lättare?

Favoritar då jag undrar samma sak...

Min pojke var likadan. Väldigt "med" hela tiden, skulle vara uppe i famnen och överallt, hela tiden frustrerad över att inte kunna göra allt som han ville. När han lärt sig krypa ville han kunna stå, när han lärt sig stå ville han genast kunna gå. Och det enda som funkade var att bara inse att det var så han var och sen utgå från det. Och inte vara hemma så mycket utan hitta på saker och ta med honom. Ja, när vi var och fikade så kunde man inte sitta stilla särskilt mycket och han var den ungen som skulle vara med i famnen hela tiden. Ja, jag var helt slut efter en sådan dag och ja, andra människor kom alltid med "tips" och lösningar på hur jag bäst skulle ta hand om honom och få honom att bli som deras barn. Vilket såklart inte var möjligt överhuvudtaget eftersom de inte hade en aning om hur intensivt det kan vara att ha ett sådant barn. Deras egna satt stilla i vagn eller barnstol timme efter timme och plockade med ett kex....

Men när vi gjorde sånt som var givande även för mig, tog en tur med buss hem till någon kompis, gick på stan med stopp i x antal lekparker, umgicks med vänner i mammagruppen. Så fick jag det sociala som jag behövde för att sedan orka med en hel eftermiddag och kväll hemma.

Och på kvällen när han skulle sova och man låg där och var frustrerad över att inte kunna gå därifrån. Det var nästan så man räknade andetagen för att sen smita när han somnat (trodde man!). Och så smyger man sakta sakta och ungen lyfter på huvudet.... Då var det bara att kapitulera. Att köra lite mindfulness. Att tänka att det här är mitt barn. Mitt älskade barn. Och OM det nu är så att det krävs för hans säkerhet, för att han ska känna sig trygg, att jag ligger här bredvid i 1,5h, då är det bara så. Och om några år kommer han inte vilja mysa och kramas så man får njuta av stunden. För vad kan vara viktigare precis då och precis där?

Min dotter är 13 månader. Var och är till viss del fortfarande väldigt,väldigt krävande. Men för oss blev det lättare när hon började närma sig året och sov i sin egen säng så man fick paus på kvällen i alla fall.
Också det att hon då började suga på tummen istället för mina fingrar och att hon började äta mer annat så hon kunde vara med sin pappa i alla fall. Ingen annan kan dock ta henne än,men hon ska snart börja på dagis så det kanske blir bättre då... Hoppas.

Mitt enda tips är att vara ärliga med varandra. Orkar en av er inte ta barnet fast det är er tur,säg till! Man blir lätt galen annars. Vi började också gå till bvc-psykologen när dottern var runt 9 månader och det hjälpte. Fick tips om hur vi kunde göra,men framför allt fick vi förståelse för dottern.

Det som var nycklen till att det blev lättare var att pappan tog över mer och mer,i början med litelite tvång. Det var nödvändigt eftersom jag låg i vinterkräksjukan då. Så att dottern upptäckte att hon överlevde utan mig gjorde allt lättare.
Pappan var den som sövde henne och det gick lättare än när jag gjorde det eftersom han inte luktar mjölk och är "mysmamma". Han matade henne,i början visserligen bara med kex som hon älskar,men så upptäckte hon ju att pappa också kan ge mat.
Hon byggde upp en stark anknytning till honom genom att bara vara med honom(jag höll mig undan bäst jag kunde).
Så nu är allt lättare ochdottern kan vara iväg med pappa i flera timmar och till och med föredrar honom över mig ibland.

Jag tyckte att det blev klart lättare runt året. Hon blev mycket nöjdare helt enkelt. Sömnen fortsatte att strula till och från fram till 1.5 år. Därefter har även den biten fungerat. Hon är trots treårstrots betydligt enklare nu än när hon var bebis ;)

Klen tröst kanske men tänk vad mkt närhet dessa små har fått och vilken trygghet det gett dem! Vår son fyller tre om två veckor och vi bär inte på honom längre Han är en trygg, social och kelig kille. Omtänksam och känslig. En liten estet som älskar att spela och sjunga. Man glömmer fort hur det var innan, men första förändringen kom vid 9 månader, då han slutade vakna varje eller varannan timma på natten. Sen blev det lättare på dagen när han lärde sig gå. Vi var ute mycket. Utflykter i skogen, utforskade och undersökte. Han var mer nöjd när han var fysiskt trött och fått frisk luft. Jag slutade amma vid 6 månader för att pappa skulle ta mer ansvar då jag var helt slut, men det var inte lätt för pappan då sonen bestämt ville vara med mamman Vi var överens om att vi inte skulle ha fler barn efter detta, men man glömmer fort! Sitter nu och ammar en liten skatt på 4 veckor. . .

Dagis förändrade väldigt mycket här. Helt enkelt eftersom dagis är stimulerande och utmattande. Men mitt barn sov inte själv på flera år, var 4 när hen som en hel natt själv för första gången. Vi samsov i flera år, hen låg virad runt mig och första året satt jag i soffan med barnet hela kvällarna och sedan sov vi ihop.

Om det är någon tröst så är denna typ av barn ofta intelligenta barn, det är av nyfikenhet de tar sig an världen med sådan storm .  Om de lär sig språket fort så blir de ofta bra på språk och kan uttrycka sin vilja via språket också och det underlättar. 

 

Hos oss blev det lättare först efter treårstrotsen som var en riktigt hemsk period (säkerligen lite extra tuff p.g.a. stora omställningar som flytt och byte av förskola). Vid fyra år började jag pusta ut men det är först nu när dottern är drygt fem år som hon på något sätt har "växt i sig själv" och inte längre är lika frustrerad. En stor faktor är också sömnen, hon är inte längre lika känslig för om hon har fått någon timme mindre på natten t.ex. och hon somnar själv på kvällarna sedan ett år tillbaka. Har precis som lillälva också fått barn igen nyligen, man glömmer fort som sagt

Vid knappt två års ålder blev det mycket bättre, med det mesta. Han sov i min famn i soffan tills han var runt 20 månader, då började vi kunna söva honom i vår säng och faktiskt gå därifrån utan att han vaknade efter ett par minuter. Överlag blev han dock nöjdare allt eftersom från det att han började krypa vid elva månaders ålder. Ju fler färdigheter som erövrats desto nöjdare har han blivit, skulle man kunna säga. 

Han är en väldigt trygg liten kille på snart 3,5 år nu. Valde själv att flytta till eget rum nyfyllda tre och har kommit över till oss en enda gång sedan dess (däremot kan han vakna och ropa på oss). Han skolades in på dagis vid knappt tre års ålder, det var aldrig några problem alls.